– Agera innan sporten dör

När idéen om VAR föddes var jag för den. Jag är nog rentav fortfarande för ett hjälpmedel för domarna. Men jag får såklart konstatera att jag, just nu, framstår som en naiv idiot. 

Jag har själv dömt fotboll. Varken på Premier League-nivå eller, för den sakens skull, någon högre nivå i Sverige. Men som Göran Persson sa om klassamhället i den smått legendariska debatten med Carl Bildt 1998. 

"Jag har sett det. Jag har levt det. Jag hatar det". 

Lite så kunde jag nämligen känna med domarna när de stod där utan några redskap till sin hjälp. Jag vet hur utelämnande det är. Du har två ögon mot 44 spelarditon och lägg till minst lika många runt bänkarna. Du har en vinkel. De har ett 50-tal. 

Lägg därtill att domarna på den här nivån även skulle konkurrera med tv-bilder. De kunde såklart aldrig vinna. 

Jag förstår att många nu ropar efter en quick-fix och att bara skrota hela systemet. Jordan Henderson sa det senast själv i lördags. 

"Just nu känns det som att det bästa vore att bara gå tillbaka till som vi hade det förr (alltså utan VAR)". 

Jag vet inte jag. Då halshögg vi domare istället för datorer. Vi som fans kanske tyckte det fanns mer passion men deras arbetssituation var knappast hållbar under de förutsättningarna heller. De behövde hjälp. 

Däremot verkar vi ha ett stort problem med att boten nu är värre än soten. Och det verkar finnas att par uppenbara punkter där systemet fallerar. 

Dels verkar där finnas en motsättning mot systemet bland de engelska domarna generellt. Där verkar nästan finnas en rebellisk upprorsstämning som jag bara kan känna igen från när min dotter var tre år gammal. När hon till slut motvilligt "gick med på något" men istället gjorde detta så överdrivet åt andra hållet att problemet till slut var större än vad det var från början. 

Det verkar finnas en jargong av att "ni tyckte vi behövde ha hjälp; hur jävla bra tyckte ni att det här blev då?". 

För varför i hela fridens namn har man annars inte agerat?

I grunden måste vi dock komma ihåg att vi har ett par stora regelmässiga problem också som inte hade löst sig även om VAR försvann imorgon. 

Sedan regeländringen att du nu kan göra mål med axelpartiet (lite avrundat ungefär de parti som finns under en kortärmad matchtröja) så är detta nu en spelbar del av kroppen. Och således kan du även vara offside med denna del. 

Handsregeln i sig har redan varit uppe för diskussion och det är ändå i stort sett ingen som förstår den. 

Alltså även utan VAR skulle en assisterande domare - vid korrekt beslut - rycka flaggan om en överarm var framför näst-siste försvarare. Det där är alltså ett grundproblem i sig. 

Det andra, riktigt stora, problemet med VAR är att vi tagit bort allt beslutsfattande från domarna som faktiskt är på planen. De som har en känsla för spelet, snacket och nivån som är där ute. 

Man kan tycka vad man vill om det i sak, men för mig finns där något helt naturligt med att fotbollen ska få ha "olika regelböcker" i olika lägen. 

I ett derby vet vi alla att det brukar smälla lite extra? Det ska något nästan extremt till för ett gult kort de första fem minuterna och på samma sätt ska det nästan till ett överfall för att du ska blåsa straff i 93:e. 

Det här är något som format fotbollen och som vi alla köpt in oss på. Med datorteknik från Stockley Park är detta mandat för domaren, att styra tempot, nu bortblåst. 

När VAR introducerades i England gjordes det med tydliga grundstenar. Man bjöd även in journalister, spelare och ledare för att lyssna till riktlinjerna man skulle jobba med. 

"Minimal inverkan till maximal nytta", löd parollen. Det gick sådär med det. 

Man gjorde tydligt att situationer aldrig skulle "dömas om" utifrån repriser. Domaren på planen tar beslut och får bara hjälp om han missat något. "Clear and obvious" har väl alla hört vid det här laget. Men det var så det hette. Klara, uppenbara, fel. Det är bara då vi ropar till i domarens öra. 

När Liverpool får straffen mot sig i 92:e minuten mot Brighton är det som att det här protokollet brunnit upp. Detsamma gäller en situation i Leicester-Fulham igår där bortalaget får straff. Och det finns såklart en handfull till. 

Domarna på planen ser situationerna perfekt, de vinkar bort ropen på straff och spelet går vidare. Vid nästa avbrott burrar det ändå till på deras armar. En röst i deras öron: "Du borde kolla det här". 

MEN VARFÖR?

Har domaren sett situationen ska det ju inte dömas om. Det har ni ju själva sagt?

Det är inte bara heller så att de ber domarna kolla situationerna igen. Det blir allt mer uppenbart att personerna i Stockley Park redan tagit beslutet åt dem. Men för att sälja in det ber man de gå till skärmarna. 

Där kommer plötsligt reprisbilder i snigelfart där varenda touch såklart syns. Hade du dömt fotboll på det viset över 90 minuter hade vi inte gjort annat än slå frisparkar. 

Vi dömer helt enkelt om matcherna; precis som vi lovades inte skulle ske. 

Detta gör också att vi är på väg att helt underminera domarens position på planen. Varför ska spelarna ens lyssna till honom (eller henne) när det är uppenbart att sista ordet ligger någon helt annanstans? 

I en värld där spelarna är de stora stjärnorna utjämnades trots allt någon form av maktbalans ute på planen på grund av domarens företräde till att ändå ta de slutgiltiga besluten. Vart landar vi när inte så längre är fallet?

Kevin De Bruyne har höjt rösten, Jordan Henderson har höjt rösten och Jack Grealish likaså. Spelarna är trötta. De är uppgivna över att de varken förstår regler eller tillämpningar. 

Sky Sports och BT Sport betalar hundratals miljoner varje vecka för att visa matcherna och istället för att bråka med Klopp om avsparkstider kanske även de skulle vilja rädda produkten de betalat så dyrt för? 

För vi är nu vid ett vägskäl, när sporten på grund av pandemin redan är som allra mest sårbar, där folk uppriktigt ställer sig frågan om de ska orka titta mer? Är det egentligen värt de känslomässiga påfrestningarna det medför varje vecka?

Spelare, ledare, domare och beslutsfattare måste sätta sig ner nu och diskutera. Vad kan vi göra på kort sikt och vad bör vi förändra på lång sikt?

Enligt mig finns där ett par saker vi kan göra här och nu och förändra direkt: 

- Ge tillbaka mandatet till den assisterande domaren att vinka offside. Han eller hon ska ta beslut precis som vanligt men situationer spelas klart tills bollen är död (vid målchansläge, annars gäller domarens beslut direkt). Om det inte blir mål står sig domarens beslut. Blir det mål görs en kontroll, som får ta max 10 sekunder, på en stillbild. Ser man tydligt att utfallet skiljer sig från domarens flagga så reviderar man beslutet. Annars står sig planens beslut. 

- Ändra också så att offside endast mäts utifrån fötter. Övrig kropp spelar ingen roll. 

- Skrota skärmarna vid planen. Det är bara ren teater. 

- Ge tillbaka makten till domarna på planen. De ska själva kunna be om att få hjälp via Stockley Park om de menar sig behöva det. Annars ska Stockley Park endast kunna ingripa i situationer som sker utanför domarens synfält. 

Det här löser knappast alla problem. Men det ger tillbaka lite av fotbollen och vi kommer inte behöva sitta och följa avgörande minuter som om det vore någon ny animerad Disneyfilm som höll på att tillverkas med alla linjer som ritas upp. 

Domarna har dessutom blivit så förblindade av verktygen att de inte längre ser sporten i sig. 

Precis som man fokuserade så länge på van Dijks offside mot Everton, så man helt enkelt missade att lägga tid på Pickfords överfall, var situationen densamma i London igår. Efter tre minuter döms Ollie Watkins bort för offside. Utifrån bilder där han blir hållen runt halsen av Ogbonna. Idiotin vet helt enkelt ingen gräns. 

Så nä, se till att rädda fotbollen nu.