– En klassiker att vänta

Efter att Everton tråkat sig till tre raka 0-0-matcher mot Liverpool på Goodison Park kanske detta är fotbollsgudarnas svar på hur cynisk och ointressant fotboll till slut straffas. Men vi kan väl direkt börja med att konstatera att det är för-jävligt att just morgondagens derby inte får inramas av ett smockfullt Goodison Park och ett Liverpool där hela staden gungar.

För efter år av enorm klasskillnad och där derbyna på Anfield ofta slutat i ganska klara segrar till Liverpool och där Everton i sitt hopplösa försök till att åtminstone störa lite hemma i plåtskjulet har parkerat dubbla spelarbussar vid straffområdeslinjen och sen sparkat bort bollen i 90 minuter är morgondagens derby en sprakande stormatch av mått som den åtminstone aldrig varit under min livstid.

Rekordbra inledning

Carlo Ancelotti har sannerligen saker kvar att arbeta på med sitt Everton, framförallt i den defensiva strukturen, men ingen kan ta ifrån honom att han byggt en ramstark offensiv där man får ut det bästa av samtliga spelare på mittfält och framåt samtidigt som man adderat absolut världsklasskvalitet i form av James Rodriguez. 

Får han bara hålla sig skadefri kommer han ensamt att kunna driva Everton mot deras bästa placering i ligan på år och dar.

Än så länge är lillebror obesegrade i Premier League, med fyra segrar på fyra försök. En rekordbra inledning för dem. Vi Liverpool-fans var nog inställda på att vi skulle stå på samma siffror just nu. Speciellt efter ett sent avgörande mot Leeds. Och att vi sen klarade av både Chelsea och Arsenal. Men så kom ju den där stjärnsmällen på Villa Park.

Jag har inte skrivit om den där matchen här på sajten och jag förstår att ingen, såhär nästan två veckor senare, är allt för sugen på att dra upp den igen. Så vi kan väl värja oss från att dyka ner i några detaljer. Men satan i helvete vilken smäll det var.

Det var antagligen den mest uppseendeväckande, direkt parodiska, smäll på käften man upplevt som Liverpool-supporter. Sju insläppta mål. Mot Aston Villa.

Samtidigt gick matchen så långt bortom alla rimlighetens gränser att man till slut bara satt där och balanserade mellan skrattet och gråten. Det var en sån där kväll där man som supporter hade skrikit ”Shoot” direkt mittbacken fick bollen med 90 meter till mål. Det var en kväll där även sådana skott hade kunnat gå i mål.

Något måste göras

Det blev antagligen också kvällen då Jürgen Klopps (så extremt) höga backlinje begravdes. Och då kanske de tre förlorade poängen i slutändan visar sig vara en handfull med vunna poäng längre fram istället. För att en förlust helt plötsligt skulle komma till följd av våra allt högre utgångspositioner krävdes inga Högskolepoäng i sportbetting för att bena ut.

Jürgen Klopp är sannerligen ingen populist och han lär inte bjuda på en radikal taktisk förändring imorgon mot vad vi fått se under inledningen av säsongen. Men Sky Sports presenterade igår siffror på att Liverpool i genomsnitt stått fyra meter högre upp med sin backlinje den här säsongen än vad man gjorde i fjol. Och då kom vi från ett ganska högt utgångsläge redan.

Om de där fyra meterna bara blir till två istället, eller en… eller bara samma som i fjol, det vet inte jag exakt. Men någonting måste göras. Speciellt för att ge mittbackarna en återfunnen tro på sig själva och en chans för laget att faktiskt bygge en stabilitet med Adrián vilken kommer behövas i veckorna som nu väntar. 

För det sista vi vill se är Dominic Calvert-Lewin i ett friläge från halva plan efter fyra minuter.

Jag tror väckarklockan mot Aston Villa kommer betala av sig rejält vad det lider. Jag tror också att vi imorgon kommer att ha ett Liverpool som sprudlar av energi - även om landslagsresande sannerligen kunnat ursäkta något annat. Det får ses som en blessing in disguise att både Mohamed Salah och Sadio Mané kunnat spendera veckorna hemma på Melwood och detsamma gäller för Thiago, som nu äntligen är friskförklarad igen.

Liverpool behöver sätta defensiven och ge Adrián stöd, men även om den biten inte är perfekt redan imorgon så ska vi ha massvis med chanser att straffa Everton på deras planhalva och gå vinnande ur detta ändå.

Med ett publikfyllt Goodison kan jag lova att Everton hade tvingats högt upp i banan, med en tro bland fansen att lillebror äntligen ska knäppa den retsamma storebrodern på näsan, och då kan jag lova att vi vunnit detta ganska lätt. 

Den enda risken jag nu ser inför morgondagen är att Carlo Ancelotti ignorerar sitt eget lags höga kvalitet och faktiskt ställer ut ett cyniskt, organiserat och tråkigt Everton igen. För att försöka kontra och utnyttja våra luckor.

Vad jag hoppas på är dock en match mellan två av ligans bästa lag där båda bjuder till och vågar spela fotboll. Liverpool lite mer balanserat än senast. Everton lite vågligare än man varit mot oss de senaste åren.

Jag tror det kommer bjudas på mål i båda riktningarna, men jag kan helt ärligt inte se hur Everton ska göra fler än oss. Mohamed Salah är stekhet, Sadio Mané revanschlysten efter att ha fått sitta bredvid och både Diogo Jota (mot Sverige!) och Roberto Firmino har målat dubbelt för sina landslag den senaste veckan. Det kommer bli åka av det offensivt för det här Liverpool-laget imorgon.

Förtjänat fullsatta läktare

Vi kan ha en riktig klassiker framför oss och allt man önskat är såklart att läktarna var fyllda till bredden av fans som sjöng, skålade och skanderade. När stadens båda lag står på toppen av sin kapacitet är det rent ut sagt hjärtkrossande att ta in hur läget för fansen till lagen faktiskt är.

Med en inkompetent regering som återigen forcerar staden i lockdown och utan någon som helst plan för hur man varken ska ta sig ur den, det ekonomiska stålbad som vilar i dess kölvatten eller hur man faktiskt ska styra upp hanteringen av pandemin överhuvudtaget kan man bli mörkrädd för mindre.

Jag lider något så fruktansvärd med alla i Liverpool när man följer rapporteringen från det England man som Liverpoolsupporter lärt sig att på många sätt älska, men som det blir allt enklare att i sin helhet avsky.

Nä. Den här matchen hade förtjänat sina fullsatta läktare och en stad som äntligen fick pulsera av liv och glädje igen. Jag hoppas verkligen att den dagen snart kommer.

Men i en tid vi hoppas kunna glömma. Vore det åtminstone en viss tröst med en match vi kan minnas för evigt. Så låt oss nu visa för lillebror vart skåpet ska stå.