Gästkrönika: Låt oss vara mästare ”The Liverpool Way”

Vad är egentligen ett mästar-Liverpool i en tid som vår?

Det har varit en känslomässig berg- och dalbana sedan Champions Leaguefinalen 2019. Vägen till finalen, uppsamlingen i Madrid, vinstmatchen och så paraden på det… det kändes som att vi stod inför någonting speciellt. Men det var också någonting väldigt annorlunda. Mästare? Vi? Nu, långt över ett år senare, är vi inte bara mästare av Europa utan även England och… ja, hela världen.

Efter att torkat glädjetårarna och försiktigt vikt ihop den tröja som vi spelat till oss mästartiteln i väntade verkligheten. Jag minns hur udda det var att vänner jag inte pratat med på många, många år hörde av sig för att gratulera. 

Har jag blivit så förknippad med den här klubben? Tänkte jag. Det är inte så att jag skriver om klubben allt för ofta, varken här eller på mina sociala plattformar, och även om jag äger rätt många plagg som pryds av klubbemblemet så bär långt många fler i min omgivning till exempel IFK-halsdukar. Men det kanske är just det – supporterskapet som inte sitter på utsidan. För mig har det egentligen aldrig handlat om hur det gick under helgen, ofta har mitt supporterskap lyst som starkast när till exempel Thatcher kommer till tal och inte när fotboll diskuteras.

”The Liverpool Way” har ju egentligen inte handlat om fotboll, utan snarare om stoltheten i att se vad alla som kommer till matchen kommer ifrån och vad de bär med sig. Det är ”The Liverpool Way” som driver klubbens arbete för att utveckla staden för alla medborgare, som engagerar både klubb och supportrar i Food Banks och det är ”The Liverpool Way” som skyddar och hjälper supportrar som far illa, Sean Cox för att ta ett exempel. Det är ”The Liverpool Way” som såg till att avsluta klubbens högst frågesättbara samarbete med Tibet Water Resources Ltd 2018 och jag vill tro att det är ”The Liverpool Way” som gör att kampen för de 96 fortsätter. Liverpool är en klubb byggt på solidaritet med förgrundsfigurer som inte hymlade med vad vare sig de eller deras klubb står för och nu mer än någonsin är det viktigt att komma ihåg just det.

Och jag inser själv att ”The Liverpool Way” är svårt att se i dimman av vad som enligt många mycket väl kan vara fotbollshistoriens största kommersiella avtal med jätten Nike. 

Eller när matchbiljetter sakta men säkert ramlar utom räckhåll för stadens invånare och en matchtröja helt plötsligt går för över 1000 kronor. Många skulle hävda att det där uttrycket slängdes ut genom direktörernas kontorsfönster för längesen och att det bara är hopplösa fotbollsromantiker som håller i det. Sådana som mig. Men låt ingen hävda att den här klubben, vår klubb, inte försöker vara ett positivt exempel i en annars så grå och dyster fotbollsvärld. Såväl för folket som för alla kommersiella måsten.

Såhär dagar innan avsparken pratar Jürgen Klopp om varför vi har haft den sommaren som vi haft. Om det osäkra läget i världen och hur det för våran klubb finns en uppsjö viktigare saker än att värva det där nya namnet som ska kränga tröjor i ett läge där människor kämpar för att sätta mat på bordet. Det är inte vi, det är inte den typ av klubb vi är, menar han. Vi ägs inte av stater eller oligarker. För mig är det tydligt att ”The Liverpool Way” lever hos klubben. Må det vara en väluttänkt strategi från marknadsavdelningen, men såhär dagar innan avsparken tänker jag på det lugn som matcherna kommer att ge supportrar i denna oroliga tid. Vetskapen om att det spelas fotboll på Anfield snart igen och att vi för 90 minuter kan lägga allt åt sidan och mötas i en gemensam beundran är precis vad som gjorde mig totalt förälskad i Liverpool och vad som i de tuffaste av tider ger mig glädje.

Utanför Anfield står Bill Shankly med sina armar utåt. Under hans staty står det ”He made people happy”. I all sin enkelhet är det just det han gjorde, även om jag tror att många i Liverpool gärna nämnt “identitet” lika mycket som just glädjen. 

För en grupp som såg annorlunda ut, lät annorlunda och kanske främst – behandlades annorlunda, var han en livsviktig förgrundsfigur. Shankly sa en gång, vid sidan av en uppsjö andra minnesvärda saker, att en spelare som inte ger sitt allt för klubben och för publiken borde sättas i fängelse. Han förvandlade en hel region till de självsäkraste av själar och förväntade sig att de skulle vara de bästa av människor. Det gav fotbollen han såg till att hans mannar spelade en annan mening. Eller - om ni frågar mig - mening.

Så kom ihåg när vi går in i denna så udda säsong, där Anfields väggar inte kommer att skaka av sånger och där hoppet som bara kan födas ur en livslång längtan efter en titel nu istället är hunger efter mer – det fanns ett Liverpool innan den här säsongen och det kommer att finnas ett Liverpool härefter. Glöm inte vad vi kommer ifrån och vad som är viktigt för oss. Vi må vara mästare, men vi är fortfarande Liverpool. För många kommer det här dessutom att vara den första säsongen som Liverpoolsupportrar – låt oss visa de och hela världen hur man är mästare ”The Liverpool Way”.

Text: Kalle Kovacs

Inlagt av: