– Hon var den som trodde på mig

Andy Robertson och manager Jürgen Klopp har som en del av Heads Up-kampanjen, en kampanj startad av Prins Williams för att använda sig av fotbollens inflytande för att prata om viktiga ämnen som psykisk ohälsa, satt sig ned och diskuterat förluster som de bär med sig i sina karriärer.

När Robertson var 15 år gammal  dömdes han ut av Celtic och fick lämna klubben, ett slag som tog hårt på skotten. När det såg mörkt ut vad gäller fotbollsframtiden så fanns det en person som trodde lite extra på honom.

– Min moster kom hem till oss och sa till mamma och pappa att "han kommer att bli professionell fotbollsspelare." Det är någonting som jag har burit med mig, berättar vänsterbacken enligt inews.com.

Den nämnda mostern är inte i livet längre och hann aldrig uppleva Robertsons enorma framgångar.

– Det var hon som alltid trodde att jag var någonting speciellt när ingen annan gjorde det. Det är något som plågar mig lite, att hon aldrig fick se mig lyfta Champions League- eller Premier League-pokalen.

– När jag började få mitt genombrott, det var då det var som allra tuffast. När jag spelade för Hull och bodde ensam, alla tänkte "han är en Premier League-spelare, han spelar för Hull han tjänar nog bra pengar." Folk slutade fråga hur man mådde, istället bad de om biljetter till matcherna.

– Jag minns att jag pratade med Rach (Robertsons fru) för ungefär ett år sedan när det var något som plågade mig, efter tio minuters samtal kände jag mig mycket bättre. 

– Jag tänkte att jag kanske borde göra det lite oftare. Mentalt har det blivit mycket lättare sedan jag började öppna upp mig.

Även Jürgen Klopp har en person i sitt liv som stöttade honom, men som aldrig fick uppleva honom som manager.

– Min far fick aldrig se mig som manager. Han dog fyra månader innan jag blev manager. 

– Min far var en naturlig ledare. Han pushade mig genom karriären, men min äkta karriär såg han aldrig. Det var tufft ibland, om jag ska vara ärlig. Det som är extra fint är att jag idag, 53 år gammal, ser mig i spegel ibland och blir livrädd eftersom att jag ser ut precis som min far. Jag var aldrig lik honom, jag var mer lik min mor, men plötsligt "det är ju min far!" Det är väldigt fint. Hans stöd försvinner aldrig.