– Uselt och underbart

Först och främst får vi såklart börja med faktumet att fotbollen var tillbaka. Alltså VÅR fotboll. VÅRT Liverpool. Först hade vi ju perioden när man skulle engagera sig I gamla mästerskapsmatcher från 90-talet som sändes i repris. Sen skulle man försöka engagera sig i den tyska fotbollen när Bundesliga tjuvstartade framför övriga ligor. Och sen har det nu stigit en förväntan under den senaste veckan när fler och fler ligor kommit igång, med Premier League till slut i onsdags och kulmen och klimax skulle nu äntligen nås ikväll. Och för mig gjorde det verkligen det.

Dels måste jag berömma ljudsättaren på sändningen med publikljud som Viasat pumpade ut i sina kanaler men i huvudsak handlade det om att man äntligen kände det fullständiga engagemanget igen. Aldrig någonsin reflekterade jag egentligen över tomma läktare. Från att startelvan kom ut en timme innan match tills att jag nu sitter här och skriver detta har jag varit helt inlåst i min Liverpoolbubbla och svettats, stressats och slitits mellan hopp och förtvivlan precis som vanligt när The Reds spelar match. Det var helt underbart att känna den där paketeringen av hela den känslomässiga färgskalan som bara fotboll med Liverpool kan ge mig.

Vad gällde Liverpools insats lämnades dock mycket kvar att vara nöjd över. Naby Keita verkar ha imponerat så mycket på träning att han faktiskt spelat sig förbi Gini Wijnaldum och Joel Matip blev Klopps val framför Joe Gomez för att hålla koll på Calvert-Lewin. Sen tvingades tyvärr Klopp även konstatera att varken Andy Robertson eller Mohamed Salah var redo, vilket gav plats åt James Milner och Takumi Minamino. En Minamino som enligt mig var bäst i första halvlek, vilket lämnade mig helt oförstående när Alex Oxlade-Chamberlain ersatte redan i paus.

Det märktes såklart att det varit just 106 dagar sedan det spelades Premier League-fotboll och 102 sedan det var match överhuvudtaget. Samtidigt hoppades vi alla såklart att vi skulle få ut mer av det spelövertag som Everton trots allt gav oss. 

I första halvlek kändes det som att Minamino och Keita var de som försökte driva in boll i Evertons straffområde, men när vi saknar så viktiga spelare på båda kanterna, i form av Robertson och Salah, får vi inte de naturliga ytterspelet i båda korridorerna där vi annars är bäst i världen.

Ancelotti verkade faktiskt kunna styra och strukturera sitt lag till att ganska enkelt hålla koll på Liverpool och i takt med att bytena började avlösa varandra i andra halvlek blev Liverpool tyvärr bara sämre och sämre. Även om vi kanske ska vara tacksamma över extra byten när både James Milner och Joel Matip tvingades utgå på grund av skador kan man nog argumentera för att det vore bättre om Klopp hade haft färre istället för fler byten just idag. För med varje byte kändes det som att vi kom längre och längre ifrån att faktiskt lämna Goodison med tre poäng.

Självklart är man kanske supporterfärgad när man för allt i världen önskade att vi skulle stressa fram till det här guldet och stå med pokalen redan på onsdag mot Crystal Palace. Kanske kan det såklart vara mer långsiktigt klokt att spara spelare och utnyttja byten utan att pressa någon till bristningsgränsen när vi till syvende och sist kommer att vinna detta ändå och kanske därför bör vara just sådär försiktiga som vi kan unna oss att vara. Men jag tillåter mig ändå att grämas lite över att vi inte gav det ett bättre försök idag.

Men historiens makt verkar ju tyvärr ha överlevt pandemin och tredje raka 0-0-matchen för Klopp är ett faktum på Goodison Park. Och det kan nog argumenteras för att det är tre av de kanske 5-6 sämsta matcherna Liverpool gjort under Klopps ledning de senaste åren. Uddlöst och statiskt.

Klopp har nu också bara en seger på fem försök mot Carlo Ancelotti sedan hösten 2017 och även om fyra av matcherna varit mot Napoli är det uppenbart att italienaren hittat en formel för att åtminstone minimera Liverpools chans till att fullända sin spelidé med snabba omställningar. Det var egentligen bara när Joe Gomez, lite halvt, kom igenom som Everton stod på hälarna lite för högt. Och det avvärjdes ganska snabbt.

Förhoppningsvis är Salah och Robertson tillbaka mot Crystal Palace och vi kan nog kallt konstatera att Liverpool kommer att vara bättre då än vad de var ikväll. Något annat är nog knappt möjligt. Skulle Burnley skrälla till sig en poäng mot Manchester City imorgon spelas det om guldet redan på onsdag, men chansen är troligen större att vi får slåss om saken mot just City på Etihad åtta dagar senare istället.

Hur och var allt avgörs får dock ses som sekundärt just nu. Jag förlåter till och med Klopp för dåliga byten just ikväll. Att fotbollen var tillbaka och att jag hade exakt alla de känslopåslag som jag vant mig vid att ha vecka efter vecka när Liverpool spelar fotboll var det viktigaste just ikväll.

Och det är ju liksom ändå nära. Det är till och med riktigt jävla nära.