– När väntan var över

Bild till nyheten – När väntan var över
Det är idag ett år sedan den alldeles fantastiska dagen i Madrid. När den spanska solen mötte oss med ett sken starkare än Bobby Firminos tänder och där Liverpool till slut fick sätta nummer sex i skyn efter 2-0-segern mot Tottenham. Där Jürgen Klopps första delmål avslutades och fokus fullt kunde flyttas mot det som vi snart ska få konstatera. Att 30 års väntan är över.

Det är såklart oerhört märkliga tider vi lever i nu. Det är den 1 juni och det återstår en dryg fjärdedel av tävlingssäsongen i de europeiska toppligorna. Normalt hade vi kanske suttit här idag och skrattat åt att Manchester City inte nådde ända fram i Champions League den här säsongen heller, efter en tung förlust i helgen, och sen hade vi tagit ett intensivt fotbollslov innan EM sparkades igång. Nu är verkligheten en annan.

De två senaste åren har Liverpool vid den här tidpunkten varit just laget som avslutat klubblagssäsongerna. Först med den tunga finalförlusten i Kiev och sedan med den fantastiska dagen och kvällen i Madrid.

Själv har jag haft en stora ynnesten att vara på plats på båda matcherna, men i den tid där det är högst aktualiserat att prata just om publik, pokallyft och parader blickar jag tillbaka på de där matcherna och inser att många av de delarna faktiskt i slutändan är parenteser.

Fotboll utan fans är verkligen något helt annat. Vi alla vill både själva kunna vara på plats när chansen ges och annars vill vi såklart mötas av en inramning där folkets jubel lyfter upplevelsen hela vägen fram till TV-soffan.

I detta läge kan man dock välja att se glaset som halvfullt eller halvtomt. Man kan ge upp, sjunka ihop och bittert konstatera att inget är som förr och inget därmed är som det vore. Och att allt som nu händer är en föreställning framför en fejkad kuliss. Men jag tycker tyvärr att man missar väldigt mycket om man ser saken sådär.

Fantastiska supporterupplevelser har jag haft mängder av. Och framförallt har jag haft mängder av dem långt innan Liverpool ens konkurrerade om titlar. 

Jag minns på senare år också ett gungande Anfield efter 3-0 mot Villareal, för att vi sedan skulle klappa ihop totalt i finalen mot Sevilla. Jag stod och såg Liverpool köra över Roma med 5-0 på 60 minuter innan det ändå landade i en smärtsam finalförlust i Kiev. Jag såg oss vinna sju matcher på plats under säsongen 2013/2014 innan Steven Gerrard halkade och allt var över. Listan kan antagligen göras hur lång som helst.

Det jag vill landa i är att jag fått festa och fira hur många stunder som helst, på kokande läktare och gungande pubar, utan att det i slutändan landat i några resultat. När Premier League nu står för en annorlunda uppstart menar många att det inte kommer vara något värt för Liverpool att vinna när de inte får fira ordentligt, och jag kan i ärlighetens namn inte förklara tydligt nog hur fel de verkligen har.

Självklart önskar vi alla att verkligheten var en annan. Självklart önskar vi i första hand att detta virus inte brutit ut så att människor sluppit se nära och kära lämna denna oss allt för tidigt och i både andra och tredje hand är man såklart bestört över hur många människor som mist sina jobb eller hur förskräckliga förhållanden i vård och omsorg har blottats på många håll. Långt, långt, långt där bakom finns såklart också en liten bitterhet att Liverpool kanske inte kan fira så som man borde ha fått när dagen kommer då 30 års väntan är över. Men tro för guds skull inte att det kommer betyda mindre i sig, beroende på sättet allting avslutas.

För drygt ett år sedan gick jag in på Wanda Metropolitano i Madrid och visste helt ärligt inte vad jag skulle förvänta. Hur skulle jag klara det om det blev en förlust till? Hur skulle jag explodera om vi faktiskt, äntligen, vann? När slutsignalen gick var svaret att luften bara fullständigt gick ur mig. Det var 14 år utan en riktigt vettig framgång som Liverpoolsupporter och ett år så uppbyggt av revanschlusta sedan förlusten i Kiev att min kropp nästan fysiskt bara gav upp. 

Pokallyftet ser man inte mycket av från kurvorna där fansen står och efter matchen väntade en lång resa tillbaka in till centrala Madrid. I min värld hade jag nog trott att detta var kvällen då man skulle festa tills man stupade, men det var faktiskt aldrig aktuellt. När vi väl kom in till stan var det en ganska samlad skara fans som fyllde bargatorna. Vi satte oss istället ner och tog en öl, en sangria och bara log för oss själva. Vi var äntligen i mål.

Efter förlusten i Kiev. Men framförallt efter år av utskrattningar med ledare som Hodgson och spelare som Kyrgiakos, Konchesky och Christian Poulsen var Liverpool återigen bäst i Europa. Den känslan behöver inga parader, pokallyft eller partyn som pågår hela natten. Den känslan gör sig exakt lika bra av att man bara sätter sig ner och super in den fantastiska känslan.

Om några veckor börjar Premier League igen och det kan vara inom nästan bara några dagar som Liverpool därmed också kommer att säkra sin 19:e ligatitel och därmed sudda ut den 30-åriga väntan och istället med full kraft låta världen läsa nya kapitel i sagan om europeisk fotboll, där Liverpool nu är huvudpersonen som styr och ställer.

Jag önskar såklart att jag varit på plats för att få se Jordan Henderson lyfta pokalen i skyn, men just i år handlade det egentligen aldrig främst och mest om att vi fans skulle skämmas bort med ytterligare fester, firanden och miljonsamlingsparader. Det handlade om att utkräva revansch på att 97 poäng inte räckte till en titel i fjol. Det handlade om att visa världen att vi på samma sätt som vi samlade styrka efter en finalförlust i Champions League kunde göra exakt detsamma året därpå i ligaspelet.

Det handlar om att Jürgen Klopps ord om fem år för att förvandla hela klubben kommer att eka för all framtid i Liverpools historia och det handlar om att dessa Liverpoolspelare belönas för den fantastiska insats de stått för under så många år.

Fira och festa kommer vi att få göra med tiden. Men precis som i Madrid kommer vi först och främst att få andas ut och konstatera att vi kom fram.

Men låt aldrig någon negligera tyngden av den titeln vi snart kommer lyfta. Jag kan lova att Jordan Henderson biceps kommer känna att den väger exakt lika tungt som alla andra.


3 kommentarer

  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
Stöd våra sponsorer