Nästa match (Premier League)

Man City  klubbmärke Man C (B)

söndag 05 apr 17:30

Drömdagarna 2009

Bild till nyheten


Tolv dagar. Tre matcher. Champions League-slutspel mot självaste Real Madrid, en titelfight mot Manchester United och så stackars Aston Villa. När det summerades hade Liverpool gjort 13 mål och avslutat en av de mest imponerande perioderna i klubbens historia.

Perioden mellan den 10 mars och 22 mars 2009 kan idag inte minnas som annat än en av de mest imponerande sviterna i klubbens historia. 

Det var dagar då drömmar om guld i både Champions League och Premier League levde ut i full blom under ledning av Rafa Benitez. 

Efter att ha slagit Real Madrid med 1-0 på Santiago Bernabeu väntade retur på Anfield den 10 mars. Det var ett Real Madrid med världsstjärnor som Iker Casillas, Fabio Cannavaro, Sergio Ramos, Wesley Sneijder, Arjen Robben, Raul och Gonzalo Higuain. Men det var ett Liverpool som skickade hem Los Blancos till den spanska huvudstaden förvirrade över vad tusan de varit med om. 

För redan från första stund satte Liverpool full fart och anförda av Fernando Torres och Steven Gerrard gav The Reds aldrig Madridlaget en chans att ens komma in i matchen på Anfield. 

Redan efter en kvart tryckte Fernando Torres in 1-0 och firade framför fansen som tillhörde fel del av Madrid enligt Atletico-sonen och innan klockan hade tickat upp på halvtimmen var det 2-0 efter en distinkt straff av Steven Gerrard. 

Det var ren och skär propagandafotboll från Liverpool och när slutsignalen ljöd var inte den största chocken att det runnit iväg till 4-0 - utan att det faktiskt inte runnit iväg till mer. Liverpool skapade chans på chans på chans i vad som på många sätt än idag kan argumenteras för vara en av de bästa hemmamatcherna Liverpool någonsin spelat i Champions League. 

Utöver Torres och Gerrard (som också tryckte dit 3-0) hittade Andrea Dossena målet och det skulle visa sig att det inte var den enda gången under de här dagarna som, den annars så kritiserade, italienaren fick vara den som slog ner den sista spiken i kistan. 

Fyra dagar efter klang-och-jubel-föreställningen på Anfield väntade en resa några mil österut för möte med Manchester United på Old Trafford. Liverpool och ärkerivalen var lagen som såg ut att göra upp om ligatiteln och den var uppdukat för en klassisk seriefinal mellan de två giganterna i engelsk fotboll. 

Manchester United leddes av Alex Ferguson och offensivt ställde man en fronttrio med Carlos Tevez, Cristiano Ronaldo och Wayne Rooney på plan. En av de bästa anfallsuppsättningarna som någonsin funnits i den engelska fotbollen och som några månader senare skulle spela Champions League-final mot Barcelona. 

För Liverpools del saknades Xabi Alonso på mittfältet, vilket gjorde att en ung Lucas Leiva klev in från start bredvid Steven Gerrard och Javier Mascherano och på topp var Fernando Torres tydligt instruerad att ta löpduellerna i ytor runt Nemanja Vidic. Serben, som av många ansågs vara en av världens bästa mittbackar, men som Steven Gerrard berättat om i efterhand att Liverpool alltid försökte sätta ur balans då man visste att hans temperament i den här typen av matcher alltid var på vippen att skvalpa över i den negativa vågskålen. 

Det var dock Manchester United som började bäst. Efter 23 minuter fick hemmalaget straff och Cristiano Ronaldo tvekade aldrig från punkten. Pepe Reina fick hämta ut bollen ur nätet och konstatera att uppförsbacken var ett faktum. Men sen satte Torres fart mot Vidic.

Precis som planerat satte Liverpool bollarna djupt bakom Nemanja Vidic varje gång chansen gavs och bara fem minuter efter Ronaldos 1-0-mål kom Fernando Torres igenom och kunde kvittera till 1-1. 

Liverpool åt sig nu mer och mer in i matchen och precis före halvtid var det gästernas tur att få en straff. Steven Gerrard förvaltade den väl och efterspelet är det klassiska målfirandet när han springer ut mot hörnflaggan och kysser tv-kamerorna. 2-1 till Liverpool i paus. The Reds hade vänt. 

I andra halvlek försökte Manchester United febrilt att jaga fram en kvittering men istället blottade man sig defensivt i ytor som Fernando Torres njöt av till fullo. 

Efter 68 minuter balanserade Benitez också om laget och ersatte den offensive ytterspringaren Albert Riera med målskytten från Madrid-matchen, Andrea Dossena. 

I den 77:e minuten var Liverpool återigen på väg att ta sig förbi Nemanja Vidic men denna gången rann bägaren över för serben och han drog ner Steven Gerrard som annars varit igenom och fri mot Edwin van der Sar i målet. Rött kort till Vidic, frispark till Liverpool och med en magisk smekning curlade Fabio Aurelio in 3-1 till Liverpool och matchen såg nu vunnen ut. 

Manchester United gjorde såklart vad de kunde för att skaka liv i matchen men i de offensiva utflykterna tappades nu fokuset i defensiven bort fullständigt. 

Liverpool fick en inspark i den 90:e minuten och långbollen från Pepe Reina nådde hela vägen fram till Andrea Dossena som skar in från vänsterkanten och retfullt loppade den studsande bollen över van der Sar i målet. 

Matchen var slut. Liverpool hade vunnit. Och man hade nu gjort 8-1 på Real Madrid och Manchester United på bara fyra dagar. 

Storsegrarna mot storlagen invaggade dock inte Liverpool i någon övertro eller bekvämlighet. En vecka senare väntade Aston Villa hemma på Anfield och istället för att slå av på energin växlade man nästan upp ännu mer. 

Redan efter åtta minuter tryckte Dirk Kuyt in 1-0 bakom Brad Friedel och sen rann det bara på. 

Det ska verkligen också förtydligas att detta var mot ett Aston Villa som vid tidpunkten var ett väldigt bra lag, konkurrerandes strax bakom de allra bästa. I startelvan mot Liverpool återfanns bland annat James Milner, men också Gareth Barry, Ashley Young och John Carew, som alla var högt aktade i England vid tiden. 

2-0 kom efter att Albert Riera runnit igenom på nästan samma vis som Andrea Dossena en vecka tidigare och Pepe Reina fick därmed sin andra assist på lika många matcher. Det ska väl dock sägas att spanjorens avslut var lite mer distinkt än italienarens dito...

Vid 2-0 var Aston Villa ett slaget lag och när 3-0 kom bara några minuter senare, av Steven Gerrard på straff, var matchen över. Resultatet skrevs till slut till 5-0 efter att Captain Fantastic fullbordat ett hat-trick i den 65:e minuten, när han förvaltade ännu en straff och Brad Friedel fått lämna planen med ett rött kort. 

Totalt gjorde Liverpool 13 mål på tre matcher och släppte bara in en straff från Cristiano Ronaldo. Fernando Torres gjorde två mål, Andrea Dossena likaså - men den store segerorganisatören i alla matcher var såklart Steven Gerrard. Nummer 8 gjorde totalt sex mål och dominerade matcherna på ett sätt som vi sällan sett varken innan eller efter dessa dagar. 

Detta var veckor då Liverpool verkligen var bäst i världen. Även om säsongen sedan avslutades i moll med uttåg mot Chelsea i Champions League-kvartsfinalen och ett Manchester United som till slut knep ligaguldet, var detta ljusningen som fick oss fans att drömma om stora tider igen. 

Tyvärr hade vi dock ägare som tänkte annat och en Rafa Benitez som så sakteliga knuffades ut från klubben. Och säsongen därpå blev istället början på den nedåtspiral som, utöver undantaget 2013/2014, varade till att Jürgen Klopp fick fart på maskineriet igen.

Men den 10-22 mars 2009 var Liverpool bäst i världen. Och där och då var det inte helt fyskam. 

Bannerbild