– Så där det känns, alltså…

Ska vi vara helt ärliga var det aldrig en match uppe i nordvästra London ikväll. Liverpool må ha ställt ut elva spelare fysiskt på planen men herregud så tamt det var. Nog faktiskt bland det sämsta på flera år.

Liverpool har blivit en segermaskin och har det inte varit motorvägar till Champions League-finaler så har det varit rekordsviter i Premier League den senaste tiden. Att det inte skulle vara för evigt visste vi alla, men nog fan trodde vi att det i alla fall skulle krävas lite mer av den som till slut skulle stoppa oss?

Ska vi vara helt ärliga hade den här förlusten kunnat komma både mot Norwich eller mot West Ham som ikväll. Där mellan har Liverpool även hunnit förlora mot Atletico Madrid och har en uppförsbacke i returen som väntar på Anfield. Spelet de senaste veckorna har helt enkelt inte klickat.

Och vi såg ju det hända både en och två gånger förra säsongen också tyvärr; att Liverpool fick lediga luckor i spelschemat till följd av uttåg i cuperna, och plötsligt tappade man fart, finess och framförallt sitt så viktiga momentum. Nu har det hänt igen efter det vinteruppehåll som, ironiskt nog, är något Jürgen Klopp kanske mest av alla varit drivande i att få till.

Just ikväll saknades framförallt Jordan Henderson (sedan tidigare) och Joe Gomez, som en försiktighetsåtgärd enligt klubben, och det är två spelare som under säsongen växt ut till järnbalkar som håller samman hela laget numera. Samtidigt ska Liverpool såklart kunna vara bra nog även utan dem för att slå ett nedflyttningshotat Watford. Men när energin och entusiasmen saknas i offensiven, faller korthuset när inte strukturen sitter i defensiven.

Jag ska inte fastna i någon utläggning kring Dejan Lovren. Jag har förlåtit honom sedan länge för flera insatser under tidigare säsonger som varit klart värre än allt vi såg ikväll. Och det är uppenbart att han ändå bidrar med viktiga egenskaper i gruppdynamiken och som en person i den trupp som trots resultatet ikväll snart kommer att krönas till mästare av England. Men, det behövs ändå ett litet men…

Troy Deeney var nämligen exakt så smart och slug som vi vet att han kan vara och sökte gång på gång upp Lovren för duellspelet och allt som oftast behövde han inte ens nudda bollen för att få den förbi vår kroatiske mittback. Dejan Lovren drog och slet i Troy Deeney och verkade uppriktigt sagt glömma att fotboll faktiskt spelas med en boll som gång på gång smet förbi honom. Och det hjälpte föga att både Virgil van Dijk och Trent Alexander-Arnold nog hade sina sämsta matcher för säsongen.

Liverpool var uddlösa i alla riktningar och när väl 1-0-målet kom för Watford satt jag tyvärr helt utan hopp om att detta skulle bli ännu en av de där matcherna som vi ändå fixar till slut. Det fanns nämligen inte en tillstymmelse till energiinjektion på planen.

Mittfältet spelade alibifotboll och efter en timme visste jag knappt om Roberto Firmino, Mohamed Salah och Sadio Mané ens var kvar på planen. Det var ett Liverpool som inte fick något att funka och ett Watford som straffade oss skoningslöst när de insåg vilken chans de hade.

Watford spelar med kniven mot strupen och uppenbarligen tyckte inte detta Liverpool-lag att rekordlånga segersviter eller en obesegrad säsong riktigt var något att gå ner i skyttegravarna för. Ska jag vara helt ärlig kändes det som att de gav upp så snart det där första baklängesmålet petades in.

Förhoppningsvis brinner spelarna mer för ett ligaguld åtminstone och självfallet ska vi inte sitta här och måla fan på väggen och tugga ner några naglar i rädsla över att säsongens stora mål på grund av kvällens resultat skulle vara i fara.

Liverpool kommer att bli mästare 2020 men det kommer nu att dröja några veckor till. 

Samtidigt så kommer kvällens match förhoppningsvis att vara den väckarklocka som behövs för att ge säsongen en omstart efter att mycket gått på tomgång de senaste veckorna.

Nu väntar FA Cup-möte med Chelsea i veckan innan Bournemouth kommer på besök till Anfield i helgen. Ytterligare ett lag likt Norwich, West Ham och Watford som slåss för sin överlevnad och när vi nu inte spelar för segersviter och annat bokföringstekniskt trams hoppas jag innerligt att vår stora dröm om en ligatitel är det som trumfar och sätter nivån för vilket Liverpool-lag vi ser komma ut på Anfield till den matchen.

Om några veckor kommer den här matchen att vara glömd. Detta är matcher som händer även de absolut största lagen. Tittar vi bara på denna säsongen är vår enorma serieledning just möjliggjord av att detta hänt Manchester City en handfull gånger redan. Och vi såg samma saker hända med stora lag under ledning av både Alex Ferguson och José Mourinho i deras mest framgångsrika eror. 

Att förlora en fotbollsmatch definierar inget fotbollslag. Men sättet man svarar på förlusten gör. Och är det något vi lärt oss av Jürgen Klopps Liverpool är det att de alltid svarar.

Champagnen får ligga några extra veckor på kylning. Men snart är vi där. Och så kan vi väl bestämma att vi väntar till nästa skottdag med att förlora igen. Minst.