– Och där kom tårarna

Jag skrev innan helgen att jag drömde om ett scenario där både resultat och matchbild sände en tydlig signal till våra rivaler. Dels till de som kanske hade någon förhoppning om att komma ikapp oss – men som under helgen slarvade bort vad som nog måste varit den sista livlinan – men också till de där Manchester United-fansen som vid ett Liverpool-guld, med annat resultat ikväll, nog alltid fortsatt krama sig fast vid att de nog allt ändå var ett lag som ställde till det för oss säsongen då vi blev historiska mästare.

Och man kan väl åtminstone inte säga annat än att Klopp och laget svarade upp till min förhoppning. Vi kan diskutera antalet mål vi borde vunnit med längre fram, men sättet och attityden vittnade om att vi och Manchester United inte längre var lag i samma solsystem. Vi är just nu 30 poäng före dem i Premier League-tabellen, vi vann kvällens möte med 2-0 och efteråt stod där ändå en stackars norrman och pratade om allt det rätta hans Manchester United tydligen hade gjort mot oss. 

Jag förstår om ni var många med mig som ändå skakade till de sista minuterna. Vi vore väl varken känslomänniskor i allmänhet eller luttrade och titeltörstande fotbollsfans i synnerhet om vi inte gjorde det. För 1-0-ledningen skulle ju ha varit så mycket större. Den skulle kanske rent regelrätt ha varit 2-0 redan i paus och efter millimetrar hit och stolpar dit borde den kanske varit både 3- och 4-0 när klockan tickade upp mot 90. 

Så det var såklart alldeles enastående onödigt att Virgil van Dijk ens behövde svettas under den där anstormningen. Som varade i typ två minuter.

Satt man med objektiva glasögon så trodde man nog faktiskt aldrig att Manchester United skulle få med sig något och när man tittar på repriserna med facit i hand kan nog även vi skriva under på det. Men samtidigt så gjorde ändå de där nervösa minuterna något ytterligare med crescendot som väntade.

För hur härligt det än hade varit att spela Manchester United av banan och låta publiken ”ooh-eeey”-jubla sig igenom passningar hela andra halvlek medan vår värsta rival jagade boll som yra höns, hade känslan aldrig kunnat trumfa det vi fick istället.

För när bollen till slut trillade ner i famnen hos Alisson Becker, Craig Pawson markerade offside men lät spelet fortgå och Mohamed Salah satte fart. Då stannade allt – samtidigt som känslor jag aldrig trott mig få känna grep tag i mig.

Det var som att någon tog tag i mig, satte mig ner i soffan och sa: 

"Du vågar alltså inte tro på det än? Då ska jag visa dig det här."

För när Mohamed Salah hade sprungit sig loss, fri och till slut placerade in bollen bakom David De Gea då brast allt. Då kom tårarna, lättnaden och känslan av att the end of the storm faktiskt var här. Det ska spelas mer fotboll och inga Premier League-pokaler har någonsin delats ut i januari. Men om jag inte ska tro, drömma och sväva iväg just nu. När fan ska jag göra det då?

Skillnaden mellan att ett Unitedben råkat styra in 1-1 och det klimax vi nu fick betyder ju såklart också så oerhört mycket mer än bara två poäng. Efter Manchester Citys poängtapp mot Crystal Palace vore även ett Liverpoolkryss ikväll att se som en framgång i den där titeljakten men det vore samtidigt en plump vi nog förbannat oss över ett bra tag.

Istället fick Anfield, laget, staden och alla som har ett hjärta som bultar för Liverpool Football Club se löpningen, passningen, avslutet, målet och firandet som nu redan är modern historia.

Mohamed Salahs storhet kommer aldrig att kunna göras rättvisa. Han har ingen Messitouch på bollen eller Ronaldokraft i varken kropp eller skott. Men han gör mål vecka efter vecka i både Premier League och Champions League och är en vital del i allt det som detta Jürgen Klopp-mästrade superlag producerar.

Jag tror Alisson Becker för en sekund fick vara oss alla fans som satt i sofforna, stod på pubarna eller flög ur stolarna på Anfield. Hans rusch över hela planen är redan en klassiker och han förstod såklart på samma sätt som oss alla vad det där målet betydde.

Sedan 1963 har Liverpoolfans sjungit om en gyllene himmel som väntar bortom stormen. Ikväll fick Mohamed Salah stormen att mojna. Och nu väntar vi bara på the sweet silver song of a lark.