– Ge mig 90 minuter jag aldrig glömmer

Det finns fotbollsmatcher och så finns det Fotbollsmatcher. För en Liverpool-supporter har det de senaste tre decennierna egentligen till största del endast handlat om det förra. De vanliga matcherna. De som kommer och går. 

Men under Jürgen Klopps ledning och detta Liverpool-lags alldeles enastående evolution har vi allt oftare även fått smaka på känslan av de senare. Fotbollsmatcherna med stort F. Men det som väntar på söndag är snarare en FOTBOLLSMATCH, där varenda bokstav är en versal. 

All världens blickar kommer att riktas mot Anfield när det är Champions League-mästarna mot Premier League-mästarna i en match som, oavsett utgång, kommer att sätta kursen för vart resten av säsongen tar vägen.

Egentligen under hela mitt liv har jag vid den här tidpunkten på året kunnat konstatera att det ”visst inte var vår säsong i år heller”. Var det inte ett Ferguson-lett lokomotiv från Manchester, så var det Arsenals obesegrade kanoner eller ett Mourinho-cyniskt Chelsea från den blå delen av London. Alltid var där någon annan som var större, starkare, tog stafettpinnen och vinkade hejdå till oss Liverpool-fans.

”Aja, men nästa år kanske blir vårt år..."

Men nog fan kom även Manchester City då och hann pumpa in Sheikh-pengar framför näsan på oss.

Genom sorger och bedrövelser lärde man sig att leva med skiten. Och idag får vi mångdubbelt återbetalt för att vi stod kvar där. År efter år.

Vid motsvarande tidpunkt för bara fyra år sedan var Jürgen Klopp en månad in i sin anställning som Liverpool-manager. Liverpool mötte Crystal Palace hemma på Anfield och förlorade. Året innan dess hade vi under den första helgen av november förlorat mot Newcastle.

Eller vad sägs kanske om månadsskiftet oktober-november 2012? 3-1 i baken. Mot Swansea. Hemma.

Så otroligt mycket har hänt på så kort tid och på söndag spelar Liverpool om att ta sin elfte seger på tolv matcher i årets Premier League. Ett kryss har det blivit. På bortaplan. Mot de där röda giganterna från Manchester som vi för bara några år sedan nog aldrig riktigt kunde se en nykter chans till hur vi skulle komma ikapp. Idag är vi ikapp, förbi och kan inte ens se dem i backspegeln. 

Matchens monumentala vikt för resten av säsongen och att insatserna är så stora som de är för såklart med sig en helt annan nervositet än om det vore en match mot Southampton i omgång 26 där en seger kunde ta oss till sjunde plats. Men nog tackar vi väl fan för det?

Varje match är numera som en final och man bjuds med på en känslomässig berg-och-dalbana på 90 minuter som man är så omtumlad av när man kommer ur den att man varken vet ut eller in i livet i övrigt.

Jag är övertygad om att tusentals med mig satt framför Aston Villa-matchen för en vecka sedan och under 87 minuter satt och skrek, svor och skakade av frustration. Med gråten nästan i halsen och en känsla av hopplöshet när klockan tickade på. En känsla av att vi nu ryckte undan den där mattan som vi så fint vecklat ut för oss själva för att vara med på en riktig Premier League-fest hela säsongen. But along came Andy. Och 1-1.

Där och då kanske en klen tröst. Men det innebar lite tro. Ett hopp. Kanske kunde något hända ändå.

Sju minuter senare höll jag själv på att välta min fru när jag i en Emre Can-esque knä-slide gled genom hallen och firade som om jag vunnit EM-, VM- och OS-guld på samma gång.

Ett snart 32-årigt liv. Hela mitt känslomässiga spektra konfronterat under sju minuter. Det är vad fotboll i allmänhet och detta Liverpool i synnerhet gör med mig. Och jag kan inget annat än att älska det.

Jag känner redan nu, fredag eftermiddag, att konstiga känslor börjar krypa i min kropp. Nog är jag lite mer disträ än vanligt. Fokuserad? Inte på något annat än fotboll just nu. Är det en dag imorgon med? Nä, men vafan. Ge mig bara söndag.

Den här känslan kommer ju såklart också att eskalera. Jag kommer tas till känslomässiga platser jag både kommer att älska och hata. Jag kommer ha stunder då Oxlades dubbla bomber mot City från 2018 flashar förbi. Jag kommer ha andra när Sadio Manés boll inte når längre än elva millimeter från att passera mållinjen.

Framförallt så kommer allt att kokas ner till en fullständigt okontrollerbar känsla inför avspark på söndag. Vid seger leder Liverpool Premier League med nio poäng efter tolv omgångar. Och sen ska City möta Chelsea, United, Arsenal och Leicester i fyra av sina kommande sex Premier League-matcher. De har ingen chans till revansch på oss förrän i april nästa år och det kommer att vara långa, långa månader dit.

Jag tar verkligen inte ut något i förskott. Jag har lika många gånger målat upp scenariona kring vad ett kryss eller en förlust skulle innebära. Kanske allt. Kanske ingenting. Precis som fallet kommer att vara med segern. För inget avgörs i november.

Däremot så kan vi konstatera att vi inte längre spelar om åttondeplatser eller inkasserar förluster mot Crystal Palace, Newcastle eller Swansea på löpande band. På söndag spelar Liverpool en av de största Premier League-matcherna klubben någonsin spelat och vi alla är inbjudna till att följa med på den berg-och-dalbana det kommer att bli.

Det enda jag begär. Det är 90 minuter fotboll som jag aldrig kommer att glömma.