Formandet av en fotbollsspelare: Roberto Firmino

Det var en helt vanlig måndag 2001 och Adriana Leite satt i sitt klassrum i Maceió, en stad belägen på Brasiliens nordöstra kust. Precis som alltid satt en skygg men trevlig pojke vid namn Roberto vid bänken närmast hennes kateder. 

Hon frågade honom hur helgen varit. När han berättade att elektriciteten i hans hus varit avstängd hela helgen blev hon orolig och frågade den tioåriga pojken vad som hänt med familjens mat.

Med ett leende, som om det var helt normalt, svarade han att det inte fanns något i kylen, så inget kunde bli förstört.

– När han berättade att han inte hade något i kylen hemma blev jag väldigt ledsen, minns Leite. Han var så ung, alltid så blyg och hans svar överraskade mig. 

– Vad menade han med att det inte fanns något i kylen? Jag kom alltid ihåg Roberto på grund av det – den tunna lilla killen som satt i klassrummet och pratade om fotboll.

Leite, som fortfarande är lärare, hade då ingen aning om att hon skulle berätta om allt det här nästan 20 år senare. Hennes rutin det året var att prata med den skygge pojken om fotboll och hans studier. 

Hon sa alltid åt honom att fokusera på sin utbildning, men ibland lydde han henne inte, utan strosade istället iväg för att spela fotboll på den lilla grusplanen som fanns i grannskapet av Trapiche.

Roberto Firmino i Brasiliens landslagströja

Skolkandet, som inte på något sätt är ett råd att följa för någon, för att spela fotboll lönade sig dock. Vid 13 års ålder började Firmino spela för ungdomslaget till ett av de två lokala fotbollsklubbarna, CRB, som idag spelar i Brasiliens andradivision. 

Till en början bar han tröja nummer fem, som i Brasilien är ”reserverad” åt den mest defensiva mittfältaren. När det krävdes spelade han även försvarare.

Signerade kontrakt direkt

Firmino stod ut från resten direkt genom sättet han behandlade bollen på, men han var väldigt blyg och pratade inte mycket med sina lagkamrater.

– Firmino var en väldigt ödmjuk pojke, men också oerhört talangfull, berättar hans tidigare tränare, Guilherme Farias. Så fort jag såg honom spela signerade jag ett kontrakt med honom, för jag visste att här hade vi en väldigt speciell pojke. 

– Han var mycket dedikerad och lyssnade på alla instruktioner. Alla gillade honom. Hans familj hade finansiella svårigheter under den perioden, så vi hjälptes åt så att han skulle kunna träna och resa med laget.

Den unge Firmino reste omkring i nordöstra Brasilien med sitt lag och spelade olika mästerskap, och det finns en berättelse från deras resor tillsammans som Farias minns tillbaka på med värme, eftersom den visade pojkens oskuldsfullhet.

– Vi befann oss på vårt hotell och spelade ”gris”. Bollen hamnade hos Firmino som inte lyckades kontrollera den – ett fönster gick sönder. Han sa direkt att han skulle köpa ett nytt fönster. Du måste vara på det viset. Gör du ett misstag, ett fel – se till att rätta till det. Firmino köpte ett nytt fönster, vi satte det på plats och sedan begav vi oss.

Firmino fick sin stora chans 2008 när en annan ungdomstränare i CRB, Toninho Almeida, ringde sin vän – Atlético Mineiro-spelaren Bilú – och berättade att han bara var tvungen att se den här unga pojken spela fotboll. 

Toninho skickade en DVD med klipp på Firmino och de fångade direkt Bilús uppmärksamhet. Genom sina kontakter anordnade han provspel med São Paulo, vid den tiden regerande mästare.

Firmino lyckades inte hos São Paulo, men han fick en ny vän i Bilú, som ordnade med ytterligare ett provspel med en annan av sina tidigare klubbar, Figueirense. Den här gången uppmärksammades Firminos talang.

– Han blev dåligt behandlad av São Paulo, berättar Bilú. Han fick för lite tid att visa upp sig på med boll. Han misslyckades med sitt provspel där, men det var deras förlust. Jag tog honom till Figueirense istället. 

– Jag hade själv spelat där och kände folk inom klubben, så jag lyckades ge Firmino en andra chans. Det var där som han verkligen blommade ut. Han var redan mycket talangfull, men erfarenheten från Série B hjälpte honom oerhört mycket.

Roberto Firmino i Figueirenses färger

Bilú var med när Firmino signerade sitt första professionella kontrakt med Figueirense, de spelade tillsammans när Bilú återvände till klubben 2010 och de är fortsatt nära vänner.

– Jag är gudfar till hans döttrar, jag var bestman på hans bröllop och vi pratar nästintill varje vecka. Han är fortsatt en tyst person, men han öppnar upp sig när han är med vänner. Han är en snäll person som har utvecklats mycket, både som person och som fotbollsspelare. 

– Han har spelat som defensiv mittfältare och försvarare, vi spelade tillsammans centralt på mittfältet och idag är han anfallare. Han är verkligen en intelligent spelare. Jag tycker han är den mest intressanta spelaren att titta på i Liverpool, avslutar Bilú, som lagt skorna på hyllan och idag arbetar som tränare.

Flytten söderut, till Figueirense, var lyckosam för Firmino. Klubben är baserad i Florianópolis i sydöstra Brasilien, ett område mer populärt bland scouter och agenter än det mer avlägsna nordöst. 

Efter att Firmino hjälpt Figueirense upp till förstadivisionen, flyttade han till Hoffenheim i Tyskland för att skapa sig ett namn i Europa – och han har aldrig blickat bakåt.

I aktion för Hoffenheim

Firmino lyfte de första pokalerna i sin karriär det här året, först genom att bli Champions League-mästare med Liverpool, och sedan Copa América-vinnare med det brasilianska landslaget. 

Han är den spelare från Brasilien som gjort flest mål i Premier Leagues historia och han har representerat sitt land över 40 gånger. 

För hans tidigare skollärare, Leite, tog det tid innan polletten föll ner. 

Under en längre tid förstod hon inte att mannen på TV, med en gulgrön tröja på sig och ett brett, vitt leende var densamma Roberto som för nästan två decennier sedan gick på Maria Rita Lyra de Almeida-skolan. 

Deras vägar hade dock korsats under tiden – de träffades på Maceiós flygplats och han poserade för bilder med hennes barn – men Leite hade då ingen aning om att han var den lilla pojken hon en gång haft i sin skolklass.

Men förra året, precis före VM i Ryssland, fick hon ett samtal från sin rektor som frågade om Roberto Firmino, fotbollsspelaren, hade varit en av hennes elever.

– Vi gjorde lite research och upptäckte att han var min lilla Roberto, berättar hon. Mina barn trodde inte på att han varit min elev – vilket många personer inte gjorde. Jag mindes tillbaka till vissa stunder och det gjorde mig väldigt glad att han lyckades ta sig ur en mycket svår verklighet, en farlig verklighet, för att istället erövra världen genom fotboll – precis som han alltid hade drömt om.

Firmino firar CL-triumf med Liverpool FC

Efter upptäckten önskade hon få möjligheten att träffa honom igen. En vän till Leites äldsta son fick reda på att Firmino skulle ha en familjesammankomst i Maceió, så de började ringa runt.

– Vi kom dit helt oförberedda och självklart skulle ingen bara låta oss gå in i huset för att prata med Roberto, förklarar hon. Men min yngsta son ville så gärna träffa honom, så Firminos kusin tog med honom in i huset. 

– När min son fick syn på Roberto började han nästan gråta, men Firmino tog honom till sig, pratade och skojade. Därefter kom Roberto ut ur huset, tog emot oss och poserade för foton. Han var så bemötande och gjorde vår dag till en av de bästa någonsin.

Förtjänt av framgång

För Guilherme Farias, mannen som först tog Firmino till CRB, finns fortsatt viljan att få träffa sin tidigare spelare – något som ännu inte blivit av. 

Farias har arbetat inom fotboll i över 30 år och finner stor glädje i att ha tränat några av de högst ansedda fotbollsspelarna från Alagoas-staten – inklusive den förre detta Real Madrid-försvararen Pepe och Real Sociedad-anfallaren Willian José. 

Men det finns en sak som gör Farias ledsen: han har aldrig träffat någon av dem igen.

– Jag är så glad över Firminos framgångar, eftersom han tog sina första steg mot stjärnorna här, säger han. När han gör bra ifrån sig tackar jag Gud. 

– Han förtjänar verkligen allt han åstadkommit. Dock önskar jag få träffa honom igen och bara prata lite… livet är inte det lättaste här.

Källa: The Guardian