Säsongssummering

Vi visste såklart alla vilka ingångsvärden som fanns. Det skulle till ett absolut mirakel nere på sydkusten för att det ens skulle vågas drömma på Anfield men när blixten slog ner på båda arenorna samtidigt och det under 83 sekunder var Liverpool som var ligamästare, med en dryg timme kvar av säsongen, då får jag be att konstatera att det rann en tår ner för min kind. Nog inte så mycket för att jag trodde på det ändå. Vi visste de matematiska förutsättningarna och vi vet alla Manchester Citys råstyrka. Men för att jag någonstans, där och då, fick bevisat för mig att ligabucklan nu är inom ett rimligt avstånd. Och för att jag vet att Jürgen Klopp kommer att leda oss till den.

Nu väntar några veckor där dessa sår kan slickas igen. Jag tror i ärlighetens namn att det inte är många av oss som går med några blödande sådana, men det är trots allt en möjlighet nu att få andas ut. Att få släppa 97 poängs berg-och-dalbana och samla kraft inför vad som komma skall i den helengelska finalen i Madrid om några veckor. We go again. Det gör vi ju alltid.

I samband med att vi stänger Premier League-säsongen vill jag också lyfta fram några av de spelar-, ledar- och laginsatser som får anses vara körsbären jag kommer att bära med mig för evigt. För den här säsongen kommer vi aldrig att glömma.

Säsongens Mål

Med 89 stycken att välja mellan är det lite som att leta efter en nål i en höstack här och vi har dessutom att göra med en skala där mål både varit estetiskt vackra – eller monumentalt avgörande. Självklart dyker Divock Origis Evertonmål upp som en snabb ögonblicksfavorit och man kan inte heller nonchalera Daniel Sturridges kvittering mot Chelsea i höstas. Men för mig lyser ändå Bobby Firminos soloräd mot Arsenal klarast. Från halva plan satte han fart mot straffområdet och satte tre spelare på backen innan han retsamt rullade in bollen bakom Bernd Leno. Efter 0-1-underläge hjälpte det också till att vända en match som verkligen visade att vi var att räkna med på allvar i titelstriden.

Säsongens Inhopp

Förutom en eventuell dipp i fingerspitz under vintern och tidiga våren visade Jürgen Klopp under säsongen briljant touch på sina byten vid flera tillfällen. Under hösten avlöste de poängvinnande målen från inhoppare varandra och även under de senaste veckorna har vi sett att bredden numera är bättre än på länge, när spelare kan kastas rakt in i hetluften och avgöra. Härligast av alla för min del var dock när Xherdan Shaqiri kom in hemma på Anfield mot Manchester United och skickade José Mourinho till arbetsförmedlingen med två snabba mål. 1-1 blev 3-1 och från varsin sida perrongen lämnade ärkerivalerna varandra, där Liverpool drog iväg mot toppen och Manchester United rakt ner i ett förfall som såg dem landa hela 31 poäng bakom oss när säsongen summerades i söndags.

Säsongens Statistik

Den kanske mest upprepade statistiken från säsongen har varit att Virgil van Dijk inte vid ett enda tillfälle blev förbidribblad. Vilket såklart är enastående. En annan, som jag älskar, är att han som första spelare sedan Martin Skrtel 2011 spelade startade varenda av våra 38 ligamatcher. En sån koloss är fundamental för att bygga en stabilitet för framtiden. Jag väljer dock att titta på lagets insats som helhet här. Eller vad sägs om bara en (1) förlust på hela säsongen? Något som med 11 millimeter till minst kunde varit ett kryss – och därmed en ligatitel efter en obesegrad säsong. Eller vad sägs om 17 (!) segrar på Anfield? Bara två kryss – och den senaste förlusten nu mer än två år tillbaka i tiden. Att Anfield blivit ett fort igen är min absoluta favoritstatistik för säsongen och jag tror det är av monumental vikt när vi bygger vidare för ännu en titeljakt kommande säsong.

Säsongens Firande

Håll för ögonen Evertonfans. Ni kan prata hur mycket ni vill om respektlöshet eller what so ever. Att fira när sitt eget lag gör mål, med sina egna spelare och framför sina egna fans. Det får man göra – och that’s it. När Divock Origi nickade in Jordan Pickfords ribbalanserade boll i öppen kasse framför The Kop exploderade både Anfield och Jürgen Klopp. Alisson Becker var redan uppe runt halva plan och det tog inte många sekunder innan tysken var där med honom och firade ett mål som mycket väl, med facit i hand, kan ha varit avgörande för att vi fick en säsong där Premier League-striden inte var avgjord fram till bara timmen kvar av den sista omgången.

Säsongens Supporter

Fastklistrad, tejpad och eventuellt också kedjad vid bänken efter Alisson Beckers intåg i klubben vore det lätt för Simon Mignolet att vara uppgiven inför säsongen som väntade. Loris Karius var den av fjolårsparet som ”tilläts” lämna och belgaren blev dubbad till andraslips på fast basis. Må vara att han kanske innerst inne också känner en besvikelse över detta faktum, men då är han en pokerspelare av rang. För en mer genuint påhejande lagkamrat än Simon Mignolet får man nog leta länge efter. Han sprider glädje och beröm till medspelare både innan och efter matcher och flera lagkamrater har pratat om hans viktiga del i truppen. Dels som en väldigt duglig andramålvakt, en god vän – men också en detaljstuderare som gärna pratar med anfallarna om hur kommande motståndarmålvakt brukar agera i frilägen eller vid fasta situationer. En sann supporter. Simon Mignolet.

Säsongens Delade Glädje

Med två mål på sista dagen av säsongen klev Sadio Mané upp jämsides med fjolårets one season wonder i toppen av Premier Leagues skytteliga. Trots en måltorka och att elaka tungor pratade om att avsluten från i fjol uppenbarligen inte motsvarade hans reella kapacitet tystade till slut Mohamed Salah den klagokören också – och han fick göra det i sällskap med sin senegalesiska anfallskompis. Även Pierre Emerick Aubameyang landade på 22 pyttsar och vi kan konstatera att det var Afrikas år i skytteligatoppen.

Säsongens Sång

Alléz, Alléz, Alléz har fått fortsätta eka över Anfield under både ligaspel och magiska Europakvällar – och med en musikalisk trollerilåda signerad Jamie Webster har Anfields redan breda utbud av supersånger förgyllts med melodier om vår centre half… our number four… och om hur vi ger bollen to Bobby and he will score. Dessa är såklart alla favoriter redan, men det roligaste och häftigaste från läktarhåll – och beviset på Liverpools storhet 2019 – är att fjolårets ramsa om hur vi tog över Europa på vägen fram till Kiev var tvungen att skrivas om eftersom vi nu har gjort det igen. ”We’re going to Madrid” är både beviset på supporterfiness och Liverpools status som maktfaktor i Europa igen. Ge oss PSG, Napoli, Bayern eller Barcelona. Vi är Mighty Liverpool – och vi ska till Madrid!

*Från The Sandon i söndags. Där även undertecknad dyker upp i slutskedet... 

Säsongens Nolla

Alisson Becker anslöt med buller och brak från Roma i somras och efter att ha släppt in sju mål på två matcher mot Liverpool i Champions League-semifinalerna några månader tidigare tog det honom sen drygt ett halvår att göra samma sak i Premier League. Han satte en otroligt hög ribba redan från första stund och när säsongen summerades i söndags noterade han sin 21 (!) nolla och stängde igen böckerna med endast 22 insläppta mål på hela säsongen. Där båda noteringarna är bättre än vad någon annan målvakt presterade under säsongen och där kolumnen med insläppta mål för Liverpools del sjönk med 16 mål från i fjol. Alisson Becker är nollan som Liverpool har väntat på sedan Pepe Reinas absolut bästa stunder.

Säsongens Servering(ar)

Även om det till slut blev heljämnt i kampen om Guldskon pågick en nästan ännu mer spännande ”kamp” mellan Trent Alexander-Arnold och Andy Robertson helt in till säsongens sista sparkar. Även om Eden Hazard vann assistligan på 15 framspelningar är det fullständigt unikt att samma klubb producerar två ytterbackar (!) som gör 12 respektive 11 passning som leder till mål. De har båda varit med till att förändra Liverpools sätt att spela anfallsspel och med en Virgil van Dijk som mäter fem-sex meter när han önskar och en Sadio Mané som hittar den ena listiga löpningen efter den andra har Liverpool nu också en livsfarligt hot från både tidiga inlägg och fasta situationer. Trent Alexander-Arnold drog till slut det längsta strået och när han stod och fortsatte nöta inlägg långt efter slutsignalen i söndags var man inte långt från tårarna igen. Den unge Merseysidepojken har blivit en man som numera dominerar klubben han växte upp med att älska – och vi har troligen att göra med en spelare som kommer att fortsätta servera lagkamrater bollar, och supportrar glädje, under ytterligare 15 år framöver.

Säsongens Spelare

At the end of the day kan vi orda om målskyttar hit, inlägg dit och nollor tillbaka. Men den störste av de alla och fundamentet i det Liverpool som var de där millimetrarna från ett ligaguld var Virgil van Dijk. Sedan hans ankomst i januari 2018 har hela klubben transformerats och han har spelat en nyckelroll i allt det vi nu skäms bort med. Han har, som sagt, inte missat en sekund av årets ligasäsong och trots att han fått spela med olika mittbackskollegor under hela säsongen har det aldrig påverkat varken hans, eller lagets, samlade insats. Han fick Joe Gomez att växa ut till en världsmittback innan sin skada, han fick självaste Dejan Lovren att bete sig kontrollerat och återhållsamt och under säsongsavslutningen har han fått Joel Matip att växa ut till en manglande matador som både försvarar som en best och kliver fram som en häst när det behövs. Virgil van Dijk har på bara 18 månader växt ut till en av Liverpools viktigaste spelare någonsin och hans prislapp, kanske ni märkt, har det inte pratats mycket om den senaste tiden. Jag skulle säga att han kvalitetsmässigt är den bästa mittbacken både Liverpool och Premier League skådat, även om det såklart kan vägas in över hur lång period man presterat när allt ska summeras. Men att han är Säsongens Spelare råder det inga tvivel om och nu drömmer jag om hur han nickar sönder nätet bakom Hugo Lloris om några veckor.