"Han var ljuset som behövdes"

Jag vill börja med att skicka kondoleanser å både mina och Supporterklubbens vägnar till familjer, vänner och såklart de drabbade av flygolyckan i morse, där stora delar av Chapecoenses lag, ledarstab och organisation fick sätta livet till.

Som Liverpoolsupporter vet vi hur en tragedi kan slå ner som ett blixtnedslag. Hur en fantastisk dag kan förvandlas till en mardröm. Likt 96 personer hade förberett sig för en av sina bästa dagar någonsin som supportrar den 15 april 1989 var det idag dags för en hel organisation att ge sig ut mot ett mål som de knappt själva vågat tro fanns i sikte. Det var med en klump i magen man tog emot nyheterna i morse och det är starka bilder som kablats ut under dagen. Det är sorg. Det är tragedi.

Samtidigt är jag aldrig stoltare som supporter än när vi testas på allvar. Och som supporter menar jag framförallt till sporten. Och det faktum att jag får vara en del av fotbollsfamiljen. Aldrig annars skådar man den uppslutning, den genomsyrande omtanken och den samlade gemenskapen som när fotbollsfamiljen tar ton. Idag har hela fotbollsvärlden visat att ingen vandrar ensam.

För Liverpools del, med flera brassar i truppen, var dagen såklart extremt påfrestande. Likt andra spelare från världens alla hörn har våra spelare slutit upp till minne av de som förorsakats och för Lucas Leiva, med vänner bland de drabbade, kan jag bara föreställa mig hur sorgen legat som en blöt filt över honom.

Enligt uppgift var han den förste att ställa frågan om han fick bära sorgeband till minne av de bortgångna vid kvällens match, varpå Jürgen Klopp ska ha gjort tydligt att han såg det som en självklarhet att alla bar det. Det är små detaljer, men ytterligare bevis på att hjärtat är på rätt ställe. Och att man kan sträcka på sig i sin röda matchtröja.

En dag som denna är det också extremt svårt att sätta en fotbollsmatch i proportion till allt som skett. Vad gör egentligen ett avancemang i en cup? Vad spelar det egentligen för roll vem som startar? Hur viktigt är det att vi håller nollan?

Jag ska ärligt erkänna att jag hade svårt med motivationen inför dagens match. Det var med en konstig känsla jag förberedde mig för en fotbollsmatch som jag intalade mig var viktig, när man haft en hel dag till att tänka kring vad som verkligen är det.

Kanske är jag extra skadad av att jag själv ska sätta mig på ett plan till USA imorgon med familjen, men det var svårt att på allvar tända till.

För spelarna kan samma förklaring kanske användas till deras prestationer under de första 45 minuterna. Det var slarvigt, ofokuserat och många gånger direkt dåliga prestationer. Bolltapp, felpass och alldeles för många touch, i alldeles för fel lägen. Men sen så.

Även om den 29 november kanske kommer att få ett nattsvart minnesmärke över sig i det vida fotbollsvärlden är det en av de stora dagarna i Liverpools historia. På dagen, för 18 år sedan, byttes nämligen Steven George Gerrard in i sin första tävlingsmatch för Liverpool och resten är, som vi brukar säga, historia.

Idag, med strax över timmen spelad, var det dags för Benjamin ”Ben” Woodburn.

I lördags blev han Liverpools tredje yngste debutantnågonsin och idag, med drygt hundra dagars marginal, blev han den yngste målskytten i klubbens anrika historia när han tryckte upp bollen i nättaket efter 81 minuter och gav hopp, tro och ljus åt en nattsvart dag.

När fotbollen behövde glädje. När fotbollen behövde en solskenshistoria. Då stod han på rätt plats, var samlad, behärskad och alldeles löjligt kylig för att nyss ha fyllt 17 år, och sparkade sig rakt in i historieböckerna.

Tack för den Ben, tack.

Jag förstår att detta i ett stort perspektiv, här och nu, knappast är fotbollens räddning under en dag som präglats av sorg. Men jag är övertygad om att den som på allvar påstår sig älska sporten fotboll, oavsett klubbtillhörighet, någonstans kände att ljus kan tändas när det känns som mörkast.

Ben Woodburn har nu presenterat sig på allvar och jag tror inte att vi ska bli allt för överraskade om han snart får ännu större förtroende även i Premier League. Vi har ett spelschema som fortsatt ser oss som favoriter i de flesta matcherna och med Coutinho borta under de kommande veckorna – och Mané som försvinner i januari på Afrikanska – har Jürgen Klopp nu blandat upp en ny kortlek med en extra joker.

Fotbollen är brutal, hemsk och svidande. Men den är också det vackraste som finns. Och det tar jag med mig idag. Och sträcker på mig, precis som Lille Big Ben.