Gästkrönika: "Supporterlivet - en känslomässig berg och dalbana"

En sak är säker. Tiden går fort. Jag har hunnit bli pappa till en liten tjej, Penny-Lane, som snart fyller ett år, jag har flyttat från Svenljunga utanför Borås till Norrköping, börjat ett nytt jobb och jag har fyllt 30. Till helgen startar återigen en ny säsong av Premier League. Säsongen 16/17. Som sagt, tiden går fort.

Det har snart gått sju år sedan jag flyttade till England, och tre år sedan jag flyttade därifrån. Självklart har jag varit tillbaka flertalet gånger, men det är ändå inte samma sak. Något annat som inte är detsamma idag är kroppens tömning av energi vid slutet av en säsong. Även om en känsla av att luften gick ur en infann sig efter finalförlusten i Basel går det inte jämföra med den totala utmattning som slår till efter att ha bevittnat en hel säsong på plats. Europa League-final eller inte. Varje säsong som jag upplevde live tog musten ur mig. Visst, det hade mycket att göra med hur mitt ”gäng” och jag valde att leva varje helg när det vankades match. Det blev en hel del öl, långa dagar och väldigt sena nätter. Ibland även tidiga morgnar. Jag menar inte att klaga, men livet som supporter tärde på mig.

EN KÄNSLA AV UTBRÄNDHET

En av anledningarna till att jag beslutade mig för att söka nya äventyr och flytta från de brittiska öarna var insikten om att jag var tvungen att byta livsstil. Hade jag varit kvar med fotbollen och LFC runt hörnet, hade jag haft svårt att ändra på ”sättet” jag tog mig an en matchdag. Det blev likt en rutin som jag följde maniskt. Antingen fick jag se till att bryta bandet totalt eller sakta men säkert brytas ner. Det är ingen lögn. Säsongen 11/12, när LFC tog sig till final i både Capital One Cup och FA-cupen, såg jag över 40 matcher. Helt ärligt kände jag mig utbränd efter den säsongen. Det hade inget med jobbet eller något i mitt privatliv att göra, utan det var fotbollen och livsstilen som supporter som var orsaken. Jag levde supporterlivet likt en förskönad variant av en rock and roll-stjärna. Så var det. Ändå blev jag kvar ytterligare en säsong med tron om att den gångna sommaren varit tillräcklig för att vila upp mig – jag hade fel. 

Efter ungefär halva säsongen 12/13, kände jag redan av en slags trötthet, och även om jag inte ville erkänna det för mig själv där och då, så beslutade jag ändå i den stunden att det var dags att ta farväl – men inte förens pågående säsong var över. Och så blev det. Jag var både bedrövad och lättad. 

Jag ångrar ibland att jag flyttade från England. Hur man än vänder och vrider på det så levde jag fyra år som i en dröm. Samtidigt var det som sagt nödvändigt att väckas ur den drömmen. Och med facit i hand så finns det ingen anledning för mig att klaga på hur mitt liv utvecklade sig åren därefter. Jag har som sagt blivit pappa och njuter numer av att se LFC på TV från soffan i vardagsrummet, utan stress, tåg hit, taxi dit, fart och fläkt. Dessutom njuter jag ännu mer de gånger jag befinner mig i Liverpool. Jag ”kommer hem” när jag reser över. Mina vänner behandlar mig som om jag aldrig lämnat dem. De bryr sig och frågar massor om Sverige och livet i största allmänhet. Vi uppskattar matchdagen tillsammans och den så ofta glädjefyllda vistelsen på puben under kvällen. Så i mångt och mycket har inget förändrats, förutom att jag inte är på plats varje helg och att jag de gånger jag är över är fylld av energi och fotbollsabstinens. 

TÅLAMOD ÄR NYCKELN

Nu, idag, ser jag oerhört mycket fram mot den kommande säsongen. Vem gör inte det? Med en manager som Klopp och flera intressanta värvningar ser framtiden både ljus och intressant ut. Dock har man lärt sig att inte vara alltför optimistisk. Liverpool Football Club har en tendens att slå besvikelse-näven rakt i magen på oss. Förhoppningsvis är det något som Jürgen kan råda bot på. Kanske inte denna säsong, men i det långa loppet. Jag är som vanligt beredd att ge vår manager tid. Var det något som vistelsen i England lärde mig så var det att ha tålamod. Visst önskar sig varje röd scouser framgång och pokaler. Det ligger ju i klubbens DNA. Men samtidigt är en fotbollsmatch på Anfield ofta ”just a day out with me mates” för dem. De tar givetvis bleka insatser och dålig form seriöst, men vi ”turister” tar förlust eller nederlag fan så mycket värre. Med det sagt så vill alla supportrar självklart alltid vinna – och de gånger LFC är med och slåss om titeln i Premier League, eller går hela vägen till en final i en inhemsk cup eller i Europa, så visst är vi utan tvekan de bästa jävla supportrarna i världen. Jag anser att ingen kan knäppa oss på fingrarna gällande den saken. Vi ska vara stolta, klappa oss själva på bröstet och säga ”We are Liverpool”!

Med de orden tackar jag för mig och avslutar med frasen mina vänner i Liverpool använder för att ”skåla” in den nya säsongen; ”Happy New Season” på er! 

YNWA
Kristian

Twitter: KAndersson86