Gästkrönika: Smolk i glädjebägaren

Vi Pool-fans tillhör ett av de mest luttrade släktena i Premier League. Man brukar säga att ”man lever i sin egen skit” och således lätt utgår ifrån sig själv när man tycker något är bra eller dåligt. Att sätta sig in i hur andra klubbar har det är både svårt och inte så intressant. Så efter de senaste årens riktigt jobbiga säsongsinledningar (med fjolårets första trepoängare i sjätte omgången som färskaste minne) känns det såklart riktigt skönt att efter två omgångar i år stoltsera med maximala sex poäng. Att spelet dessutom sett riktigt, riktigt bra ut lämnar också stora framtidsförhoppningar efter sig. Om det nu inte bara varit en företeelse som ägde rum i första halvlek…

Jag vet inte riktigt vad Brendan Rodgers talar om för sina mannar i halvtid när de nu varit i ledningen samtliga tre tävlingsmatcher såhär långt. Klart är att det frejdiga, offensiva, snabba och tekniska spelet från första halvlek har byts ut mot ett tillbakadraget zonspel utan press och överliggande vilja att anfalla. ”Anfall är bästa försvar”, har inte Rodgers lärt sig det?

Genom spelet som vi ofta för i första halvlek håller vi bollen på offensiv planhalva och skapar långt mycket mer än motståndarna. Visst släpper vi till några chanser, men det får man räkna med. Passningsspelet är snabbt, vi hittar både kanterna och in med bollar i boxen och använder våra tekniska spelare på absolut bästa sätt. Allt vänds sedan upp och ner i andra halvlek då vi faller längre tillbaka och börjar förlita oss på kontringar. Min korta och koncisa fråga är: varför?

Jag skulle vilja gå så långt som att benämna uppträdandet på plan nonchalant och viljelös. Ja, till och med lite tafatt. Som att spelarna inte riktigt är bekväma med att lämna sitt tiki-taka influerade grundspel för att försvara. Rodgers sa efter matchen mot Aston Villa förra helgen att han vara nöjd med försvarsspelet. Jag kan inte för mitt liv förstå hur han kan tycka det, förutom om man baserar det på att vi inte släppte in något mål. Men det är endast och enbart tack vare en fantastisk debutperiod för Simon Mignolet. Walters straff och efterföljande retur räddades med ackurates mot Stoke i premiären och han höll Benteke från att spräcka nollan på Villa Park. I övrigt fick flera på förhand mediokra motstånd alldeles för mycket boll, press och bollar in i boxen för att jag ska kunna se försvarsspelet som bra. Mot ett lag två divisioner under Liverpool visade sig bristerna från sin absolut värsta sida. Ett stjärnfyllt och välbetalt lag som Liverpool med en stark uppställning ska inte tappa en tvåmålsledning mot Notts County. Inte ens med reserverna uppblandade med personal från kontoret på Melwood ska detta vara möjligt. Kvaliteten sken igenom i det offensiva till slut, men det berodde som sagt mer på den individuella kvaliteten än om spelet som bedrevs.

Känslan kom åter från fjolårets säsong. Vi kan inte stänga matcher.

Och det här med ramträffar. Tre nya mot Notts County och vi leder denna mindre smickrande tabell överlägset i England (återigen). Rent av bäst i Europa?

Att kalla försvarsspelet för bra baserat på att Mignolet höll nollan i matchen mot Astone Villa är som att kalla en straff för dåligt slagen för att målvakten räddar. En bra straff kan räddas. En dålig straff kan gå i mål. Ett försvar kan vara bra men släppa in en boll, ett försvar kan vara dåligt och hålla nollan. Liverpool spelar ett dåligt försvar när de ska försvara en ledning-enligt mig borde man hålla sig närmare sitt grundspel! Eller?

Någon vill säkert hävda segern mot Notts County i förrgår är ”en vinst är en vinst” på samma grunder som ovan. Jag använder samma resonemang: en förlust kan ses som en seger samtidigt som en seger kan kännas som en förslut. Baserat på det verkliga resultatet igår hade jag utan tvekan tagit en brakförlust efter ordinarie matchtid.

En god vän skrev ett SMS inför förlängning med samma bittra känsla:
”Fattas bara en skada till…”
Fem minuter senare:
”Och där kom skadan!”

Att vår mest formtoppade spelare i det defensiva ledet drar ljumsken och blir bort upp emot en månad har bara att göra med den nonchalans som lät ett amatörmässigt motstånd ta matchen längre en de 90 minuter som borde ha varit tillräckliga. Kolo Touré haltade ut på kryckor och det har man bara sin egen insatts att skylla på.A tt Cissokho fick lämna tidigare är såklart tråkigt, men något som matchbilden inte hade någonting med att göra. Men det medförde att en sliten Daniel Agger fick hoppa in med mindre skadekänningar och vi såg hur han linkade av planen efter slutsignalen igår samtidigt som han tog sig åt låret.

Kelly är fortsatt skadad men på väg tillbaka, Wisdom visade igår att han har en bit kvar till en startplats, Coates är borta sedan tidigare och Martin Skrtel… Tja, han sägs vara på gång tillbaka i spel (eventuellt redan till helgen) men var han står efter alla skador och bänknötning står skrivet i stjärnorna. Vi står utan mittbackar och det smärtar.

120 minuter för lirare som normalt hittar skador under en säsong som Steven Gerrard och Glen Johnson känns inte heller speciellt bra.

Ingen som funderat över hur resultaten sett ut om matcherna artat sig liknande men att motståndet varit Chelsea, Manchester United och Tottenham istället för Stoke, Aston Villa och Notts County?

Vill ändå passa på att lämna denna smolk, ta mig ovanför ytan i denna annars så välfyllda glädjebägare och lyfta fram fyra spelare som värmer och ger förhoppningar om att få se oss ta tre poäng i söndagens match mot Manchester United. Simon Mignolet har överträffat alla mina förväntningar och är stabil (även om han darrar lite med fötterna) och kan inte lastas för målen igår (mindre bra försvarsspel), Daniel Sturridge är i sitt livs form och gör mål från alla möjliga vinklar och vrår och Jordan Henderson har växt in i laget och visat att han tidigare använts på fel plats med fel taktik (och så skönt för honom att äntligen få in bollen i nät). Och under första halvlek i förrgår kväll ville jag propagera för ”Sterling for president”, men nöjer mig med att vilja se honom i startelvan framöver. Fart, kvicka vändningar, bländande teknik och ett kliniskt avslut vid målet. Vår nya Gerrard, helt klart!

Tror ingen här missat att vi har något på gång. Brendan har skapat sig en grund så fin att man lätt drömmer sig bort och hoppas på sådant vi inte kunnat hoppas på under de senaste åren. Men det är fortfarande en resa så bräcklig att några skador kan sätta käppar i hjulet. Vi behöver ha in en mittback till (Sakho ligger närmast just nu). För min del gärna något mer kreativt i offensiv väg (surt att missa Willian, Moses verkar vara det hetaste alternativet just nu). Truppen är fortsatt lite tunn då vi skeppat iväg fler än vi fått in. Det behöver rättas till innan transferfönstret stänger. Och så måste vi lära oss att spela med en ledning och stänga matcherna.

Är det föresten bara jag som inte begriper varför detta transferfönster inte kan öppna tidigare och stänga innan ligorna drar igång? Vore det inte bättre för alla lag att ha sitt material klart innan säsongspremiären och slippa dras med i denna Sillys Seasons som knappast kan vara en särskilt skön tid då man egentligen till 100% borde fokusera på prestationerna på planen?

Hur som helst: en riktigt spännande match väntar på söndag. Jag drömmer mig bort och ser Gerrard dunka in avgörandet från 25 meter strax innan slutsignal. Väck mig inte förens efter matchen;)

YNWA/Marcus Svensson

Inlagd av: