Krönika: Holmgren Hörna - Säg adjö till CL-spel

Det finns mycket att säga om matchen igår. En del positivt till och med. Vi spelade faktiskt bra, vi skapade en hel del chanser, vi såg ut att verkligen ösa på och gå för seger redan från start, och det fanns en del fina individuella insatser. Personligen kan jag dock känna att det är svårt att lyfta fram de bitarna när man förlorar med 2-1 efter att ha dominerat fullständigt. Jag är inte en av de som kommer gorma om hur orättvist livet är. Det är enkelt: Stäng matchen. Stäng den förbannade jäkla matchen. Lyckas man inte med det så får man skylla sig själv. Tottenham-Man U slutade för ett par timmar sedan. Hade vi haft samma effektivitet som Fergies boys visade upp idag så hade vi vunnit med 11-2 igår. Så kom inte dragandes med orättvisa och otur. Man skapar sin egen rättvisa och sin egen tur till mångt och mycket. Jag hade förmodligen förbannat fotbollsgudarna och slitit mitt hår i förtvivlan över gårdagen om det inte hade varit för att det bara var ännu en i raden av matcher där vi inte förmår att sätta bollen i nät. Matchen mot Gunners fungerar utmärkt som symbol för hela den här säsongen, i alla fall när det kommer förmågan att göra mål. Det är beklämmande. Hade matchen varit en lika bra symbol för hur rörligt spelet och viljan att dominera varit säsongen igenom så hade det kolsvarta molnet haft silverkant. Nu är det inte så.

Här någonstans börjar mitt huvudbry bli riktigt stort. Häri föds timmarna med grubblande. Kenny säger att han är mycket nöjd med truppen och att vi tagit stora steg framåt sedan förra säsongen. På forum och i gästböcker kan man se otaliga signaturer påstå att det enda som egentligen saknas är en målskytt. Vidare brukar det föras ett resonemang som går ut på att vi för inte alltför länge sedan var några timmar ifrån konkurs, och kolla var vi står idag - har vi inte gått framåt, kanske? Jo, det har vi. På ägarfronten. Vi behöver inte sälja för att kunna köpa. Det råder inte inbördeskrig i styrelserummet och nyckelpersonerna i kostymer tycks kunna samarbeta såväl med varandra som med de som sitter på det fotbollsmässiga ansvaret. Självklart mår LFC enormt mycket bättre idag än vad vi gjorde under Kling och Klangs styre. Det här har dock väldigt lite med fotboll att göra, och ärligt talat så kan ganska få av dessa framsteg kan tillskivas Kenny Dalglish. LFC är ett friskare företag, men LFC har fan i mig inte ett särskilt mycket bättre fotbollslag än vad vi var under Hodgson. Kenny gjorde ett makalöst jobb i att ena klubben och supportrarna. Ingen människa på denna jord hade kunnat var mer rätt för uppdraget när han kom in. Det betyder inte nödvändigtvis att han är rätt man att leda oss in i framtiden.

Dalglish har ansvarat för LFC i två tävlingsmatcher mer än vad Roy hann med. Kenny kan skryta med en seger mer. En enda seger mer än vad Roy mäktade med, och då fanns det inte en enda Liverpoolsupporter som inte skrek på tränarens avgång. Hur man kan argumentera emot detta går över mitt förstånd.

Jag ska vara tydlig nu så att inga missförstånd uppstår: Jag är en extrem förespråkare av kontinuitet. Jag är inte alls säker på att ett tränarbyte skulle hjälpa det minsta. Men grejen med kontinuitet som framgångsrecept är ju att kontinuiteten måste gå hand i hand med utveckling. Kan någon tala om för mig specifikt vad vi har utvecklat rent fotbollsmässigt de senaste tolv månaderna? I min bok har vi inte en tydlig spelidé (pass and move är tre ord, inte en spelidé), vi har x antal nyförvärv som underpresterar å det grövsta, vi saknar vinnarmentalitet och vi saknar tydlighet. Jag är den första att applådera de tränare som har en förmåga att tweaka sin spelidé, som vågar anpassa sina matchplaner, och som kan klura ut hur man bör formera ett lag för att på bästa sätt neutralisera de största hoten från motståndarna för dagen. En sådan förmåga ska dock aldrig innebära att man inte har en grundfilosofi som man följer. Fotbollsspelare behöver trygghetsgalgar att hänga upp sitt spel på. Är du högerback ska du veta vad du ska göra i bollinnehav, hur du ska agera vid bolltapp, vilket som är ditt första uppspelsalternativ, när du ska försöka erövra boll och när du ska stänga ytor. Ju fler färdiga beslut som finns inpräntade i en spelare desto tryggare blir den spelaren i lagets organisation. Det är inte rocket science. Så vilka är våra trygghetsgalgar? Vad är vår primära idé för att vinna matcher? Komma till inlägg? Yttrar som går inåt och kombinerar med Suarez? Längre förstaboll på Carroll? Vill vi helst spela 4-4-2 eller någon variant med en anfallare? Tolv månader med Kenny Dalglish och den här typen av frågor saknar fortfarande svar. Så länge de här frågorna hänger i luften och svaren till frågorna förblir obesvarade så kan inte jag se oss göra stora framsteg på planen.

Jag tycker också att man ska ha väldigt klart för sig vad det uttalade målet för denna säsong var. John W Henry sa det rent ut: Vi skulle komma topp fyra. Knappast ett övermäktigt krav med tanke på hur vidöppen plånboken var i somras. Bara fem lag i Europa bruttospenderade mer än oss i somras. Med det i bakhuvudet anser jag mig kunna kräva utveckling och tydlighet på planen. Men jag ser det inte, och det smärtar mig. Jag har också svårt att acceptera det. Jag tycker verkligen inte att vi har ett dåligt lag på pappret. Visst, jag var lite skeptisk till några av nyförvärven, men även om jag inte trodde på Downing som en frälsare så trodde jag inte att han skulle stå på noll (0!) poäng efter 26 ligaomgångar. Det stör mig helt sanslöst mycket att Arsenal som tappade två nyckelspelare och som varit helt sanslöst skadedrabbade i försvarsbesättningen kan ha tio poäng mer än oss. Ett Chelsea som burit krisstämpel sedan i höstas och som brottas med interna stridigheter har sju poäng mer än oss. Nykomlingarna Norwich har fyra poäng mindre. Det är oacceptabelt när man så tydligt satsar på att värva spelare med erfarenhet från Premier League. Jag kan absolut köpa att ett lag måste få tid att bli samspelt, och att de nya spelarna kan behöva tid att finna sig till rätta. Men aldrig någonsin kan jag godta detta argument som en huvudförklaring till vår svaga ligasäsong.

Så var är nu på väg? Mot en misslyckas säsong? Ja, ligamässigt är det oundvikligen så. Vi kan ta ännu en omväg via Wembley, och det skulle göra misslyckandet mindre svidande, inget snack om saken. Icke desto mindre är ligaspelet denna säsong ett halvt fiasko. Det är tio poäng upp till Arsenal, med dryga 30 poäng kvar att fightas om. Jag tänker inte försöka stoppa någon från att greppa efter halmstrån eller leva på hoppet. Men do the math, people. Släng gärna en titt på tabellen och försök dra lite slutsatser utifrån den, när ni ändå är i farten. Jag kan börja så smått: Snittpoängen för det lag som placerat sig på fjärdeplatsen de senaste fem åren är 71 poäng. Om vi mirakulöst nog avslutar säsongen med tolv raka segrar så hamnar vi på 75 poäng. Enbart fem lag i PL har gjort färre mål än oss. Vi har vunnit fyra matcher på Anfield i ligaspelet. Vår bäste målskytt har gjort sex mål. Låter det som ett Champions League-lag? I think not.