Quantcast

Nästa match (Premier League)

Crystal Palace klubbmärke Crystal P (H)

måndag 15 aug 21:00

Krönika: Holmgrens Hörna - Man United

Bild till nyheten

Jag har varit spänd som en fiolsträng sedan veckans start. Nu sitter jag här med ett fånigt leende på läpparna, en whiskey i handen och en lycklig känsla i kroppen. Den här veckan kan mycket väl komma att bli vändpunkten för vår säsong, och den var förhoppningsvis startskottet på en magisk cupvår.

Jag vet, jag vet, vår säsong är inte i ett desperat behov av en vändpunkt. Vi har färre poäng i ligan än vad vi skulle kunna önska, men hoppet om en CL-plats lever fortfarande. Där ska vi dock vara ärliga och säga att vi till stor del kan tacka Arsenal och Chelsea för det. De båda Londonlagens knackliga säsonger är anledningen till att vi trots bekymmer på planen inte är avhängda från fjärdeplatsen. Så även om vi inte behöver en definitiv vändpunkt så behövde vi något positivt. Något som gav oss tro, något som inger hopp och något som läker stukade självförtroenden. Vad sägs då om att inom loppet av fyra dagar dänga ut de båda Manchester-lagen ur de inhemska cuperna, och på kuppen boka en plats Wembley? Lär nog funka som en hyfsat bra pick me up på såväl det individuella som det kollektiva planet.

Var så säkra på att våra konkurrenter kommer att racka ned på de inhemska cuperna och statusen på dem. Låt dem göra det. Vi vet allihopa att Carling Cup inte är det mest prestigefyllda som går att vinna. Men det handlar inte bara om trofén. Det handlar om vad en titel skulle kunna föra med sig. En final är inbokad och ärkerivalerna är utslagna ut FA-Cupen. Jag vågar nästan lova att den här veckans resultat kommer att bidra till att vi lyfter oss även i ligaspelet. Att Suarez bara har en match kvar på läktaren kan knappast vara till vår nackdel. Jag sätter en flaska Mackmyra på att poängsnittet i PL under de närmsta tre månaderna kommer vara bra mycket högre än vad det var under de senaste tre. Någon som ville sätta emot?

Så vad har då varit fundamenten för framgångarna den här veckan? Well, det var en viss skillnad på det vi såg mot City och det vi såg idag. Mot City fanns det, trots en ledning från start, en större go get it-mentalitet än det vi såg mot United idag. Jag tänker inte säga att vi var fega från start idag, men visst fanns det inslag av försiktighet och säkerhetstänk. Passningsskicklige Adam lämnades på bänken till förmån för det duellvilliga födelsedagsbarnet Jamie Carragher. Fegt? Det går det säkert att argumentera för, men jag har inte letat efter sådana argument. Dels för att Adam har underpresterat på senare tid och dels för att vi med Lucas och Spearing i sjukstugan inte har en enda naturlig defensiv mittfältare i truppen. Carra är inte heller den spelaren, men har faktiskt viss erfarenhet av rollen, och det råder inga tvivel om att han är skickligare i både närkamps och positionsspel än vad Charlie Adam är. Med andra ord hade jag inga som helst bekymmer med den laguttagningen.

Då det rätt enkelt gick att lista ut att Craig Bellamy, trots sin hysteriska form, inte skulle kunna göra sin tredje start på åtta dagar hade jag inga bekymmer med att se walsaren på bänken. Valet stod mellan Kuyt och Carroll, och även om den sistnämnde inte rosat marknaden sedan hösten 2010 så tyckte jag ändå att det fanns fördelar med att ha Big Andy i elvan. De Gea är en av ligans sämsta målvakter i luftrummet (vilken njutning det är att skriva en sådan mening), och att då mata inlägg mot nickmonstret Andy Carroll är ingen dum tanke. Nu var det inte Carroll som gav oss ledningen, men det var De Geas svaga luftspel som gav Agger läget att knoppa in 1-0. Hade jag fått bestämma så hade det varit Carroll istället. Mest för att han förtjänade att kröna sin insats med ett mål idag. För mig var nummer nio i rött en av planens allra bästa spelare. Det känns lika roligt som oväntat att konstatera det. Man kan hävda att han borde ha gjort ett mål, men hellre att han går mållös och börjar hitta tillbaka till sitt spel än att han gör två baljor och ändå ser ut som en Korp-spelare i övrigt. Idag var Andy rörlig, visade upp en fin bollbehandlig, var med och byggde upp anfallen, och som vanligt var han ett hot i boxen. Jag vill påstå att Newcastle-sonen gjorde sin bästa match någonsin i den röda tröjan idag.

Även vårt näst mest kritiserade nyförvärv - Stewart Downing - stod för en finfin insats idag. Det känns som att han är på uppåtgående, och det glädjer mig. Jag var extremt kritisk till värvningen av Downing i grunden och har förstås varit lika kritisk till det han levererat på planen. Men kan han hålla den nivå han visade upp mot såväl City som United så är han en tillgång för oss. Bakom Downing huserade Martin Kelly, och alla vi som anser Kelly vara ett tryggare alternativ defensivt än vad Johnson är fick vatten på våra kvarnar. Giggs måste seriöst ha börjat överväga omedelbar pension efter första halvlek. Det var tillträde förbjudet för varenda Unitedspelare på Martin Kellys kant idag. Oerhört roligt att se.

På andra kanten var det dock värre ställt. Enrique, som ju varit en av våra jämnaste och bästa spelare den här säsongen hade ännu en halvdan match, och Parks mål kan direkt tillskrivas Enrique och det nonchalanta försvarsspel han visade upp mot Rafael. Framför Enrique hittade vi en Maxi som för dagen gjorde ett blekt intryck. Jordan Henderson hade inte heller en av sina bästa dagar, och vi var nog många som höjde på ögonbrynen när det var Steven Gerrard, och inte Henderson, som lämnade planen för Bellamys räkning. Jag tyckte dock att det såg ut som om Stevie visste om att det bytet skulle komma. Han såg varken förvånad eller upprörd ut, och även om jag inte blev överlycklig där och då, så förstår jag varför bytet görs. Gerrard får inte gå sönder igen, och han har matchats rätt hårt på senare tid. Vår kapten är en sådan spelare har den där unika förmåga att få sina lagkamrater att bli bättre. Jag är övertygad om att en av de stora nycklarna till att få effekt av Andy Carroll stavas Steven Gerrard. Det syntes mot Newcastle hemma, det syntes idag, och jag hoppas det kommer synas ännu mer nu under våren.

Det såg ut att bli omspel. Kryss hade nog faktiskt varit ett ganska logiskt resultat. Men som vanligt är ingenting över förrän den feta damen tagit sin sista ton. Det vet Dirk Kuyt. Han har inte ha en särskilt produktiv säsong än så länge, och han må sjunga på de sista verserna av sin Liverpoolkarriär, men ingen kan någonsin ta ifrån den mannen hans förmåga att göra mål som är förlösande och hyperviktiga. Idag kom ännu ett sådant mål. Jag skrek rakt ut, grannen dunkade i väggen, jag hoppade upp och ned som en tokig, la mig på golvet och studsade som en fisk med syrebrist. Herre Fowler, det var länge sedan jag blev så lycklig över en seger. Inte bara för att vi gett oss själva möjligheten till en magisk cupvår. Utan också för att jag så stenhårt tror att det här kan leda till en seriös uppryckning i ligaspelet. Något som behövs ifall CL-drömmen ska leva vidare.

I övrigt konstaterar jag att….

…Supportrar är ett folkslag som tycks behöva en hackkyckling. Hos oss har tydligen Jordan Henderson blivit utsedd att axla den rollen. Visst, han var inte bra idag, men han får så oerhört mycket mer skit än han förtjänar. Mot City var han en förgrundsfigur.

…Enrique kan vara det mest enbenta Premier League har sett sedan Nigel Winterburns dagar.

…Suarez endast har en match kvar på läktaren. Grymt skönt.

…Daniel Agger var briljant idag. Inte främst för att han knoppade in ledningsmålet, utan mest för hur han agerade i defensiven och uppspelsfasen.

…Vissa krönikörer i svensk press saknar yrkesheder. För någon vecka sedan var det Aftonbladets Wennman som kallade Suarez för ett rasistiskt svin, och igår var det Nora Strandberg på Expressen som påstod att LFC har gett rasismen syre. Båda två har uppenbarligen gett blanka fan i att läsa den rapport som FA släppt, då den svart på vitt konstaterar att Luis Suarez INTE är rasist. Samma rapport påpekar olämpligheter i det Suarez sa, och FA dömde honom till åtta matchers avstängning. Jag tyckte det var hårt, men jag tänker inte kalla det en skandal - Suarez agerade rejält förståndsklent. Icke desto mindre: Rapporten bankar fast att Luis Suarez INTE är en rasist. Strandberg och Wennman har antingen en agenda eller så ger de blanka fan i att göra research innan de skriver sina alster. Jag vet inte vilket som skulle vara värst. Tyvärr lär ingen av dem läsa detta, men skulle det ändå ske så har jag ett ord till er: Skämmes.

…Att FA-Cupen fortfarande får mig att känna mig som ett barn på julafton. Jag absolut älskar den här förbaskade cupen, och jag minns som igår när Michael Owen och Sami Hyypiä slog Arsenal år 2001 och Steven Gerrard besegrade West Ham 2006. Jag skulle ge en hel del för ännu en magisk FA-Cup-eftermiddag. Den här gången på Wembley.

Bannerbild