Krönika: Holmgrens Hörna - Stoke

Allra först vill jag säga att jag inte tillhörde de som på förhand dömde ut dagens startelva som defensiv eller ens särskilt märklig. Att peka på en elva och säga att den innehåller fem försvarsspelare och därmed döma ut den som defensivt inriktad är att dumförklara sig själv. Det handlar förstås om vilken rollfördelning som finns på planen, hur spelarna är formerade och vilka instruktioner de får med sig ut till match. Vi slog just Stoke med 2-0 förra säsongen med en liknande uppställning. Ur den aspekten känns det löjligt att totalsåga King Kenny. Så som matchen artade sig tycker jag dock att allas vår kung kunde, och borde ha agerat annorlunda på vissa punkter. Jag återkommer till det.

Jag blev rätt förvånad när jag såg startelvan idag, det ska erkännas. När jag sedan konstaterade att Daniel Agger inte ens stod att finna på bänken så förstod jag att det danska porslinet gått sönder och på något sätt behöver limmas ihop ännu en gång. Jag har inte hört något om vad det handlar om, vi får väl hoppas att han är magsjuk, men att han inte var petad kan vi ju iskallt utgå ifrån. Frågan är ju ifall trebackslinje ens var grundplanen för idag eller ifall Aggers frånvaro tvingade Dalglish/Clarke att tänka om. Vilket som så tycker jag alltså inte att det var idiotiskt tänkt. Stoke gillar att göra det trångt, ligga lågt och att ha elva spelare på rätt sida bollen. Då behövs bredd för att dra isär. Enrique är inte oäven framåt och jag skulle nog faktiskt vilja påstå att Glen Johnsons optimala position är just som wingback med fokus på det offensiva spelet. Och visst, vi kom runt på kanterna en del redan under första halvlek. Närvaron av rödklädda spelare i Stokes straffområde var dock skrämmande låg. Det spelar ju ingen roll hur fina inläggslägen man tar sig till ifall det inte finns en käft att slå inläggen till. Under första halvlek så hände det faktiskt ett flertal gånger att vi kom till inläggslägen ute på kanten medan det fanns noll (0) Liverpoolspelade i boxen. Oftast var stackars Kuyt helt ensam mot fyra eller fem Stoke-monster, i bästa fall så blev han uppbackad av en andravågslöpande Charlie Adam. Skottens adelsmärke inte direkt att fylla på in i boxen.

Den första halvleken var på det stora hela ett gigantiskt sömnpiller. Passningstempot var lågt, målchanser saknades i princip helt, rörelsen utan boll var nära obefintlig, det existerade inget som helst djup i spelet, och hade det inte varit för att jag tog en rejäl sovmorgon så hade jag nog somnat i soffan. Den andra halvleken började inte mycket bättre, och här börjar mitt bekymmer med Kennys insats idag. Redan i halvtid borde han ha agerat för att få till en scenförändring. Det kanske han också gjorde rent verbalt, men i så fall fick det inte mycket effekt. Det fanns inga passningskombinationer att tala om mellan våra mest offensiva spelare idag. Med Johnson och Enrique som huvudsakligen ansvariga för kantspelet så behövde Henderson och Downing kliva in lite mer centralt, och det var de som skulle hitta instick, mata ut bollar ut på kanter eller kombinera med Kuyt. Downing passar inte över huvud taget för uppgiften, och Henderson gör större nytta i ett mer kontrollerat och lågriskpräglat passningsspel. Däremot är Steven Gerrard som klippt och skuren för att lspela i den positionen, fråga Fernando Torres. Givetvis borde Kenny ha bytt plats på Henderson och Gerrard till andra halvlek idag, det var anmärkningsvärt att så inte skedde. Jag förstår grundtanken med Stevie som den lägre liggande av de två, då han är ett säkrare kort i defensiven, och sådant kan behövas bredvid Adam. Men idag hade inte Stoke ett jota. De hade inga passningssekvenser på vår planhalva och de fick inte igång något omställningsspel. Det hotade oss aldrig. Därför borde Gerrard ha fått chansen att komma närmare motståndarnas mål oftare än vad han fick göra. Just därför var det också ett mysterium att Kenny valde att plocka ut Henderson (inte för att han på något sätt hade briljerat) istället för en mittback när Bellamy fick komma in. Behövdes det tre mittbackar mot en ensam Crouch? Knappast.

Jag var helt säker på vem som var rätt man för jobbet när Hodgson lämnade. Klubben behövde enas och Kenny var mannen att göra det. Däremot har jag aldrig vågat ta gift på att Kenny är mannen för framtiden. Det vågar jag fortfarande inte. Nu säger jag inte att vi bör överväga ett managerbyte. Jag säger heller inte att de tvivel jag må hysa växte sig starka fån ingenstans efter dagens resultat. Jag säger det för att jag hela tiden har undrat och för att vi nu har haft Kenny vid rodret i ett år, och jag känner mig fortfarande osäker. Det i sig är inget bra kvitto.

Hade det bara varit för lite oskärpa framför mål så hade jag sovit som ett barn om nätterna. Men vi har en rekorddyrt inköpt anfallare som presterar noll och ingenting. Idag kunde han inte ens stå på benen. Downing som ju var sommarens dyraste värvning fortsätter även han att trampa vatten. Charlie Adam som skulle bli en stöttepelare centralt blandar och ger. Henderson gör det godkänt, men ska inte vid så låg ålder behöva vara nyckelspelare. På det stora hela har vi lagt ut stora summor pengar på spelare som ännu inte bevisat ett jäkla dugg i vår tröja, det är den bistra sanningen. Självklart måste Kenny Dalglish, tillsammans med Comolli, bära huvudansvaret för det. Jag kan också känna att vi alltför ofta ser ut att söka efter vår identitet rent fotbollsmässigt. Vad är det vi vill göra? Mata inlägg? Ska Carroll nicka från bänken i så fall? Pass and move? Var är rörelsen? En anfallare? Två? Jag säger inte att vi slaviskt måste bedriva samma taktik vecka ut och in, eller att man inte får variera sin spelidé. Jag tycker att det i grunden är en kvalitet att kunna vara flexibel just kring det. Men det måste finnas vägvinnande och fungerande grundbultar. Efter ett år med Kenny tycker jag fortfarande att vi söker efter dem. I det sökandet tycker jag också att vissa saker som bara för något år sedan höll hög klass har gått helt eller delvis förlorade. Det aggressiva presspelet vi kunde visa upp - framför allt mot högklassigt motstånd - har tappat betänkligt i kvalitet. När det kommer till vårt omställningsspel så tycker jag att det är rent icke existerande. Väldigt många mål i fotboll görs inom tio sekunder efter bollerövring, ändå tycker jag att dagens LFC helt saknar effektiva omställningar som ett inslag i spelidén. Det gör mig smått bedrövad.

Som ni märker så tycker jag att det finns saker och ting som Kenny kan ifrågasättas för, och de sakerna jag helst vill peka på är sådant som man kan uppfatta över tid. Att halshugga honom på grund av dagens startelva eller resultat blir bara förhastat och infantilt. När det gäller Stoke-matchen så får också spelarna rannsaka sig själva. De är ju inte ombedda att aldrig befinna sig i Stokes straffområde, att ge fan i djupledslöpningar eller att strunta i att öppna upp ytor för varandra.

0-0 idag var tungt på flera sätt. Vi hade kunnat sätta press på Gunners, hängt på Chelsea och knappat in på Spurs. Allt det gick nu om intet. Poängen att spela om blir färre för varje omgång, och även om fjärdeplatsen självklart inte är körd på något sätt så kommer vi behöva göra en sjuhelsikes vår för att greja det och x antal spelare måste lyfta sig x antal snäpp. Annars är det kört, och att missa Champions League den här säsongen är en grov missräkning, belive you me. Vi ska fortsätta fightas in på upploppsrakan, men just nu känns en sådan missräkning som det mest logiska scenariot. Varför? För att vi helt enkelt inte tycks gå framåt som fotbollslag i särskild snabb takt alls. Det är tyngst av allt.