Krönika; I just can't get enough

I just can’t get enough. Jag kan verkligen inte få nog. Efter att ha sett ännu en prestation utöver det vanliga måste jag nämligen nypa mig i armen och fråga mig själv; är det sant att Luis Suarez spelar i Liverpool?

För säga vad man vill, Liverpool Football Club i januari 2011 var sannerligen inget som fick munnen att vattnas. Vi hade gått igenom den värsta hösten på år och da’r och de mest pessimistiska talade om att vi skulle kunna vara indragna i bottenstriden framåt vårkanten. Vi hade Roy Hodgson som manager och de spelare han dittills värvat och den prägel han satt på laget var ju knappast särskillt upphetsande.

Men så började det ryktas om att Ajax vilddjur Luis Suarez skulle kunna bli räddaren i nöden.

Han var i det rådande läget avstängd från spel i holländska ligan efter att han bitit en motståndare i örat och för den breda publiken hade han väl främst gjort sig känd för att ha räddat ett ghananskt avslut med handen på mållinjen i den sista skälvande sekunden av VM-kvartsfinalen ett halvår tidigare. Given succé?

Jag minns att ganska hätska diskussioner uppkom på hemsidan till följd av detta och ni är nog ganska många som inte ska sticka under stolen med att ni beskrev honom som ett ”stort problembarn”.

Den som vill ta sig tiden att kika på sin egen kommentar från den 13 december 2010 borde i alla fall söka i arkivet och kanske efterföljande be om ursäkt för att rent ut sagt påstått att El Pistolero var ett j*vla svin!

Själv skrev jag något i stil med att jag sket fullständigt i om han var ett svin eller inte. Nästan att jag faktiskt hoppades att han skulle vara ett ärkesvin. En spelare vi nämligen i det läget skrek efter. Fernando Torres var vårt anfallsalternativ längst fram och enda gången han tänt till och man sett glöd i hans ögon på dryga sex månader var efter hans två mål mot Chelsea på Anfield.

Med facit i hand kan vi ju nästan räkna ut varför han taggade till just där.

I Luis Suarez kunde man nämligen anta att vi skulle få en spelare som inte skulle tycka det var okej att vi förlorade med 1-2 hemma mot Blackpool eller att vi åkte till mäktiga bortamatcher på Ewood Park och fick en hel drös mål i baken. Jag vill inte påstå att flera spelare i vårt lag i övrigt skulle tycka att det var det, men känslan ifjol var att uppgivenhet var det starkaste adjektiv som kunde beskriva vår truppsituation.

I Suarez finns det ingen uppgivenhet. I Suarez fanns och finns det bara en vilja att alltid ha mer. Att alltid prestera bättre och oavsett om övriga i laget är intresserade av det eller inte så kommer han själv att alltid göra sitt yttersta i alla fall.

Det kan divideras till oändlighet huruvida han viftar med sina armar för mycket eller hur han faller lite enkelt i straffområdet. Men när han med facit i hand har bytts mot en anfallare som varken brydde sig om spelet, domsluten eller något annat än sin frisyr under slutet av sin Liverpoolepok – och inte ens särskilt ofta var i läge att ens kunna få en straff – kan jag inte annat än att älska både de domarutskällningar och handviftningar han kan bjuda på några gånger per match.

I grund och botten handlar det ju bara om att han till varje pris vill vinna.

Inte heller kan ju någon tro att tanken med en hands på mållinjen i en VM-kvartsfinal är en följd av att man vill fuska för att vinna – utan det är bara impulsen som handlar om att man till varje pris gör allt för att vinna. I min bok är det en egenskap som är positiv och inte negativ.

När Suarez igår lämnade Anfield med dryga kvarten kvar kunde han blicka upp mot resultattavlan och se 3-0 till Liverpool i mäktig röd neonfärg. Ändå såg du inte ens ett leende. För likt oss fans, kan inte Suarez heller få enough. Han vill bara ha mer och mer och han vill själv också stå i protokollet. Inte för att han är en diva, en egoist eller mindre lagspelare än någon annan. Utan för att han har några sanslöst högt ställda krav på sig själv.  
Rent fotbollsmässigt har vi också en helt fantastiskt spelare såklart och jag kommer nu på mig själv att ha skrivit en halv examensuppsats utan att ens nämna hans briljanta excellens.

Hans blick, hans touch och hans ”flow” när han med sin sanslöst låga tyngdpunkt drar upp farten med bollen klistrad mot fötterna är det enligt mig i nuläget bara han och en viss argentinare i Barcelona som behärskar till fullbordad världsklassnivå.

Jag hoppas vi alla förstår vilken spelare vi verkligen har fått in i vår trupp.
Och att det sjuka är att vi för det inledande arbetet med övergången faktiskt ska tacka mannen som i övrigt värvade Paul Konchesky, Christian Poulsen och Joe Cole.

Igår var vi dessutom i topp av Premier League för första gången sedan titelracet mot United i Maj 2009 även om vi redan idag har fått se oss passerade igen. Jag älskade dock den känslan.

Båda våra konkurrenter, från staden man helst bara ser flygplatsen av innan man tar sig vidare till Merseyside, verkar dock alldeles förskräckligt bra i år. I alla fall offensivt.

Vår chans mot dessa lag blir att just Suarez trasar sönder deras defensiv.

Utan att vi ska gå händelserna i förväg eller sväva iväg med en känsla av att vi faktiskt kan hålla oss väldigt högt i tabellen under resten av året vilar mycket av Liverpools framtid på uruguayanens axlar. Han har ett alldeles underbart kontrakt med klubben i 5 år till och på bara ett halvår har han redan blivit en kultfigur och en av de största på flera år i fansens hjärtan.

Enligt mig är det i alla fall Luis Suarez som ska föra Liverpool till en ligatitel.

Om inte i år, så i alla fall inom de kommande. 

Logga hemskt gärna in och kommentera!