Quantcast

Nästa match (Premier League)

Man United klubbmärke Man Utd (B)

måndag 22 aug 21:00

Krönika: Holmgrens Hörna - Transferfönstret summeras

Bild till nyheten

Tänk er själva. Stamford på söndag, 87 minuter spelade, och 1-1 på resultattavlan. Lampard slår en djupledsboll på Torres, spanjoren hamnar i duell med Carra, scousern och Liverpoollegenden skickas upp på läktaren för inköp av korv med räksallad, Torres fortsätter mot mål, och avslutar utan chans för Pepe. 2-1 till Chelsea och matchen är avgjord. Tänk er själva.

Jag var tvungen att börja så. Varenda bokstav var fysisk smärtsam att knacka in, men jag var tvungen. Det är ett så pass troligt scenario att det måste kläs i ord. Ok, inte det där med korven och räksalladen (på Stamford är allt sånt reserverat för Fat Frank), men det övriga går tyvärr inte att beteckna som föga troligt. Så om ni gillar mental förberedelse kan ni sluta ögonen, och för ert inre se hur Fernando Torres sänker oss, precis på samma sätt som han brukade sänka våra motståndare. Det gör ont. Det framkallar vrede, sorg, tomhet och en känsla av att inte begripa. Icke desto mindre kan det bli verklighet redan på söndag.

För mig finns det i princip inga reaktioner som kan vara felaktiga i stunder som dessa. Utomstående har svårt att begripa, men det här liknar ett sorgearbete. Vi supportrar har förlorat någon vi dyrkat, stöttat, försvarat och älskat. Självklart låter inte reaktionerna vänta på sig när denna någon plötsligt försvinner. Och alla sörjer vi olika. Jag förstår vreden, jag förstår acceptansen, jag förstår tomheten. Hatet och aggressionerna har jag svårare att förlika mig med, men de känsloyttringarna förvånar mig inte. Alla viktiga ting i livet kan framkalla känslor av såväl kärlek som hat. Jag personligen känner besvikelse och förundran. Jag har aldrig trott att Torres skulle spendera hela sin karriär på Anfield. Flytten till Anfield var en dröm för Torres - tro inget annat. De som påstår att alla Torres ord fram till nu bara varit tomma och oärliga påstår nog det i affekt. Jag är helt övertygad om att detta varit ett svårt beslut för Torres. Jag är lika övertygad om att han kommer minnas klubben och supportrarna med ömhet. Men jag har alltid trott att Torres vill hinna med något annat än Liverpool innan skorna ska läggas på hyllan. Men nu? Till Chelsea? Det är inte att Torres lämnar. Det är hur, när, och till vilka. Besvikelse och förundran, som sagt.

Har ni lyckats trycka undan bilderna av en målande Chelsea-Torres nu? Bra, för nu är det dags att se på hela något mer nyanserat, och mindre dramatiskt. Liverpool Football Club är inte en spelare. Har aldrig varit, kommer aldrig att bli. Vi har sett spelare som Keegan, Rush, Clemence, Souness, Owen, McManaman och Fowler lämna tidigare. Klubben har alltid bestått, alltid hittat lösningar, och aldrig har vi förlorat vår status som Englands största klubb. Aldrig har vi förlorat varken dragningskraften eller identiteten. Vi kommer inte att göra det nu heller. Det känns också viktigt att påpeka hur fruktansvärt bra Torres-affären är för klubben ur ett rent ekonomiskt perspektiv. Vi pratar om en spelare som inte lyckats starta i mer än ca 65% av de ligamatcher som vi spelat sedan han anlände till klubben. Vi betalde £20M, och nu får vi alltså £50M. Hur bra Torres än må vara så är det en lysande affär. Torres och Babelpengarna betydde att vi under detta transferfönster kunder slå klubbrekord i transfersumma två gånger om, och ändå har vi inte lagt ut mer än £2M. Pratar vi ekonomi är det svårt att gnälla.

Sedan återstår det förstås att se ifall vi har spenderat våra pengar klokt eller inte. Jag personligen har inte mer än ett par Ajaxmatcher och ett VM som underlag när jag ska bedöma Suarez. Jag tycker att det är för lite för att bergsäkert uttala mig om honom. Det jag vet är att han är allsidig, har hög arbetskapacitet och är en poängspelare. Hans mål och assistfacit från tiden i Ajax talar för sig själv på den punkten. Det är alltid viss gambling att köpa spelare från den svaga holländska ligan, men fanns det någon lirare i Holland som man kände sig villig att chansa lite på så var det förstås Suarez (sorry, Ola), och ingen annan. Andy Carroll var för mig ett givet alternativ som partner till Suarez. Ok, så det fanns namn (Müller, Hulk, Llorente) som kändes ännu mer intressanta, men jag är långt ifrån missnöjd med Carrolls ankomst. Priset är som ett plumpt skämt utan tajming, but what else is new? Januarifönster och engelska spelare är en kombination som brukar resultera i hysteriska övergångssummor. Jag vet inte ifall vi kommer få £35M nytta av Carroll, men jag vet att han är en för jäkla intressant spelare, att han fortfarande är utvecklingsbar, och att vår trupp fullkomligen skrek efter spelartypen Carroll. Äntligen har vi en spelare som med sin blotta närvaro ger sin lagkamrater fler alternativ. Vi har fått in en sjuhelvetes huvudspelare, och vi har nu också en spelare som kan förändra matchbilder. Allt det där vi pratade om i somras när Roy Hodgson, med tunt checkhäfte i högsta hugg, flirtade med Carlton Cole.

Det som oroar mig är knappast spelarna vi tagit in, inte heller priset på dem, även om vi blev tvungna att ta spenderarbyxorna på oss. Det som oroar mig är i så fall de spelare vi inte köpte in. Ska man få ut max av en spelare som Andy Carroll så anser jag det vara helt nödvändigt med en minst en kantspelare som är skicklig i en mot en-situationer, och som ofta kommer till inlägg. Har vi ligans bäste offensiva huvudspelare verkar det ganska självklart att vi bör inskaffa någon som kan leverera bollar som går att nicka på också. Jag är medveten om att vi försökte och att tiden var knapp, så jag letar inte syndabockar här. Jag konstaterar bara att Andy Carroll blir en större tillgång den dag vi införskaffar vettiga yttrar. Jag är övertygad om att det blir högprioriterat i sommar, låt oss bara hoppas att Carroll kan få en lyckad start i klubben, trots att pusslet just nu saknar några bitar.

I övrigt förvånas jag över att vi tycks ha varit så tafatta i våra försök att försträka i försvarsleden. Av de lag som ligger ovanför oss i tabellen så är det Spurs som släppt in flest mål. De har släppt in 26, vi har släppt in 31. Vårt försvar har denna säsong varit definitionen av kaos. Det har varit så skakigt, så vilset och så många individuella misstag att det snarare har liknat norsk fylla i skärgården på midsommarafton än försvarsspel i Premier League på Anfield. Jag kan inte hitta ett enda gott skäl till att låta spelare som Kyrgiakos och Skrtel vara kvar i truppen till nästa säsong. I mina ögon måste vi, vad som än händer på managerfronten, köpa in två spelare som går direkt in i backlinjen. En till vänster, och en centralt. För mig är det självklart att vi borde ha agerat redan nu, det fanns aldrig någon anledning att vänta till i sommar. Det har heller ingenting att göra med Torres sena transferbegäran. Man borde ha sökt efter en mittback med ljus och lykta, och man borde hade börjat det sökandet 00:01, den första januari 2011. Den energi som las ned på att förhandla med Blackpool om Charlie Adam ( visserligen en spelare jag in i det längsta hoppades skulle hamna hos oss) borde ha lagts på antingen Ryan Shawcross eller Gary Cahill. Den sistnämnde har dessutom, när nästa fönster öppnar, bara 12 månader kvar på sitt kontrakt, så till vida han inte förlänger under våren.

Skulle ni fortfarande ha en Samsung-prydd Torres på näthinnan så får ni faktiskt skärpa er nu. Aldrig tidigare har det väl varit så tydligt att vi är en klubb som ska se framåt? Det är krasst, och något kallhamrat, men Torres tillhör redan nu det förflutna. Inte helt sällan är vi supportrar ett nostalgiskt släkte. Vi drömmer oss gärna tillbaka, minns svunna tider och forna glansdagar. Det gör vi rätt i, man ska värna om sin historia, inte minst om den är lika stolt som vår. Men man ska också se framtiden an. Vår framtid är nu. I över tre år misshandlades vår klubb av två klåpare som får världens övriga klåpare att framstå som sympatiska genier. I fyra raka transferfönster sålde vi spelare för mer pengar än vi köpte för. Det är också historia nu. Transferfönstret har precis stängt, och jag skulle vilja höra någon påstå att vi som klubb stod passiva med mössan i hand och tittade oss vilset omkring. Det här var ett första test för FSG och Damien Comolli. Jag anser det vara något av ett misslyckande att vi inte förstärkt vår defensiv, men förutom det så klarade vår ledning testet med bravur. Sakta i backarna, säger ni nu. Vi har ju faktiskt inte sett hur nyförvärven presterar ännu. Sant, men det är inte den väsentliga poängen här. Vi har stått på sidlinjen i flera år när våra konkurrenter har rustat. Vi har haft händerna bakbundna på transfermarknaden. Vi har haft öppna konflikter mellan ägare och manager. Det är slut med det nu, det är tydligt. Vi har inte några oljemiljonärer från varken Ryssland eller Arabemiraten i styrelserummet, men vi har uppenbarligen folk där som är beredda att satsa pengar för att göra oss till en framgångsrik klubb igen. Vi har uppenbarligen folk på plats som kan identifiera och ro i land prestigevärvningar.

Många är de som oroat sig för att vi ska tappa vår attraktionskraft. Oron är knappast obefogad, men jag tycker, trots förlusten av Torres, att vi har visat att även riktigt eftertraktade spelare ser vår klubb som ett alternativ. Det var ett statement lika viktigt som någon värvning. Nu är det upp till spelarna och King Kenny att prestera en fin vår på planen. CL-platsen ser jag som förlorad, men ge oss en Europa League-plats, och jag vågar lova en sommar med fortsatt satsning, och ytterligare prestigefulla värvningar. Vi har påbörjat något nu, jag är övertygad om det. Vad det leder till får vi se, men jag blir inte det minsta förvånad ifall en spelare som Raul Meireles har fler PL-titlar än Torres när deras karriärer ska summeras. Det skulle vara något, inte sant?  Då skulle kanske bilden av en blåklädd Torres framkalla ett (hån)leende istället för en tår i ögonvrån eller en vredesrynka i pannan.

Bannerbild