Ordföranden: I hate to say I told you...

Kalla mig superanalytiker... Äh... Kalla mig Liverpoolsupporter!

Känslan innan var som sagt att detta var rätt läge att möta Chelsea. Vi på uppgång, de lite på nedgång.

En som verkligen är påuppgång är Fernando Torres!

Ettan är ju klinisk men passningen till honom är också den lysande.

Men Terry - hade för övrigt många tacklingar som inte var i närheten av boll, t ex knäet i Torres nacke - har Torres här, han har honom.

Men, när Nando skenbart släpper läget, backar ur situationen, släpper mark samtidigt som Terry fokuserar på boll och medförsvararen skall täcka upp bakom hugger Torres. Han håller bort Terry tillräckligt mycket för att kunna slå till och... 1-0! 

2-0 är ju Vintage Torres. Fin boll ut på kanten från Raul M. Det här är väl inget läge egentligen? Backen täcker framför, Terry skyndar till för att täcka mitten men... Vi har sett det förut.

I korridoren, ja nålshuvudet, som snabbt krymps mellan Chelseas backar trääääär Fernando Torres bollen med en lätt skruv. Cech hinner nog knappt se bollen innan den sitter i gaveln.

En riktig Torres-klassiker som sagt!

Halvleken är Liverpools med råge och i andra slänger Ancelotti in Drogba. Jag vet inte om det är vi som spelar försiktigare eller om det är lite för stor respekt förDrogba men Chelsea övertygar i andra halvleken. Ändå känns det säkert och när matchen blåses av har vi registrerat vår fjärde raka seger.

Tredje raka i ligan... Mot ett Chelski som inte släppt in mer än max ett mål i en match.

Övertygande seger och i övrigt var det glädjande att se att Kelly klarade sig väl godkänt samtidigt som två andra ungtuppar även de fick speltid.

Vi rör oss uppåt!

Vad månde bliva...

I övrigt vann jag vadet mot kompisen så whiskyn skall smaka gott!

You'll Never walk Alone!