Holmgrens Hörna - Bolton

Jag hade verkligen sett fram emot dagens match. Jag var extremt nyfiken på vad segern mot Blackburn hade inneburit för vårt lag, vår manager och våra spelare. Nyfikenheten stillades snabbt och ersattes med besvikelse. Borta var den höga pressen, och med den intensiteten, rörligheten i offensiven och viljan att med pondus diktera matchen. Tillbaka var de längre bollarna, den låga pressen, och bristen på fantasi och intensitet. Ingen kan få mig att tycka att vi gjorde en bra match idag. Vi började visserligen matchen med att vara relativt överlägsna i bollinnehav. Bolton föredrog att spela samlat, tålmodigt, och de letade omställningsförsök. Det säger sig själv att det ganska enkelt går att dominera bollinnehavet då. Men försök vinna en fotbollsmatch med bara bollinnehav. Jag menar, man måste väl ändå göra något med bollen också? Det måste finnas löpningar, rörelse, tankar, linjer och mod. Jag såg inte mycket av något av det från Liverpool under den första halvleken. Faktum är att jag istället såg en rad saker som bekymrade och frustrerade mig.

Alla spelare, även de som tillhör världstoppen, kan göra en plattmatch. Alla kan missa en passning, en dribblig, en brytning eller ett avslut. Men detta är aldrig en ursäkt till att vara lat och håglös. Det jag såg från framför allt Torres och Gerrard idag var horribelt. Det var inte bara uselt rent fotbollsmässigt. Det var viljelöst, ambitionslöst, slött och bristande motivation. Det är oacceptabelt. För mig spelar det ingen roll vem som sitter på tränarbänken, hur trögt säsongen har börjat, eller om man är i form eller ej. Man behöver inte vara i form för att kriga om andrabollar och visa hjärta. Och när man spelar i Liverpool så ska en tabellplacering strax ovanför nedflyttningsstrecket vara motivation nog. Till och med Tommy Söderberg hade förespråkat en hårtork i Torres och Gerrards riktning i halvtid, så nonchalant och slapphänt var våra fixstjärnors första halvlek.

Sedan kan jag återigen konstatera att Martin Skrtel fortsatt är en vandrande säkerhetsrisk, att Paul Konchesky mer och mer börjar likna ett tvättäkta felköp, att Carra inte är någon högerback, och att Joe Cole vägrar närma sig sin högstanivå. Lucas, Pepe Reina, Raul Meireles och Kyrgiakos var de som skötte sig klart godkänt i den första halvleken, och som också fortsatte att göra så även efter halvtid.

Men fyra godkända spelare vinner inga matcher. Det var efter 45 spelade minuter ganska så uppenbart att det enda som skulle kunna vinna oss den här matchen var några ögonblicks individuell briljans. Att vi skulle göra det genom att spela ut Bolton kändes väldigt avlägset. Och visst blev det också individuell briljans som avgjorde det hela. En rak passning från Lucas, en smart löpning av Maxi, men framför allt en gudabenådat läcker liten skarvning av Torres. Spajoren hade nog inte haft ett enda rätt så långt i matchen - varken i spelet eller i kroppsspråket. Jag säger inte att den gudabenådat läckra lilla skarven ursäktar de första 87 minuterna, men den blev matchavgörande, och den bar världsklasspelarens signum. Jag vill också påstå att Joe Coles skada var något utav “a blessing in disguise” för Roy Hodgson. Jag är inte så säker på att Torres ens hade fått möjligheten att skarva bollen till Maxi, om vi inte hade tvingats till ett byte. N’Gogs inhopp gjorde det lättare för oss att skapa längre anfall och trycka ned Bolton mot straffområdet. Helt plötsligt fanns det lite mer tid och utrymme för våra offensiva spelare, antalet löpningar ökade och även om vi inte var direkt sylvassa i matchens slutfas så var vi i alla falla mindre trubbiga.

Nu är jag ju inte det minsta glad över att Joe Cole har skadat sig, jag hävdade i början av säsongen att det är viktigt för oss att han bidrar med såväl mål som assist, och jag ser ingen anledning att vika av från en åsikten nu. Men bytet behövdes och jag är tämligen övertygad om att det bytet hade uteblivit eller dröjt bra mycket längre ifall det inte hade blivit framtvingat. Det här är också ett alldeles utmärkt läge att återkoppla till det jag skrev i början. Jag vill bygga vidare på dessa två segrar utan Roy Hodgson. Såg ni hur vår manager satt och gjorde ingenting när det återstod en kvart av matchen? Han hade huvudet begravt i händerna, ingenting tydde på att vi skulle få se ännu ett byte, eller omstruktureringar av de spelare som fanns på planen. Vi ligger nära botten, och vi möter Bolton borta. Då är det en enda sak som gäller, och det är tre poäng. Då är det tjänstefel att sitta handfallen.

Många var de som anklagade Rafa Benitez för att vara en usel matchcoach och passiv vid sidlinjen. Vad ska man då kalla Hodgson? Han har till och med själv sagt att han anser att det knappt går att påverka något när matchen väl är igång. Han ser inte den stora uppsidan med byten. Herre Gud, vi har vunnit en Champions League-final mycket tack vare byten. Jag har sett Mourinho göra två byten i halvtid och därmed kunnat vända en match. En viss norrman i ett visst lag avgjorde matcher i parti och minut som inhoppare. Alla byten slår kanske inte alltid väl ut, men i Hodgsons värld verkar ju byten vara till enbart för att kunna ersätta en skadad spelare. Nu räcker inte oviljan att göra byten för att avsluta Roys kontrakt efter bara ett par månader. Men jag har inga bekymmer med att göra listan med argument längre. Det finns ett koppel taktiska syntax errors som jag anser att Hodgson kan lastas för. Jag ska inte gå djupare in i det, ni som läst alla mina krönikor denna säsong vet precis vad jag pratar om. Vad mer? Tja, ta bara en sak som att Roy efter matchen idag påstår att vi spelade riktigt bra, och att vi faktiskt har gjort det till övervägande stor del under hela säsongen. “Vi har faktiskt inte gjort mer än 2-3 dåliga matcher” sa han till BBC. Det är ju per definition fel. Det är väl snarare så att vi inte har gjort mer än 2-3 bra halvlekar?

I veckan erkände också Hodgson att han är genuint förvånad över hur pass starkt strålkastarljuset lyser på honom. Jag är inte förvånad, han är manager för Liverpool Football Club. Särskilt mycket större än så blir det inte. Och jag vill ha någon som verkligen begriper hur stort det är. För mig är Hodgson inte den mannen. Tro mig, jag hade hoppats att han skulle visa sig vara den mannen, hur mycket jag än tvivlade på förhand. Jag tycker verkligen om Hodgson, jag har respekt för honom, och han är genuint sympatiskt. Men han är inte rätt man för den klubb jag håller kär. Han har köpt sig tid i och med två raka segrar nu, men köpa sig tid är enligt mig också allt han kan göra. Hodgson bad om att få bli bedömd efter tio matcher. Alrighty then, here goes: Vi har tre vinster, tre oavgjorda och fyra förluster. Vi har tagit 12 av 30 möjliga poäng. Vi ligger på tolfte plats, och bara fyra lag har släppt in fler mål än oss. Lika många är de lag som gjort färre mål än oss. Vi har förlorat på hemmaplan mot Northampton och Blackpool, och vi har hunnit gå på pumpen mot båda våra ärkerivaler. De spelare som tagits in av Roy har alla underpresterat, med undantag för Meireles, och bara en blind man kan påstå att vi spelar en bättre eller mer vägvinnande fotboll nu än för ett år sedan.

Jag är medveten om att segrar borta mot Bolton ofta blir “scrappy”. Jag är medveten om att vi faktiskt tog tre viktiga poäng idag, och dessutom på ett förlösande sätt. Jag är medveten om hur ofta och mycket jag framhävt tålamod som en dygd de senaste åren. Jag är också medveten om att det inte är The Liverpool Way att sparka tränare, framför allt inte efter så här kort tid. Men jag har klubbens bästa framför ögonen, det har jag alltid. Och jag tror verkligen att det bästa för klubben är att ta ut en snabb skilsmässa från “the nicest man i football”. Jag tror inte att Roy Hodgson kan föra vår älskade klubb framåt, och jag kallsvettas faktiskt av tanken på att ge honom en halv eller helfull säck med pund till januarifönstret. Den stora, förlösande glädjen över dagens tre poäng förändrar inte på detta.