Öppet brev från en medlem till alla andra...

Jag heter Johan är 43 år och bor i Örebro. I hela mitt liv (så länge jag kan minnas) har jag varit Liverpoolsupporter. Vissa tider i livet helt fanatisk, andra inte fullt så fanatisk.
Vill berätta om en episod som hände mig mars 2008, men det kommer lite längre ner.

Till att börja med vill jag berätta att jag har besökt Liverpool åtta gånger och sett matcher. Upplevelsen att vara på plats går inte att beskriva – den känslan är helt enorm. Jag glömmer aldrig första gången jag var där. Vi hade flugit från Arlanda till London för att åka tåg upp till Liverpool. Väl installerade på Dolby Hotel, där det för övrigt bodde en helt otrolig mängd irländare, så gick vi upp på city för att sedan åka och beskåda Anfield. I taxin frågade min kompis om det var långt avstånd mellan Goodison Park och Anfield. Då svarade taxisnubben:” You mean the shithouse” ;)

Sedan dess har jag varit i Liverpool ytterligare 7 gånger och lärt mig lite var man ska bo och vad som finns att göra. För övrigt så har jag även varit i Amsterdam och sett en sommarturnering, men den stora höjdpunkten inträffade förstås 2005 när vi reste till Turkiet och såg Finalen med stort F.

Vid ankomsten till Istanbul var det inte speciellt många LFC supporterar på plats – och absolut inga från Milan. Men redan första kvällen hittade vi en engelsk pub och ägaren blev väldigt lycklig när han fick köpa en av mina fyra flaggor (fick 8 redbull och vodka och 8 stora stark fördelat på oss 4 i sällskapet!). Matchen vet ju alla hur det gick, men jag kan säga att det var inte långt bort att jag lämnade arenan i halvtid. Dels var det svinkallt och att ligga under med 3 mål mot Milan ska ju bara inte kunna gå och hämta in... Men jag stannade och fick vara med om en magisk upplevelse.

Det var lite om de resor jag hunnit med – och varför skriver jag nu detta?

Jo, i mars 2008 drabbades jag av en sprucken tjocktarm och min sambo lyckades få mig till akuten i absolut sista sekunden. Hamnade snabbt på operationsbordet och sedan på intensiven där jag under flera veckor svävade mellan liv och död. Efter 2,5 månader väcktes jag upp och läkarna var väldigt osäkra på hur jag skulle "vara". De hade inte vågat väcka mig tidigare, eftersom det inte var säkert om min hjärna skulle klara det. I efterhand har jag fått berättat för mig att jag lika gärna kunnat drabbats av allvarliga hjärnskador – och även att mina chanser att överleva var 1-4 procent.
Men jag väcktes som sagt långsamt upp till liv igen och det första som händer när jag väl ska börja tala igen (detta har berättats för mig, själv var starkt neddrogad och minns inget) är att jag frågar läkarna och sköterskorna i rummet om jag ska sjunga en sång. Ja, ni kan ju gissa vilken. "When you walk thru a storm…" Jag sjöng alltså You´ll never walk alone. Otroligt.

Nu, juli 2010, har jag återhämtat mig så att pass att jag sitter hemma i rullstol. Det beror på att jag har legat nedsövd så länge (totalt 4-5 månader) att alla mina muskler har förtvinat. Jag måste lära mig at gå på nytt och det har dessutom tillstött en del komplikationer på vägen. Läkarna har dock lovat att allt ska lösa sig i framtiden.

Så vad vill jag nu med detta öppna brev till mina Liverpool-kamrater i Sverige? Jo, alla ni som aldrig varit på plats på Anfield, se till att åka om ni har möjlighet. Skjut inte upp någonting, för man vet aldrig vad som händer. För mig har det under denna tid varit till stor hjälp att tänka tillbaka på alla gånger jag faktiskt har sett Liverpool spela live. Speciellt nu när jag inte klarar av att åka.
Har också varit medlem i svenska supporterklubben sedan matchen mot Arsenal i Canal+ i slutet av 90-talet. Först fick jag ett väldigt lågt medlemsnummer skrivet för hand för att året efter få nr 387.

Följ mitt råd. ÅK NU och vänta inte tills det kan vara för sent!

Johan Wren 387