Fotboll när den är som allra bäst. Liverpool och Arsenal bjöd på en sprakande tillställning där två lag, som haft svårt att hitta resultaten den här säsongen, spelade som om de aldrig hört talas om en formsvacka. Men trots en av säsongens allra bästa prestationer fick Liverpool än en gång lämna planen utan poäng.
WSL:s stora överraskning i år är Arsenals svaga inledning. Under 20-talet har laget inte slutat utanför topp tre en enda gång, men inför dagens omgång hade det så lättomtyckta Londonlaget enbart två vinster.
Det är faktiskt så jag skulle vilja beskriva Arsenals damlag, trots att både Taylor Hinds och Olivia Smith numera spelar med en kanon på bröstet snarare än en Liverbird. Utöver våra gamla spelare finns också den defensiva mittfältaren Georgia Stanway i laget, en spelare som jag tycker på egen hand är värd att se en fotbollsmatch för.
Lägg därtill Alessia Russo och Leah Williamson och ganska snart framstår deras tabellplacering som fullständigt obegriplig.
En fotboll som känns överlägsen
Arsenal har en imponerande förmåga att kontrollera matcher och spelar vad som bäst kan beskrivas som en fotboll som konstant känns överlägsen. Allt från tempot till styrkan i passningarna och spelförståelsen bakom löpningarna är påtagligt.
De har också förmågan att trycka tillbaka sina motståndare i knät på den egna backlinjen, och Liverpool fick minst sagt känna på det i matchinledningen.
Efter nio spelade minuter påbörjade Londonlaget ett anfall från egen målvakt och efter 14 fina passningar kunde Alessia Russo hitta nätmaskorna bakom Khiara Keating. Det var bara att lyfta på hatten.
Men på samma sätt som jag gärna ser på Arsenal enbart på grund av Georgia Stanway har Liverpool i år fått mig att förälska mig i Natalia Ramos.
Knappt fem minuter efter att Russo gett Arsenal ledningen ville nämligen också Liverpool bjuda på ett fint uppspel. Till slut hittade bollen fram till Ramos som i sin tur serverade Beata Olsson, som tog sig förbi Leah Williamson och kunde kvittera. Bara att lyfta på hatten igen.
Samma Ramos hade tio minuter senare möjligheten att ge Liverpool ledningen från ett fint frisparksläge. Ett fint försök som resulterade i en hörna som Ramos dundrade rakt in i målområdet och faktiskt också in i mål via Jenna Clarks fötter.
Domaren hittade dessvärre en offside, en avblåsning som jag har svårt att tro skulle ha stått sig med VAR då bollen faktiskt gick via en Arsenal-spelare.
I stället arbetade sig Arsenal långsamt tillbaka in i matchen och strax före halvtidspausen var Alessia Russo framme igen och gav gästerna ledningen.
I stället för 2–1 till Liverpool tog sig Gareth Taylors lag in i omklädningsrummet med ett 1–2-underläge. Frågan är om det inte sammanfattar den här säsongen bäst så här långt.
Två mittenlag som spelade som topplag
Det bör understrykas att båda lagen verkligen fick ut det bästa av varandra den här matchen. Under stora delar av tillställningen var det närmast obegripligt att det här är två mittenlag, sett till tabellen, i år.
Den andra halvleken inleddes med samma intensitet som den första och Liverpool fick omgående en möjlighet att kvittera, dessvärre utan framgång.
Efter timmen spelad, just när Liverpool började hamna på fel sida av 50/50-duellerna och Arsenal återigen började ta kontroll över matchen, gjorde Gareth Taylor sina första byten.
In med Alice Bergström och in med Mao Itamura.
Gareth Taylor har själv pratat om att Liverpool den här säsongen släppt in sina motståndare i matcherna lite väl enkelt. Kanske är en matchbild där Liverpool måste jaga mål både bättre och på sätt och vis också enklare för laget att hantera. Så var i alla fall känslan den här eftermiddagen.
Inte särskilt mycket att fundera över, bara full fart framåt.
Mycket tack vare Alice Bergström och Mao Itamura kändes det plötsligt som att vad som helst kunde hända varje gång Liverpool kom till anfall.
En frustration som blivit bekant
Samtidigt visade Arsenal varför de varit ett topplag under så lång tid. För även om Liverpool fortsatte att jaga, och även om chanserna avlöste varandra, fanns det någonting närmast obevekligt över gästernas förmåga att stå emot.
Liverpool hade nog kunnat jaga den här matchen i 90 minuter till utan att det hade slutat annorlunda, trots att det samtidigt kändes som att vilken chans som helst kunde fått hela Anfield att explodera av glädje.
Och det är kanske just där den stora frustrationen med Gareth Taylors Liverpool finns. Laget har under säsongen visat att de kan spela en fotboll som både underhåller och imponerar, men alldeles för sällan har prestationerna resulterat i det som i slutändan betyder någonting.
Det var en märklig avslutning på en match där Liverpool under långa stunder visat att de kan mäta sig med ett av ligans mest namnkunniga lag. Den forcering som Gareth Taylors lag stod för sista kvarten gjorde mig svettig i soffan och var kanske den mest underhållande fotboll jag sett spelas den här säsongen, alla kategorier.
Liverpool förtjänade verkligen mer. På sätt och vis förtjänade den här matchen mer än att ett lag behövde lämna lottlösa. Än en gång är det också frustrerande att konstatera att Liverpool fortsätter göra fantastiska matcher, men där poängen lyser med sin frånvaro.
Laget: Keating, Kerr, Fisk, Clark, Bernabe (ut 66:a), Maclean, Nagano, Ramos (ut 62:a), Endemann (ut 62:a), Kapocs, Olsson.
Avbytare: Kirby, Parry, Höbinger, Agrez, Bergstrom (in 62:a), Itamura (in 62:a), Ward (in 66:a), Shaw, Trueman.
