Bylunds Betraktelser – Vecka 11

Veckans betraktelser handlar om mentalitet, Alisson Becker, Dominik Szoboszlai, systemet eller spelaren, en 19-åring som kanske kan låsa upp Florian Wirtz – och vilken elva jag vill se mot Crystal Palace.

Mentaliteten svajade i Istanbul

Liverpool må ha ett kvalitativt lag. Hur kvalitativt det faktiskt är kan vi diskutera. Att det finns upp- och nedgångar, en del att arbeta på och spelare som ännu inte hittat rätt är en annan sak.

Men mitt största problem med det här Liverpool-laget handlar egentligen om något annat.

Mentaliteten.

Viljan att vinna. Besattheten av att vinna. Den där närmast orimliga övertygelsen om att man inte tänker acceptera någonting annat än att gå segrande ur en situation. Viljan att försvara det egna målet som om ens liv hängde på det. Att forcera framåt när det behövs, ta en smäll för att vinna en duell och kanske till och med ta en liten fuling för att få med sig en frispark.

Cynism. Vinnarskalle. Lite balanserad dårskap.

Ni vet. Sådant som inte alltid syns i en passningsprocent eller går att mäta med någon avancerad statistikmodell, men som ändå kan vara skillnaden mellan ett bra fotbollslag och ett lag som faktiskt vinner saker.

Titta bara på Bruno Guimarães och hans firande efter en brytning i Arsenals straffområde på Anfield. Poserande? Kanske. Men om poserandet hjälper en själv? Kör på!

Det var en defensiv aktion efter en kvart, inte en avgörande tackling i en Champions League-final. Ändå firade han som om han just hade räddat hela säsongen.

Det är klart att sådant smittar. Det skickar en signal till medspelarna, motståndarna och publiken. Här finns någon som tänker vinna. Här finns någon som tycker att varje situation spelar roll.

Och sedan tittar man på Liverpool.

Tre insläppta mål mot Fenerbahçe. Tre mål som i olika utsträckning går att diskutera, analysera och plocka isär. Men det som fastnade hos mig var inte bara hur vi släppte in dem, utan hur lite det verkade påverka oss.

Jag saknar reaktionerna. Ilskan. Kraven på varandra. Den där omedelbara känslan av att det där får fan inte hända igen.

Ronald Araujo har varit en garant för en del av den mentaliteten. Han spelar med en intensitet som smittar av sig och som gör att man åtminstone känner att det finns någon där ute som tar varje situation personligt. Men när han inte är på planen, vem kliver fram då?

Mac Allister kan vara teatralisk och visa känslor. Men är det mer än så? Finns det någon som verkligen driver på laget när det börjar gå emot? Jag vet faktiskt inte.

För alldeles för ofta ser resten mest uppgivna ut när vi missar ett läge eller släpper in ett mål. Axlarna sjunker. Blickarna vänds bort. Sedan går man vidare till nästa situation, som om det enda man kan göra är att hoppas att det går bättre nästa gång.

Men var är viljan att göra nästa aktion lite bättre? Var är spelaren som skriker åt sina medspelare att vakna, som springer de där extra metrarna och som vägrar låta en dålig situation bli två, tre eller fyra?

Jag saknar det. Rejält.

Och jag är faktiskt bekymrad över Alisson också.

Han är fortfarande en bra målvakt, förstås. En sådan som kan göra avgörande räddningar och som fortfarande har en nivå som alternativen bakom honom inte är i närheten av. Men han är inte längre den världsklassmålvakt som på egen hand kunde få oss att känna oss nästan osårbara.

Det är en sak. Alla spelare åldras och formen går upp och ner.

Det jag funderar mer på är om vi också har tappat något av den där mentala styrkan hos honom. Är han fortfarande lika besatt av att vinna? Av att inte släppa in ett mål, inte ge motståndaren en chans, inte förlora en enda situation?

Jag upplever inte riktigt det längre.

Ibland kan han nästan med en axelryckning konstatera att ett misstag har begåtts och sedan gå vidare. Det finns förstås en styrka i att inte fastna i sina egna misstag. En målvakt som gräver ner sig efter varje baklängesmål kommer inte att hålla särskilt länge.

Men det finns också en skillnad mellan att kunna släppa ett misstag och att inte verka särskilt berörd av det.

Jag vill se en reaktion. Jag vill se att det gör ont. Jag vill se att det finns en frustration över att vi återigen har gett bort något som borde ha varit vårt.

Och ja, jag inser att det kanske är lätt att sitta hemma i soffan och kräva att professionella fotbollsspelare ska visa mer känslor. De kanske är betydligt bättre än jag på att hantera motgångar. De kanske har fått lära sig att stänga av och fokusera på nästa situation.

Men vore det inte skönt om de åtminstone såg ut att bry sig hälften så mycket som vi gör där hemma?

Szoboszlai? Får inte plats!

Veckans stora diskussion har varit Dominik Szoboszlai. Enligt många Liverpools bästa spelare förra säsongen. En av få som konsekvent såg ut att förstå att det faktiskt fanns något att spela för när väldigt många andra inte gjorde det.

Han rev, slet och drev på. Han skickade iväg projektiler som gav oss hopp och utstrålade en känsla av att bättre tider faktiskt kunde vänta.

Men nu när vi försöker bygga för de där bättre tiderna uppstår en ganska intressant fråga.

Finns det plats för honom?

För Szoboszlai har alltid varit en spelare som trivs bäst när han får springa, pressa, attackera och göra lite som han vill. En spelare som kan riva sönder motståndarens struktur, men som också ibland verkar ha en ganska lös relation till sin egen.

Han är som bäst när han får spela lite jag-mot-världen-fotboll. När han river tränarens post it-lapp om passningstrianglar i stycken och låter stunden ta över. När intentionen är god, viljan finns där och han helt enkelt bara kör.

Det kan vara alldeles underbart. Men det kan också bli ganska frustrerande.

Mot Fenerbahçe skickade han in 20 inlägg mot straffområdet. Tre av dem hittade rätt. Det innebär 17 tillfällen då Liverpool i praktiken avslutade ett anfallsförsök genom att skicka in bollen i ett område där vi inte hade någon större chans att vinna den.

Visst, ett inlägg kan vara rätt beslut även om det inte når fram. Och ibland måste man chansa. Men när det blir ett återkommande mönster måste man ändå fråga sig om det verkligen är rätt sätt att spela fotboll på.

Mot Arsenal fick vi se samma sak, fast i en annan form.

Efter ungefär 55 minuter av betydligt mer kontrollerad fotboll med Trey Nyoni följde en längre period där det mesta började handla om att få iväg bollen så snabbt som möjligt. Höger, vänster, framåt, in i boxen. Det fanns en vilja att åstadkomma någonting, absolut. Men det saknades lugn, sans och precision.

Och framför allt saknades en känsla av att det fanns en tanke bakom det som gjordes.

Det här är ingen kritik mot Szoboszlai som spelare. Han har inte över en natt blivit sämre. Han har inte plötsligt tappat sina kvaliteter. Men en spelare vi uppskattade i ett dysfunktionellt system behöver inte nödvändigtvis vara en spelare som fungerar i ett nytt – som gärna ska vara fungerande.

Det är där jag tror att diskussionen behöver börja.

Iraola vill spela med två mer sittande mittfältare och en tydlig tia framför dem. I min värld är Szoboszlai ingetdera. Han är en pulserande åtta som vill ha friheten att röra sig över stora ytor. Upp och ner. Riva och slita. Drifta åt höger, kliva åt vänster och dyka upp där han själv känner att någonting kan hända.

Men när två mittfältare ska kontrollera skeendet bakom en offensiv kvartett krävs det andra egenskaper. Positionering, kyla, beslutsfattande och förmågan att förstå när man ska spela framåt – och när man faktiskt ska låta bli.

Där har jag svårt att se att Szoboszlai har allt som krävs.

Som tia uppstår ett annat problem. Han vill gärna komma med fart och attackera ytor, medan vi också behöver någon som kan operera i de små fickor där Florian Wirtz vill ha bollen. Någon som kan ta emot, vända upp och fatta rätt beslut på en liten yta.

Det är inte nödvändigtvis Szoboszlais främsta styrka heller.

Och då hamnar vi i den där obekväma diskussionen om vad som egentligen ska prioriteras.

Systemet eller individen?

Ska vi bygga ett system som får ut maximalt av de individuella kvaliteterna i truppen? Eller ska vi bestämma hur vi vill spela och sedan acceptera att vissa spelare helt enkelt inte passar in?

Så länge Iraolas system ser ut som det gör har jag svårt att se var Szoboszlai ska få plats. Inte för att han saknar kvalitet, utan för att hans bästa egenskaper inte nödvändigtvis är de egenskaper laget behöver på de positioner som finns tillgängliga.

Det är en ganska brutal slutsats att dra om en spelare som för inte särskilt länge sedan kändes som en av våra viktigaste.

Men kanske är det också en del av att bygga ett bättre Liverpool.

Nyoni – den som kan låsa upp Wirtz!

För om vi pratar om spelare som däremot verkar passa alldeles fenomenalt i det system Iraola försöker bygga, så är det uppenbart att Trey Nyoni är här för att stanna.

Jag skrev det redan förra veckan inför Arsenal och var väldigt nöjd när min utopi om att han skulle få sin första Premier League-start i toppmatchen faktiskt blev verklighet.

Det var friskt vågat – och mycket vunnet – av Iraola.

Visst. Man kan argumentera för att Nyoni nu har fått två raka starter och att Liverpool har förlorat båda matcherna. Men så dum är väl ingen att man bedömer en enskild spelares insatser enbart utifrån slutresultatet?

Det är uppenbart att Nyonis egenskaper gör Liverpool till ett bättre lag.

Under perioden från ungefär minut 15 till 45 mot Arsenal såg vi förmodligen vår bästa fotboll för säsongen. Vi sköljde över de regerande mästarna. Våg efter våg. Liverpool såg ut som ett lag som visste vad det ville göra och som faktiskt hade förmågan att genomföra det.

Och mitt i allt det där fanns Nyoni.

Han samlade upp bollar, lugnade ner spelet när det behövdes och satte fart på nästa anfall när läget uppstod. Han var inte bara en spelare som deltog i spelet, utan en spelare som påverkade hur hela laget fungerade.

Nyoni verkar inte ha något större intresse av att cirkulera bollen bara för cirkulerandets skull.

Han vill flytta motståndarna. Få dem att stå på fel fot. Locka fram en spelare ur sin position och sedan spela förbi den första pressen. Han vill bryta linjer och trä fram bollen till nästa fas av spelet.

Och det är precis vad Liverpool behöver.

För vi har under ganska lång tid haft ett lag fullt av offensiva spelare som vill ha bollen i farliga ytor, men som alltför sällan får den i rätt läge. Florian Wirtz är det tydligaste exemplet. Han är en spelare som kan skapa någonting ur nästan ingenting, men som också behöver att laget omkring honom hjälper till att få honom i de situationer där han är som bäst.

Det räcker inte att köpa en världsspelare och sedan hoppas att han löser resten själv.

Någon måste förstå när passningen ska slås, vilken yta som ska attackeras och hur man kan skapa ett övertag innan motståndaren ens har förstått vad som är på väg att hända.

Jag tror att Trey Nyoni kan vara den spelaren.

Det betyder inte att han är färdig. Det betyder inte att han kommer att spela bra varje vecka eller att vi ska kasta alla våra förväntningar på en 19-åring och hoppas att han bär ett helt mittfält på sina axlar.

Men han har egenskaper som vi har saknat. Och kanske ännu viktigare: han verkar förstå vad det här laget behöver.

Det är också därför jag tycker att det ska bli så intressant att se honom tillsammans med Wirtz över tid. Först då kan vi på allvar börja bedöma vad tysken kan åstadkomma i Liverpool.

Hittills har vi sett glimtar. Vi har sett tekniken, kreativiteten och förmågan att hitta lösningar som andra spelare inte ens verkar se. Men vi har inte konsekvent lyckats bygga ett lag som ger honom rätt förutsättningar.

Nyoni kan vara en del av den lösningen.

Och det är onekligen lite fascinerande att vi, efter att ha spenderat miljard efter miljard på offensiva pjäser, kanske till slut hittar nyckeln till hela bygget i en 19-åring på innermittfältet.

Min elva mot Crystal Palace

Alisson

Araujo – Jacquet – Van Dijk – Kerkez

Mac Allister – Nyoni

Ngumoha – Wirtz – Gakpo

Isak

Här finns kanske inte särskilt mycket att chockas över. Det är ingen elva som kräver att man har tillgång till hemliga träningsrapporter eller resultatet av ny raketforskning.

Men det är den här elvan jag vill se.

Alisson må inte längre vara bäst i världen-bra, men han är fortfarande hästlängder bättre än alternativen. Backlinjen är i stort sett självskriven, och på mittfältet vill jag – såklart – fortsätta med Nyoni.

Mac Allister får följa med, trots att han blandar och ger.

Just nu tycker jag att han är den som bäst kan komplettera Nyoni när både Ryan Gravenberch och Dominik Szoboszlai har problem med formen och med att hitta sig själva i det system och den kravspecifikation som följer med ett mittfältsjobb i ett Iraola-lag.

Det betyder inte att Mac Allister plötsligt är lösningen på allt. Men ibland får man jobba med det man har, och just nu ser jag ingen bättre kombination.

Framåt tycker jag däremot att det är dags att markera mot Bradley Barcola.

Hans inledning har varit bedrövlig. Det finns en skillnad mellan att behöva tid för att komma in i ett nytt lag och att faktiskt bidra med för lite. Jag tycker att Barcola just nu ligger närmare det senare.

Därför vill jag se vad vi kan åstadkomma med Rio Ngumohas fart från start i London.

Man vet att det alltid kommer att hända någonting när Rio får bollen. Han har en förmåga att utmana, attackera sin försvarare och skapa en osäkerhet hos motståndarna som vi inte ska underskatta. Han har förstås fortfarande en del att arbeta med när det gäller slutprodukten, besluten i sista tredjedelen och förmågan att omsätta sina kvaliteter till faktiska mål och assist.

Och innan ni börjar skrika om att det är Cody Gakpo som borde lämna plats åt Rio ska jag säga en sak.

Jag är den förste att föredra både Rio och Barcola individuellt som spelare framför holländaren.

Men fotboll handlar inte bara om att välja de spelare man tycker är bäst. Det handlar också om att få ihop ett lag, skapa relationer och utnyttja de kombinationer som faktiskt fungerar.

Gakpo har varit bra på att hitta Alexander Isak den här säsongen. Han gjorde det igen i onsdags. Det finns en relation där, en förståelse för vilka ytor Isak vill attackera och när bollen ska levereras.

Och när man nu har en anfallare som Isak, som behöver få bollar att arbeta med, tycker jag att det vore märkligt att plocka bort en av dem som faktiskt lyckas hitta honom.

Om Gakpo gång på gång lyckas hitta Isak ska det väga tungt. Om Barcola inte får någonting att fungera måste det få konsekvenser. Och om Ngumoha kan ge oss den fart och oförutsägbarhet som saknas ska han få chansen att visa det från start.

Det är trots allt så konkurrens ska fungera.

Nu väntar Crystal Palace. Ett nytt tillfälle att visa att de senaste förlusterna inte har satt sig i huvudet på spelarna.

För det är där jag återkommer till den första betraktelsen.

Liverpool behöver inte bara bli bättre på att spela fotboll. Vi behöver bli bättre på att vinna fotbollsmatcher. På att förstå vad som krävs när spelet inte flyter, när motståndaren får momentum och när en match håller på att glida oss ur händerna.

Det kräver kvalitet, förstås. Det kräver ett fungerande system och spelare som förstår sina roller.

Men det kräver också någonting annat.

En vilja att göra det obekvämt för motståndaren. En förmåga att stå kvar när det blåser. Och en övertygelse om att nästa situation fortfarande går att vinna, även när den förra gick åt helvete.

Jag vill se det mot Palace.

Inte nödvändigtvis vacker fotboll i 90 minuter. Inte en perfekt matchplan eller elva spelare som sätter varje passning.

Jag vill bara se ett Liverpool som ser ut att verkligen, verkligen vilja vinna.

Är det för mycket begärt?

Hur går era tankar inför helgen?