Joe Gomez har äntligen gjort mål, Kostas Tsimikas har återigen fått mig att ifrågasätta stora beslut som tas – men framförallt har Andoni Iraola gett mig ytterligare anledningar att tro på allt Liverpool just nu gör. Samtidigt väntar Arsenal runt hörnet, och jag har en ganska bestämd uppfattning om vem som borde få chansen från start.
Det är faktiskt alltid något särskilt med att vinna på straffar. Man hinner gå igenom ungefär sju olika känslolägen, ifrågasätta samtliga spelare som någonsin rört en fotboll och mentalt förbereda sig på lidandet som följer vid en slarvig miss – innan någon till slut skickar bollen i mål, motståndaren missar och man själv beter sig som om man just vunnit Champions League.
Och den här gången fick vi dessutom se Joe Gomez göra mål. Äntligen!
Joe Gomez – klart det räknas!
Jag kände verkligen samma sak som Joe Gomez själv frågade sig efter matchen mot Chelsea.
Does that count?!
Över elva år i Liverpool. Inte ett enda mål. Inte ett litet sketet nickmål på en hörna, inte en styrning som råkat träffa honom på låret och studsat in. Ingenting.
Och så står han där, i en straffläggning mot Chelsea, med möjligheten att skicka Liverpool vidare i Ligacupen. Bollen ligger på straffpunkten. Anfield håller andan. The Kop framför sig. Och Joe Gomez smäller den i krysset som om han aldrig gjort något annat.
Så JA, Joe. Det räknas. Vi godkänner det. Och vi är så glada för det!
Det fanns någonting väldigt fint i att just Joe fick kliva fram och bli en av huvudpersonerna under en kväll som inleddes med den känslomässiga slitningen att hitta motivation och pepp för en tidig runda av Ligacupen – tills att man framåt straffarna såg ett Chelsea som vi var tvungna att välta, hörde ett Anfield som levde upp och levde ut på ett sätt som inte normalt tillhör en fjärderunda av cupen. Och Joe Gomez ledde styrkorna med kaptensbindeln runt armen.
Jag ska inte låtsas vara mer positiv till honom som fotbollsspelare än jag faktiskt är. Jag är en kritiker och knappast såld på idén att han är en självklar rotationsspelare i matcher av större betydelse. Jag tycker att det finns tillfällen då hans begränsningar blir tydliga och då jag har svårt att se honom som det självklara alternativet när Liverpool ska mäta sig med de allra bästa.
Samtidigt är det ofta han kommer in och gör ett bra jobb. Det är ofta man sitter där och önskar att skadorna inte hade hämmat honom så mycket. Och det är lätt att glömma hur länge han faktiskt varit här, vad han har varit med om och hur mycket han sannolikt betyder för gruppen.
Han kom hit innan Jürgen Klopp. Han överlevde åren med Klopp. Han blev kvar långt efter att tysken lämnat oss.
Och alla de där åren har på något sätt känts som ett helt liv.
Vi har hunnit gå från att hoppas att Joe Gomez skulle bli en viktig del av framtiden till att undra om framtiden kanske behöver gå vidare utan honom. Vi har sett honom spela högerback, mittback och vänsterback. Vi har sett honom göra briljanta insatser, gå sönder, komma tillbaka och gå sönder igen.
Men Joe Gomez är fortfarande här.
Och nu har han gjort mål också.
Det finns något ganska vackert i det. Inte för att en straff i oktober förändrar min uppfattning om hans kvaliteter som fotbollsspelare. Det gör den inte. Men för att fotboll trots allt handlar om mer än att bedöma spelare utifrån hur väl de passar in i en taktisk modell.
Ibland handlar det bara om att någon som varit med så länge får en stund som är hans egen. Och jävlar vad glad man blir då.
Straffläggningar – och valet av skyttar
En annan sak med straffläggningen mot Chelsea som förtjänar att diskuteras är valet av straffskyttar.
När vi väl började närma oss slutet av den där smått absurda tillställningen stod Kostas Tsimikas där, jonglerandes med bollen, med möjligheten att avgöra. Samtidigt hade vi Bradley Barcola väntandes uppe vid mittcirkeln. En fransk landslagsman, dubbel Champions League-vinnare och offensiv investering i miljardklassen, värvad för att göra skillnad när matcher står och väger.
Men från elva meter, med möjligheten att avgöra en viktig match, valde vi alltså Kostas Tsimikas?
Jag vet att han satte en straff i en FA-cupfinal för några år sedan. Jag vet också att hans självförtroende sannolikt skulle få ett gäng Red Bull Vodka-påverkade tonåringar i Karlstad att framstå som blyga bibliotekarier.
Det är egenskaper jag i grunden uppskattar hos en fotbollsspelare. Man ska tro på sig själv. Man ska vilja ha bollen när det gäller. Man ska inte stå och gömma sig bakom lagkamraterna när möjligheten att bli hjälte dyker upp.
Men seriöst?
Jag säger inte att Barcola nödvändigtvis hade satt sin straff (även om han skulle göra det nån minut senare). Straffläggningar är en märklig blandning av teknik, nerver, slump och förmågan att inte tänka på att ungefär 60 000 människor tittar på en medan man försöker sparka en boll förbi en man i handskar.
Men om jag fick välja vem jag ville ha där när det verkligen gällde hade jag nog inte börjat med att leta efter Tsimikas.
Och jag tycker en del i ledarskapet hos en tränare vid en straffläggning också handlar om att skicka fram spelarna man tror att supportrarna kan känna förtroende inför med uppgiften.
Alla minns säkert när Arne Slot skickade fram Curtis Jones och Darwin Nunez mot PSG 2025. Spelare med självförtroende likt Tsimikas och som gärna såg sig själv bli hjältar. Men lyckades man lura Anfield att tro att de skulle kunna bli det? Knappast. Och den där känslan märker en motståndarmålvakt snabbt.
Det här borde verkligen tränare bli bättre på att hantera.
Pratar vi för lite om Iraolas imponerande start?
Något jag tycker att det pratas alldeles för lite om är hur bra Liverpool faktiskt har gått den senaste tiden under Andoni Iraola.
Det är lätt att fastna i enskilda matcher, en missad chans eller en halvlek där allt ser ut att rasa samman. Vi är trots allt Liverpool-supportar. Vi har en lång och stolt tradition av att kunna hitta ett orosmoment även efter en seger med fyra måls marginal.
Men ibland behöver man faktiskt zooma ut.
Vi har tagit tre raka segrar i Champions League. Vi har vunnit dubbla cuptillställningar mot ordentligt motstånd i Tottenham och Chelsea. Och i ligan har vi studsat tillbaka med eftertryck efter den där mörka avslutningen mot Manchester City, där den sista halvtimmen i numerärt underläge blev en påminnelse om hur snabbt känslan kring en fotbollsmatch kan gå från hoppfull till fullständigt miserabel.
Tittar vi på de tretton matcher som ligger bakom oss har vi nio segrar, tre kryss och en enda förlust.
Det är ett poängsnitt på 2,31 per match. Om samtliga hade varit ligamatcher hade vi alltså taktat mot ungefär 88 poäng över en hel säsong.
Det är inte ett facit som garanterar någonting. Det är fortfarande tidigt, motståndet varierat och cupmatcher kan inte rakt av jämföras med ligaspel. Men det är likväl ett poängsnitt som hör hemma i en titelutmaning.
Och det efter en start där det funnits en hel del att ifrågasätta.
Och tänk om någon hade velat försöka samla billiga ryggdunkspoäng på sociala medier efter City-matchen. Någon hade kanske meddelat världen att inget hår skulle klippas förrän Liverpool vunnit fem matcher i rad?
Man har ju sett supportar till andra lag göra sånt...
Nitton dagar senare hade personen fått gå till frisören. Nästan lite väl tidigt kan man tycka. Men så snabbt har det alltså gått för Iroala att vinna fem raka matcher också. Om ni tillåter mig att vrida ett straffsparksavgörande till vår fördel.
Jag tänker inte påstå att alla problem är lösta. Att ALLT fungerar perfekt. Men jag tycker att Iraola förtjänar betydligt mer beröm än han har fått.
Rotationen mot Chelsea var dessutom riktigt bra. Vi fick vila flera spelare som behövde det, samtidigt som vi kunde avsluta matchen med en tillräckligt stark elva för att faktiskt vinna den. Vi fick minuter i benen på rätt spelare, vi tog oss vidare och vi slapp förhoppningsvis betala ett alltför högt pris i form av nya skador.
Det är precis så en tränare måste hantera en trupp när matcherna kommer tätt.
Och ser man till vad som var motståndet i onsdags finns där åtminstone tidiga indikationer på att Liverpool gjorde rätt som inte valde Xabi Alonso baserat på romantiska skimmer av det som en gång varit.
Det hade varit ett begripligt beslut. Alonso har sitt namn, sin historia i klubben och sina uppenbara kvaliteter som tränare. Han hade varit ett attraktivt alternativ, och jag hade förstått om klubben valt att gå den vägen.
Men ibland är det faktiskt bra att våga välja något annat. Att identifiera en tränare med en tydlig idé – och framförallt en idé som lirar med hur våra läktare vill att fotboll ska spelas – och sedan ge honom förutsättningarna att utveckla den. Att inte låta nostalgi diktera framtida, långsiktiga beslut.
Iraola har börjat bygga något som ser riktigt intressant ut.
Det är inte färdigt. Det kommer att komma bakslag. Vi kommer att förlora matcher och sannolikt få anledning att svära åt både laguttagningar och byten.
Men just nu tycker jag faktiskt att det är dags att lyfta på hatten.
Andoni Iraola har något riktigt bra på gång.
Min elva mot Arsenal
Och så var det den där lilla detaljen att vi ska möta Arsenal.
Som om en straffläggning mot Chelsea inte vore tillräckligt den här veckan ska vi alltså ta oss an regerande ligamästarna på Anfield nu med. Och det är en jävla match som väntar på söndag!
Arsenal har som vanligt sett tunga och svårslagna ut under säsongsinledning men jag tycker det är någon procent som saknas i både deras starka defensiv men verkligen också i deras offensiv kontra fjolårets mästarsäsong.
En seger för oss skulle inte bara innebära tre poäng. Den skulle vara ett kvitto på att vi faktiskt kan mäta oss med ligans bästa – och faktiskt tända ett litet hopp om att vi kan göra något riktigt stort redan i år. Ni såg ju ovan att vi redan taktar mot en poängtotal som skulle innebära att man ställer några goda flaskor på kylning...
Så hur skulle jag formera laget?
Alisson
Araujo – Jacquet – Van Dijk – Kerkez
Nyoni – Mac Allister
Barcola – Wirtz – Gakpo
Isak
Det mesta ger väl sig självt? Men sen är det väl verkligen dags? Det måste bli Trey Nyoni?
Han var fenomenal mot Chelsea, och det var inte någon vanlig hemmamatch i fjärde omgången av Ligacupen där motståndarna ställer upp med ett gäng reserver och hoppas att matchen ska ta slut så att de kan åka hem.
Han mötte spelare som Jordan Henderson, Romeo Lavia och Moisés Caicedo. Spelare med erfarenhet, fysisk kapacitet och betydligt fler seniormatcher i benen än vad Nyoni själv hunnit samla på sig.
Och han dominerade.
Det var inte bara en fråga om att han såg bekväm ut med bollen. Han visade att han kunde hantera tempot, ta ansvar och faktiskt påverka matchbilden. Han spelade med en självklarhet som är svår att inte imponeras av.
Jag vet att det är farligt att dra alltför stora slutsatser av en enskild match. Vi har sett unga spelare göra fantastiska insatser för att sedan behöva ett halvår av tålamod innan nästa steg kommer. Det finns inga garantier.
Men vad är egentligen alternativet? Att fortsätta vänta på att en ung spelare ska bli redo samtidigt som vi gång på gång ser samma problem i laget?
Ryan Gravenberch har alldeles för ofta visat att han kan bli naiv med bollen, slarva i beslutsfattandet och lämna laget obalanserat när vi tappar den. Han har kvaliteter som jag verkligen uppskattar, men jag tycker att vi ibland bygger alldeles för mycket kring förhoppningen om att han ska hitta tillbaka till sin bästa nivå.
Låt offensiven sköta offensiven. Och säkra mittfältsbalansen med någon som faktiskt vill stå för den.
Vi har Wirtz. Vi har Barcola. Vi har Gakpo. Vi har Isak. Vi har spelare som ska kunna skapa chanser, slå ut motståndare och avgöra matcher.
Men då måste vi också ha ett mittfält som faktiskt tar ansvar för balansen. Ett mittfält där någon ser till att vi inte står med fem spelare framför bollen och en hel gräsmatta bakom dem så fort ett anfall går åt skogen.
Det är där Nyoni kommer in.
Jag vill se honom få chansen. Inte för att han är en färdig världsstjärna, utan för att han har visat tillräckligt mycket för att förtjäna den. Och för att Liverpool måste våga ge sina unga spelare ansvar när de faktiskt visar att de kan hantera det.
Resten av elvan ger sig egentligen ganska självt. Araujo har gjort ett stabilt jobb, Jacquet och Van Dijk känns som en rimlig kombination och Kerkez behöver komma tillbaka in i laget efter vilan mot Chelsea.
Framåt vill jag se Barcola och Wirtz från start. Isak behöver få kontinuitet och Gakpo har gjort tillräckligt mycket för att behålla sin plats.
Jag förstår absolut argumenten för att starta med Rio Ngumoha i stället för Gakpo. Rio har den där förmågan att få det att hända saker när han får bollen. Han vågar utmana, han är oförutsägbar och han har en fräckhet som är väldigt rolig att se.
Men jag hade sparat honom.
Låt Gakpo starta. Låt Arsenal jobba i 70 minuter. Och när motståndarna börjar bli trötta, när ytorna blir lite större och när vi behöver någon som kan förändra en matchbild med en enda löpning:
In och ut.
Swoosh, swoosh.
Här kommer Rio Ngumoha!
Det hade varit ganska trevligt att få se honom komma in och göra livet surt för ett Arsenal som vid det laget helst bara vill åka hem.
Vi har en tränare som ser ut att ha hittat rätt. Vi har ett lag som börjat vinna igen. Vi har Joe Gomez, som efter elva år äntligen har gjort mål. Och vi har en match mot Arsenal som kan öppna upp den här säsongens drömmar på vid gavel.
Det är inte så illa.
Hur går era tankar inför helgen?
