Bylunds Betraktelser – Vecka 9

Det var något med Alexis Mac Allisters ord efter matchen mot Villarreal som fastnade hos mig. Inte bara för att han precis hade stått för en individuellt briljant insats och varit en av huvudpersonerna i en galen 4–3-seger, utan för att han pratade om ett Liverpool som mår bra igen. Ett Liverpool där glädjen har hittat tillbaka.

Inte ett lag som plötsligt har läkt alla sår från det vi gick igenom förra sommaren. Inte ett lag som bara kan trycka på en knapp och gå vidare från allt som hänt. Men ett lag som har hittat en väg framåt. Genom sorg och prövningar vid sidan av fotbollsplanen, men också genom att övervinna hinder på den. Ett lag som återigen kan samlas kring fotbollen och hitta glädjen i det gemensamma.

Man kan såklart tolka Mac Allisters ord på en rad olika sätt. Handlade det om att han inte var helt nöjd med hur Arne Slot använde honom? Med hur laget formerades eller med instruktionerna kring hur vi skulle spela vår fotboll? Kanske. Det är inte direkt någon hemlighet att det fanns mer saker att önska från Liverpools spel under en period.

Men det var också ett lag som hade alldeles för mycket annat än fotboll att hantera under fjolåret.

Som supportrar analyserar vi positioner, passningsvinklar och pressmönster. Vi diskuterar vem som borde spela bredare, vem som borde löpa djupare och varför ingen tycks kunna slå en enkel passning genom motståndarens mittfält.

Men dessa människor som ska göra allt detta vi förväntar av dem ska också fungera tillsammans. De ska orka med vardagen, hantera motgångar och hitta en mening i det de gör. Och när det är människor som ska prestera på absolut högsta nivå blir den där mänskliga biten knappast mindre viktig.

En annan harmoni – ett lag som trivs

Nu vittnar Mac Allister om en annan harmoni. Ett lag som trivs. Som mår bättre. Som har fått ny energi och ett framtidshopp som kanske inte var lika självklart för bara några månader sedan.

Det är lätt att prata om vad en tränare ska göra med trianglarna i uppspelsfasen, hur laget ska ta sig ut i assistytorna eller vilka passningsvägar som ska öppnas mot en lågt stående backlinje. Allt det där är viktigt. Men det är också viktigt att spelarna känner att de vill vara där. Att de vågar lita på varandra. Att de har roligt tillsammans.

Jag är själv fotbollstränare för tolvåriga pojkar och det är faktiskt ganska skönt att ibland bli påmind om att den absoluta världseliten inte är så annorlunda som man kan tro.

Mina grabbar behöver också känna sig trygga. De behöver få misslyckas utan att känna att världen går under. De behöver våga dribbla förbi en motståndare, testa den där passningen som kanske inte går hem och förstå att ett bolltapp inte behöver innebära att hela fotbollskarriären är över.

Och de behöver framför allt ha roligt.

Det är klart att jag inte jämför en träning en regnig tisdag med Liverpools verksamhet på allra högsta nivå. Men principerna är inte helt olika. Människor som trivs, känner förtroende och vågar lita på varandra har bättre förutsättningar att växa tillsammans.

Det är kanske inte svårare än så.

Och ibland är det faktiskt ganska skönt när fotbollen, trots alla sina miljardinvesteringar och taktiska modeord, påminner oss om det mest grundläggande.

Rio presenterade sig för Europa

På tal om tolvåriga pojkar (nåja, nästan i alla fall) så var det väl ändå Rio Ngumohas stora kväll i tisdags. Trots Mac Allisters två mål och Wirtz avgörande så tror jag hela Europa framförallt satt och gapade åt virvelvinden som for fram längs kanten.

Han var ostoppbar ute till höger.

Efter en sommar av diskussioner kring våra offensiva alternativ och hur truppen var balanserad mellan kanterna är det ganska befriande att se hur snabbt Rio hittat rätt även ute till höger. Vi pratade ju om vänsterkantens överflöd, om behovet av alternativ till höger och om hur vi skulle få ihop allting när alla var tillgängliga.

Sedan behövde Andoni Iraola bara några veckor på träningsplanen med Rio för att visa att det kanske inte var så komplicerat ändå.

Nu ska vi förstås inte dra alltför långtgående slutsatser efter en enda match. Fotbollsvärlden är trots allt full av spelare som har varit bäst i världen en tisdag och tillbaka på bänken till helgen. Men det finns prestationer som säger lite mer än bara att en spelare hade en bra kväll.

Rios insats mot Villarreal var en sådan.

Han kombinerade fart och teknik med en självklarhet i sina beslut. Han utmanade sin försvarare, tog sig förbi och gjorde skillnad när det verkligen gällde. Framspelningen till Mac Allisters andra mål var från den absolut högsta hyllan. Inte bara för att den var snygg, utan för att den kom ur en situation där han behövde läsa spelet, välja rätt och sedan utföra det med kvalitet.

Och det är ju där det blir så spännande.

Vi visste vem han var. Vi hade sett potentialen. Vi hade fått små glimtar av vad han kunde göra, och vi har med jämna mellanrum suttit och hoppats att han skulle få fler möjligheter att visa det.

Nu fick han chansen att göra det på en av Europas största scener. Och han tog den.

Hela prestationen fram till bytet, med Anfields ovationer som en alldeles självklar slutpunkt, var femstjärnig.

Det finns något speciellt med unga spelare som inte verkar förstå att de borde vara nervösa. Eller kanske snarare: som förstår att de borde vara nervösa men spelar ändå. Som inte har hunnit lära sig alla de där anledningarna till varför man kanske ska ta det säkra före det osäkra.

Rio verkar fortfarande ha den där känslan av att fotboll framför allt är något man ska göra saker med. En boll, en motståndare och en möjlighet att hitta på något. Sedan får vi andra sitta här och analysera det i efterhand.

Och det är precis den sortens spelare som får en att vilja betala biljettpengen till nästa match.

Jag hoppas verkligen att han startar mot Brighton. Inte för att en bra kväll automatiskt ska ge en startplats, utan för att han visade att han kan tillföra något som vi behöver. Han ger oss fart, oförutsägbarhet och en vilja att faktiskt göra något när han får bollen.

Ibland känns det som att vi fotbollssupportrar kan lägga orimligt mycket tid på att diskutera vad spelare inte kan. Vi analyserar deras svagheter, deras begränsningar och alla situationer där de riskerar att misslyckas.

Sedan dyker det upp en 18-åring som bara springer förbi folk och påminner oss om varför vi började titta på fotboll från första början. En glädjespridare, helt enkelt.

Min elva mot Brighton

Fiskmåsarna från sydkusten har gjort 23 mål och bara släppt in fem på sina inledande sju ligamatcher. De har radat upp segrar, öst in mål och kommer till Anfield med ett självförtroende som bara växt från det att de körde över Arsenal med 3–0 innan landslagsuppehållet...

Fabian Hürzeler har fått ordentlig träff på sitt lag. Brighton spelar med energi, mod och en tydlig idé om hur de vill ta sig framåt. De är aggressiva i pressen, skapar mängder av chanser och har visat att de kan straffa lag som inte är tillräckligt noggranna med bollen.

Så låt mig vara tydlig. Så ofokuserat som det var under den första halvtimmen i tisdags mot Villarreal har vi inte råd med på söndag. Då är det tack och godnatt innan det ens hunnit bli match av det här.

Det här är långt ifrån en match där vi kan räkna med att motståndaren står och väntar på att vi ska hitta på något. Brighton kommer att vilja spela. De kommer att vilja pressa oss, störa oss och göra matchen till en fysisk och intensiv historia.

Alisson

Araujo – Jacquet – Van Dijk – Kerkez

Mac Allister – Nyoni

Ngumoha – Wirtz – Gakpo

Isak

För min del är det ganska odiskutabelt hur backlinjen ska formeras. Ronald Araujo plockades av i ett taktiskt byte i paus senast, men det betyder inte att han ska petas på söndag. Jag vill se honom få förtroendet igen. Jacquet och Van Dijk är självskrivna, och Kerkez ska spela till vänster.

Kostas Tsimikas må förstås få träff på en hörna här och där, men i det stora hela tycker jag att varje minut som Tsimikas spelar, blir det allt tydligare att Kerkez egentligen är det enda hållbara alternativet att hålla i handen till vänster.

Han erbjuder andra egenskaper, en annan intensitet och en större dynamik i både det offensiva – men även defensiva – spelet. Det får han fortsätta bygga vidare på.

Framför backlinjen vill jag se Mac Allister och Nyoni.

Vi får räkna bort Szoboszlai, och jag tyckte inte att Gravenberch fungerade särskilt bra centralt mot Villarreal. Däremot ska han ha en fjäder i hatten för hur han hanterade högerbacksplatsen efter paus. Det var en annan sak.

Men jag tycker att det är dags att ge Mac Allister och Nyoni chansen tillsammans i ligan. Mac Allister kommer från en riktigt stark insats och behöver få fortsätta växa in i den roll där han kan påverka spelet så mycket som möjligt. Nyoni ger oss en kombination av lugn och energi – och sett till hur alternativa konstellationer presterat finns det inget som inte tyder på att Nyoni skulle göra det sämre.

Sedan ska vi vara ärliga med att det finns risker. Brighton kommer att försöka komma åt oss centralt, och Nyoni kommer att behöva vara noggrann med sina beslut. Men det är också en match där vi behöver någon som vågar stå på bollen. Dra ner tempot. För att med en öppnande passning straffa Brighton de gånger de inte lyckas samla sig och gruppera sitt försvar.

Framför dem ska Florian Wirtz fortsätta få förtroende i den centrala offensiva rollen. Mål senast och poäng i tre raka matcher. GOTT SÅ!

Vi har pratat länge nog om att Wirtz behöver hitta rätt. Vi har analyserat hans position, hans rörelsemönster och hur han ska få ut maximalt av sin kreativitet. Och visst finns det fortfarande saker att utveckla. Men jag tycker framför allt att vi såg hur Liverpool som lag faktiskt blev bättre med honom på planen än utan honom mot Villarreal.

Han erbjuder ett alterantiv som hittar ytor mellan motståndarens lagdelar, vänder upp och skapar något ur situationer som annars riskerar att bli ganska förutsägbara.

Det är precis vad vi behöver mot Brighton.

Till höger ska Rio Ngumoha få fortsatt förtroende. Jag ser ingen anledning att bromsa honom efter den insatsen. Han har visat att han kan göra skillnad där också, och jag vill att han ska få möjligheten att bygga vidare på det medan självförtroendet är på topp.

Till vänster vill jag se Cody Gakpo, förutsatt att han är fysiskt redo för ännu en start.

Vi hoppas alla att Bradley Barcola ska leva upp till förväntningarna, spela ut och skina på det sätt vi föreställt oss. Potentialen finns där, och det finns ingen anledning att döma ut en spelare efter en period där allt inte har stämt. Men än så länge har det lämnat en del att önska.

Och kanske är det bättre att låta honom komma in under den sista halvtimmen i stället? Att få möta ett tröttare försvar, hitta några situationer där han kan utmana och bygga vidare på det därifrån.

Med Gakpo på planen tycker jag att Liverpool såg mer självsäkert ut i det vi försökte göra. Han ger oss en annan typ av närvaro, kan hålla i bollen och bidrar med erfarenhet i ett läge där vi behöver få fler delar av offensiven att fungera tillsammans.

Det betyder inte att Barcola saknar kvalitet. Det betyder bara att jag vill se ett Liverpool som får ut så mycket som möjligt av de spelare som är bäst lämpade för uppgiften just nu.

Och längst fram behöver jag väl knappt argumentera för min sak.

Alexander Isak.

Fem ligamål så här långt. Sju, minst, när vi går och lägger oss på söndag kväll.

Man måste ju få drömma lite också.

Men framför allt hoppas jag att vi får se ett Liverpool som tar med sig glädjen från Villarreal, energin från Ngumoha och den offensiva kreativiteten från Wirtz – utan att glömma bort att en fotbollsmatch också börjar med att man gör jobbet ordentligt. Från minut ett.

För det är trots allt en ganska enkel ekvation.

Fortsätt göra alla dessa mål framåt. Men släpp för guds skull inte in tre. Igen.

Hur går era tankar inför helgen?