Det är märkligt hur snabbt livet som Liverpool-supporter kan svänga. Efter en timme i söndags kändes det som vi byggde någonting. Efter 0–3 undrade man vad fan som hade hänt. Och i onsdags hade vi gjort sex mål i Europa, fått se Bradley Barcola göra hattrick och kunde åtminstone för en kväll lägga undan de värsta domedagsprofetiorna.
Att vi sedan släppte in tre mål mot LASK är en annan femma. En femma jag dock hoppas adresserades i omklädningsrummet efteråt. För det var stundtals juniorfotboll och alldeles för enkla misstag. Och till trots för segern, en bestående känsla av att vi på ett gäng håll saknar senior mentalitet. Och det rätta fokuset. Och då straffas vi även mot ganska beskedligt motstånd.
Vi väljer glädjen först
Men det fanns faktiskt en hel del att glädjas åt. Barcola fick äntligen visa vad han kan, Lewis Koumas fick till slut göra sitt mål efter att ha brottats med offside-linjen som om den vore en personlig fiende, och till och med Jeremie Frimpong fick nicka in en boll. Frågan är väl bara hur länge målet framåt kunde boosta självförtroendet innan tränarstaben plockade fram videoklippen på hans försvarsarbete vid LASK avslutande mål…
Men, men. Sex poäng i Europa, sex olika målskyttar på våra två matcher så här långt och då har vi ändå inte fått igång hela det tunga artilleriet. Det finns små glimtar av något positivt här, trots allt.
Och ibland får man faktiskt nöja sig med det. Inte för att vi ska blunda för problemen, utan för att det är rätt skönt att få vara glad över en Liverpool-seger utan att omedelbart behöva skriva en avhandling om varför allt ändå är åt helvete.
230 minuter. Sedan var det dags att ge upp?
När Barcola stänkte in sitt hattrick i Österrike kom jag att tänka på ett meddelande jag fick på Twitter inför Manchester City-matchen.
”Du. Är det kanske dags att ge upp kring Barcola?”
Fransmannen hade då spelat totalt 230 minuter för Liverpool. Tvåhundratrettio minuter!
Det är alltså inte ens tre hela fotbollsmatcher. I en ny klubb, under en ny tränare, i ett lag som fortfarande håller på att förändra sitt sätt att spela efter en fjolårssäsong som inte motsvarade förväntningarna.
Och där någonstans var jag tvunget att bara pausa allt. Ta ett kliv tillbaka. Är det alltså ända hit vi kommit. Att 230 minuter definierar ett fotbollsspelares potentiella framtid?
Jag är verkligen inte rätt person att kasta första stenen när det kommer till att vända kappan efter vinden, dra förhastade slutsatser eller bygga narrativ som kanske tar i lite mer än vad underlaget egentligen tillåter. Jag kan absolut vara en del av problemet själv. En bra match kan få mig att tro att vi har nästa världsstjärna i laget, medan en dålig insats kan få mig att ifrågasätta saker jag var fullständigt övertygad om veckan innan.
Det hör väl till supporterskapet också, antar jag. Vi är utrustade med reptilhjärnor och inte direkt kända för att sitta stilla med armarna i kors och invänta ett representativt statistiskt underlag innan vi uttalar oss.
Men att vara beredd att ge upp på en spelare efter 230 minuter? Det var ändå en ögonöppnare.
Hur ska spelare någonsin få chansen att lyckas om vi redan efter några korta inhopp och en handfull matcher har bestämt oss för att de inte håller måttet? När blev fotboll en verksamhet där en ny spelare förväntas kliva in, förstå ett nytt system, hitta samspelet med nya lagkamrater och leverera på topp från första sekund?
Barcola svarade åtminstone för egen del på bästa tänkbara sätt mot LASK. Tre mål, en rejäl självförtroendeboost och förhoppningsvis en känsla av att han faktiskt kan vara precis den spelare Liverpool trodde att man värvade.
Men det är nu det intressanta börjar. För det räcker inte att göra ett hattrick mot LASK. Nu återstår att se om han kan göra det en regnig lördag i västra London också. Det är trots allt där de riktigt jobbiga frågorna brukar dyka upp igen.
En bra kväll löser inte allt. Men den kan vara början på något.
Florian Wirtz och konsten att veta vad som aldrig kommer fungera
Samma diskussion går förstås att föra kring Florian Wirtz, även om underlaget där är betydligt större. Och som den förs. Det har verkligen blivit alla experters föredragna diskussionsämne. Och man ska gärna bräcka varandra i hur brutalt man kan döma ut hans framtid på öarna.
Han har hunnit spela fler minuter, fått fler chanser och har med sin prislapp en alldeles särskild förmåga att dra till sig uppmärksamhet varje gång något inte går som tänkt. Det köper jag helt.
Jag förstår också frustrationen. Jag gör verkligen det. Vi har investerat enorma pengar i en spelare som förväntas vara en av de stora kreativa krafterna i laget. Då vill man också se resultat. Det är inte orimligt att ställa krav på en spelare av hans kaliber.
Men det är en sak att konstatera att Wirtz inte har fått ut allt av sitt spel ännu. Det är en helt annan att slå fast att han aldrig kommer kunna att bli utslagsgivande för Liverpool.
Det senare är ett ganska märkligt påstående. Framför allt när det levereras med den självsäkerheten som om någon faktiskt hade facit i hand.
Jag tänker ibland på Luis Suárez, som bara gjorde fyra mål under sina första 20 matcher för Liverpool. Det visade sig ju gå ganska bra ändå. Philippe Coutinho behövde sina första 20 matcher för att komma upp i fem assist. Vi vet alla vad som hände sedan.
Med det sagt ska vi ställa krav. Vi ska förvänta oss mycket mer. Spelarna har ett ansvar att leverera oss de ljusglimtar och sporadiska insatser av excellens som vi åtminstone kan hänga upp vår framtidstro på. Just för att ge sig själva tiden att bygga upp inför den slutgiltiga, prestationsmässiga, explosionen. Och för den kontinuerliga, kvalitativa, leverans som vi sedan kräver på veckobasis.
Wirtz anpassar sig fortsatt till en ny liga, nya lagkamrater och ett nytt sätt att spela fotboll. Han ska förstå vilka ytor som finns, när löpningarna kommer och hur medspelarna vill ha bollen. Samtidigt ska han själv förändras och hitta sätt att få ut maximalt av sin egen fotbollskunskap i ett lag som också håller på att hitta sina fötter. Inte ens som lag har vi lärt oss att gå än.
Jag har inget facit på om Wirtz kommer att fungera över tid. Jag kan inte lova att han plötsligt kommer att dominera matcher, göra poäng på löpande band och bli den spelare vi alla hoppas att han ska vara. Men jag är trots allt supporter. Så jag har inte så många andra val än att jag måste hoppas. Och framförallt anser jag inte att Liverpool har så många andra val i sin trupp att blicka mot. Vilket i denna åsiktsexploderande tid kanske bara är bra. För nu måste han trots allt fortsätta få chans efter chans.
Själv nöjer jag mig med att hoppas att Wirtz och Barcola får arbetsro, att laget hittar rätt och att vi om några månader kan se tillbaka på den här perioden och konstatera att vi kanske hade lite väl bråttom med att döma ut saker och ting. Det vore faktiskt ganska trevligt.
Min elva mot Brentford
Och så var det dags att klippa och klistra igen.
Vi går in i helgen efter en sexmålsseger i Europa, men med ett skadeläge som fortfarande gör det svårt att veta vilka spelare vi faktiskt kan räkna med. Iraola har antytt en viss ljusning kring Dominik Szoboszlai, Cody Gakpo och Alexander Isak, men jag tänker ändå utgå från värsta möjliga scenario när jag plockar ihop min elva.
Det vill säga att vi inte får någon förstärkning från sjukstugan alls. Åtminstone inte från start.
Skulle någon ur den skadeskjutna trion vara redo för minuter kan det få vara från bänken. Vi har ett tätt spelschema och det finns inte särskilt mycket att vinna på att chansa med spelare som inte är hundraprocentiga. Även om det förstås är lättare sagt än gjort när man ser vilka namn som saknas.
Alisson
Araujo – Jacquet – Van Dijk – Kerkez
Mac Allister – Nyoni
Munoz – Wirtz – Ngumoha
Barcola
Det handlar inte om att peta Duracellkaninen Lewis Koumas för sakens skull. Jag har älskat energin och arbetsinsatserna precis lika mycket som alla andra, och han har visat att han kan bidra. Men kanske finns det andra egenskaper vi kan prioritera just här.
Kanske kan vi låta Brentford ha lite mer boll och i stället försöka utnyttja ytorna när vi vinner tillbaka den? Med Barcola längst fram får vi en spelare som kan hota i djupled och straffa en motståndare som flyttar upp sina positioner. Det skulle också kunna ge Wirtz mer utrymme att hitta de där passningarna som jag ju, envist, fortsatt tror mig veta att han kan komma att slå även i en Liverpool-tröja.
Centralt måste Trey Nyoni vara högaktuell efter en fin insats mot LASK och i frånvaron av den avstängde Ryan Gravenberch. Det finns förstås en risk med att luta sig mot en så ung spelare i en bortamatch av det här slaget. Men det finns också en (större!) risk med att aldrig ge unga spelare chansen förrän alla andra alternativ är uttömda.
Backlinjen ger sig, som vanligt, i stort sett självt. Det är inte direkt så att vi sitter med ett överflöd av alternativ att välja mellan. Visst var Frimpong och Tsimikas frejdiga framåt. Men det är ju tyvärr förknippat med livsfara att låta dem vara en del av en enhet som – till syvende och sist – har till största arbetsuppgift att freda vårt eget mål.
Med tanke på hur många mål vi släppt in på sistone vore det förstås önskvärt om de fyra framför Alisson kunde få en lugn eftermiddag. Jag nöjer mig med att hoppas på det. Att kräva det känns i nuläget som att utmana fotbollsgudarna i onödan.
Brentford borta är en tuff jävla nöt. Och en riktigt test för både Iraola och laget. Men vi hittade ett sätt att ta tre poäng mot Bournemouth och det vore otroligt moralstärkande om vi kunde göra det igen. Speciellt med status på truppen just nu.
Barcola som springer in sitt första Premier League-mål? En Ngumoha som dansar sig fram från vänsterkanten och knorrar in den i bortre? En Mac Allister som drar till från distans? Fräls mig hur ni vill. Men visa att vi är ett seniort lag som tar ansvar för hela matchen. Från första till sista minut. Och hittar ett sätt att vinna. Även om det inte är vackert.
Hur går era tankar inför helgen?
