Tre veckor. TRE VECKOR. Så länge har vi alltså varit utan vårt Liverpool. Visst, Nations League har fungerat som ett litet plåster på ett öppet fotbollssår. Men två raka helger utan Premier League-fotboll och Liverpool? Det är faktiskt alltid två helger för mycket.
Landslagsuppehåll som blandat och gett
Ett landslagsuppehåll är ju oftast mest ett nödvändigt ont. Man försöker intala sig att det är skönt med en paus, att spelarna kan må bra av miljöombyten i vissa fall, speltid i andra – och till och med vila i vissa. Och att man själv kanske kan ägna sig åt något annat än att analysera Liverpools kontringsskydd i tre dygn efter en match.
Sedan sitter man där ändå. Och tittar på en halvt menlös match mellan två länder man knappt visste hade ett fotbollslandslag.
Men det finns förstås ljusglimtar också. Ett par av våra spelare har fått växa i sina landslagsmiljöer och förhoppningsvis kan de ta med sig både självförtroende och form hem till Merseyside.
Florian Wirtz behövde nog den där Klopp-kramen. Att få bära kaptensbindeln, ta ansvar och visa upp lite av all den kvalitet och formidabla speluppfattning han besitter.
Vi har ju sett det förut. Det finns en spelare där som kan göra precis den skillnad vi hoppades på när han kom till Liverpool. Frågan har aldrig varit om Wirtz har tillräckligt med fotboll i sig. Frågan är hur vi bäst får ut den.
Och efter landslagsuppehållet hoppas jag att han kommer tillbaka med känslan av att vara precis den spelaren. Den som ska ha bollen. Den som ska styra. Den som ska få saker att hända.
Han får hemskt gärna skicka ett par City-backar upp på läktaren i helgen också. Bara som en liten bonus.
Jeremy Jacquet har å sin sida på rekordtid gått från ung och talangfull till att se ut som en spelare som varit med i över tio år. Insatserna för Les Bleus har varit imponerande, och hyllningarna från Zinedine Zidane säger en hel del.
Det är förstås lätt att dras med när en ung spelare får den typen av uppmärksamhet. Vi har sett talanger komma och gå, och vi vet att det är en sak att vara lovande och en helt annan att leverera vecka efter vecka i Liverpool.
Men det finns något med Jacquet som gör att jag har svårt att inte bli lite orimligt entusiastisk. Han ser inte bara ut att ha kvaliteten. Han ser ut att ha huvudet också.
Nu gäller det att ta med sig den känslan hem. Och gärna fortsätta kampera bredvid Virgil van Dijk.
För där har vi en annan som förtjänar (ännu) en stund i rampljuset.
Mr 100!
Hundra landskamper för Nederländerna. Mr 100. Inte bara för att han är hundra procent i det mesta han gör, utan nu också för att han nått den där tresiffriga milstolpen i Oranje.
En stor bedrift för en stor kapten. För en stor fotbollsspelare. För en stor människa.
Det är lätt att bli hemmablind när man följer samma spelare vecka efter vecka. Vi vänjer oss vid att han vinner nickdueller, styr backlinjen, läser situationer innan de ens uppstått och får allting att se så förbannat enkelt ut.
Men det är ju inte enkelt. Det är därför inte alla kan göra det.
Jag försöker påminna mig själv om att njuta medan han fortfarande spelar fotboll på den här nivån. För den dagen han inte längre står där och ser ut som att han äger hela den defensiva planhalvan kommer vi att sakna honom något alldeles oerhört.
Tveksamheter på offensiva tungviktare
Alexander Isak lämnade Sveriges samling i förtid och smällen över vristen på Cody Gakpo såg vid första anblick inte särskilt trevlig ut. När jag skriver det här finns det fortfarande frågetecken kring huruvida de faktiskt är redo i helgen.
Min magkänsla säger att Isak kan komma till spel, medan Gakpo möjligen får vänta lite till. Men det är just en magkänsla, och den kan vi räkna med har ungefär samma tillförlitlighet som en väderprognos över Liverpool.
Det återstår att se.
Samtidigt har Rio Ngumoha fått med sig värdefull erfarenhet från landslagsmiljön med England, utan att ha slitits ut av en massa minuter. Att han dessutom fått träna i miljöer där framtidens engelska landslag formas är knappast någon nackdel.
Thomas Tuchel verkar åtminstone ha en tydlig bild av vad han vill se från den unge Liverpool-spelaren framöver. Och med ett hemma-EM om två år är det inte svårt att förstå varför. Tänk var Rio kan befinna sig då!
Och om Gakpo inte hinner bli redo till på söndag bör det öppna för en start mot City.
Om det blir så hoppas jag att han får spela med samma frihet som när han först klev in i rampljuset. Inga orimliga krav. Ingen förväntan på att han ska lösa hela Liverpools offensiv på egen hand.
Bara spring. Utmana. Våga.
Och om en City-back råkar halka på sina egna ben när Rio vänder bort honom? Ja, då får vi väl leva med det.
Manchester City. Och allt det där.
Jag skrev långt och mycket om City-domen senast. Om vad den betyder för engelsk fotboll, för förtroendet för Premier League och framför allt för oss som tittade på.
Vi som trodde att vi tittade på en rättvis kamp. Vi som förlorade mot fusket. Vi som blev blåsta på konfekten, på minnena, på stunderna och på upplevelserna som aldrig går att få tillbaka.
Det finns fortfarande något märkligt med att försöka ta in allt det där. Vi har ägnat år åt att diskutera marginaler, poäng, domslut, taktiska detaljer och enstaka misstag. Vi har suttit och vridit och vänt på matcher som om det bara fanns en enda liten detalj kvar att upptäcka.
Och så kommer man till en punkt där man tvingas ställa en betydligt obehagligare fråga.
Hur mycket av det vi trodde oss ha upplevt var egentligen en rättvis tävling?
Det är den frågan som gör ont. Inte bara att Liverpool kan ha gått miste om titlar, utan att vi aldrig kan få ett fullständigt svar på hur historien hade sett ut annars.
Vi kan inte spela om matcherna. Vi kan inte ge tillbaka åren. Vi kan inte samla supportrarna som inte längre finns med oss och säga att nu, äntligen, ska vi få fira det där tillsammans.
Det går inte.
Därför är helgens match också något mer än en vanlig drabbning mellan två av ligans största klubbar.
Jag förväntar mig en stad som sluter upp från tidig morgon. En stad som gör det tydligt vad den tycker, långt innan spelarbussen börjar slingra sig genom de små, välfyllda gatorna på väg mot Anfield.
Jag vill ha en ljudkuliss som känns ända in i omklädningsrummen. Jag vill att spelarna ska förstå vad det här betyder. Jag vill att City ska känna att de inte kliver in på vilken arena som helst.
Men jag vill också att vi gör det på ett sätt som vi kan vara stolta över.
För det finns en gräns.
Låt det bli fientligt. Låt det bli högljutt, upprört och frustrerat. Låt sångerna eka och budskapen vara glasklara.
Men kliv inte över gränsen till hotfullt eller farligt. Det finns ingen poäng med att utsätta spelare, supportrar eller någon annan för fara. Och det finns definitivt ingen poäng med att ge City en möjlighet att flytta fokus från sina egna problem till hur vi andra beter oss.
För tro mig, det kommer att finnas de som gärna vill göra just det.
Det skulle vara oerhört bekvämt om berättelsen efter söndagen kunde handla om några supportrar som gick för långt. Om att Liverpool-fansen inte kunde hantera situationen. Om att det plötsligt var synd om Manchester City.
Nej tack.
Vi behöver inte hjälpa någon att byta ämne.
De som har ansvar för att reda ut anklagelserna, konsekvenserna och vad som händer härnäst får göra sitt jobb. Medan vi andra fortsätter att kräva svar och stå upp för det vi anser är rätt.
Vi kan vara förbannade utan att bli farliga.
Vi kan vara högljudda utan att tappa omdömet.
Och vi kan visa exakt vad vi tycker om Manchester City utan att ge dem någonting att gömma sig bakom.
En match som handlar om mer än tre poäng
När domaren blåser igång matchen vill jag se ett Liverpool som går för strupen direkt.
Låt läktarna explodera. Låt farten och frenesin från sångerna speglas i sättet vi tar oss an matchen. Jag vill se ett Liverpool som spelar med intensitet, mod och en tydlig tanke om att det här är vår arena och vår match.
Det betyder inte att vi ska springa runt som ett gäng galningar i 90 minuter. Vi har sett tillräckligt många matcher för att veta hur det brukar sluta när känslorna tar över fullständigt och det taktiska förnuftet åker ut genom närmaste nödutgång.
Det är där Andoni Iraola kommer in. Och där hans viktigaste uppgift ligger.
Hans uppgift blir att se till att laget är tillräckligt samlat och taktiskt drillat för att inte gå bort sig i all frenesi. Vi måste kunna pressa med rätt avstånd, vinna andrabollarna och veta när vi ska gå framåt och när vi faktiskt behöver hålla i bollen.
Men jag hoppas också att han förstår vad den här matchen betyder.
Det här är inte bara en match om tre poäng. Inte bara en potentiell seger som kan föra oss närmare toppen den här säsongen. Det är en match där Liverpool kan visa att vi inte tänker glömma, att vi inte tänker låtsas som ingenting och att förtroende måste förtjänas.
Det handlar om Jürgen Klopp. Om spelarna som slet sig igenom de där åren. Om alla som gjorde allt rätt och ändå fick se marginalerna tippa åt fel håll.
Och det handlar om supportrarna.
De som satt där med hjärtat i halsgropen under våren 2019. De som såg Liverpool ta 97 poäng och ändå sluta tvåa. De som följde laget genom ännu en säsong där minsta misstag kunde bli skillnaden mellan evig lycka och ännu en kväll framför tabellen med en klump i magen.
En del av dem finns inte längre med oss.
Andra kommer att stå på Anfield på söndag, sjunga med allt de har och hoppas att laget ger dem något att bära med sig hem.
Det är för dem också.
Vi kan inte ändra historien. Vi kan inte kräva tillbaka de ögonblick som kanske borde ha varit våra. Men vi kan visa att vi minns. Att vi bryr oss. Att vi fortfarande tänker stå upp för det vi tror på.
THIS MEANS MORE!
Och när matchen väl börjar ska det märkas.
Min elva mot Manchester City
Jag tror som sagt att Isak kan vara redo, medan Gakpo möjligen får stå över. Men skadeläget kan förstås hinna förändras, och det finns ingen anledning att låtsas att jag sitter på några hemliga rapporter från träningsanläggningen.
Med det sagt vill jag se följande lag:
Alisson
Araujo – Jacquet – Van Dijk – Kerkez
Szoboszlai – Mac Allister
Barcola – Wirtz – Ngumoha
Isak
Jag vill ha fart, mod och spelare som vågar gå framåt. Barcola och Ngumoha ska kunna utmana sina försvarare, Wirtz ska få ytorna att operera i och Isak ska få möjligheten att hota bakom backlinjen.
Samtidigt måste mittfältet vara tillräckligt disciplinerat för att vi inte ska bjuda City på de omställningar de älskar. Det vore ju ganska typiskt att ladda upp för den här matchen i tre veckor och sedan ge bort ett mål efter fyra minuter för att alla springer åt varsitt håll.
Det vore inte första gången, om vi säger så.
Jag vill se ett Liverpool som spelar med hjärtat, med huvudet och med hela Anfield bakom sig.
Nu räcker det med landslagsuppehåll. Nu räcker det med spekulationer. Nu vill vi ha vårt Liverpool tillbaka. Och på söndag vill jag att Manchester City ska få en väldigt tydlig påminnelse om var de har hamnat.
Hur går era tankar inför helgen?
