Alla vet att Glenn Hysén blev förste svensk att dra på sig den vackra, röda tröjan då managern Kenny Dalglish hämtade in mittbacken från Fiorentina för £600 000 sommaren 1989.

Men faktiskt var det en annan göteborgare som hade kunnat bli först – långt, långt tidigare. Närmare bestämt för 111 år sedan.

I maj 1914 åkte Liverpooltruppen på sin andra Sverige-turné och första anhalten var Göteborg och en träningsmatch mot IFK.

Bara två veckor tidigare hade laget förlorat sin allra första FA-cupfinal mot Burnley. Det skulle komma att dröja ytterligare 51 år innan Liverpool äntligen kunde lägga beslag på bucklan efter finalsegern mot Leeds 1965.

Proffsen från Liverpool hade förstås inga som helst problem att besegra amatörerna i Blåvitt med 4-1 inför drygt 4000 åskådare på Idrottsplatsen. Stjärnor i laget var Ephraim Longworth och Donald McKinlay, men det var Tom Miller som stack ut med sitt hattrick.

Och så den 27-årige anfallaren Erik "Börje" Börjesson som gjorde hemmalagets mål och briljerade mot britterna med sina dribblingar och suveräna speluppfattning.

Ångrade aldrig beslutet

"Göteborgskamraternas försvar var duktigt och Börjesson som centerforward rönte särskilt erkännande av engelsmännen", stod det bland annat att läsa i Dagens Nyheters referat efterföljande dag (faksimil ovan).

Med tillägget:

"... Börjesson var i en klass för sig. Han har en bollbehandling och ett spelsätt som göra att han kommer att stå ett trappsteg högre än alla våra andra svenska spelare."

Den legendariske managern Tom Watson blev så imponerad av det han såg att han på stående fot erbjöd Erik ett lukrativt proffskontrakt. Han hade då möjligheten att bli Sveriges första utländska proffs 35 år innan Gunnar Nordahl skrev på för AC Milan 1949!

Men trots sin stjärnstatus i Sverige var Erik Börjesson inte bekväm i sociala sammanhang och höll sig ofta för sig själv och pratade helst så lite som möjligt. Engelska språket var inget han heller behärskade den här tiden, bara två månader innan första världskrigets utbrott.

Det sägs att han till och med brukade springa hem direkt efter att domaren blåst av matchen för att slippa uppmärksamheten.

Så mr Watson och Liverpool fick kalla handen.

Det fanns flera skäl till att han avböjde Liverpools erbjudande. I en intervju på ålderns höst 1980 förklarade han att familjen och gemenskapen hemma var viktigare än allt.

Ångrade han sig någonsin? Efter en lång tankepaus blev svaret ett kort "nej".

Den jordnäre Börjesson fortsatte med sitt lågavlönade tiotimmars-arbete som svarvare på Jonsereds fabriker. Ett farligt jobb, som en gång kostade honom två fingrar och fick till följd att han brukade bära handskar under matcherna.

Mellan arbetspassen och fotbollen ägnade han sig med stor iver åt den jordlott som brukspatron William Gibson försett honom med.

* Tre berömda "jonseredare" i slutet av 70-talet: Torbjörn Nilsson, Erik och sonen Reino Börjesson.

Familjens försörjning kom alltid i första rummet för Erik, så ledighetsansökan för exempelvis landslagsspel innebar förlorad inkomst. Han gjorde flera försök att få ersättning från förbundet, men fick nej. Det förklarar också varför han inte kom med i OS-truppen till London 1908.

Han var alltid starkt kritisk till att landslagsspelare fick ett magert ekonomiskt stöd. Han såg emellertid till att han fick viss, om än blygsam ersättning, något som ledde till att han blev avstängd för brott mot amatörbestämmelserna 1919.

Innan dess tackade han nej till åtskilliga landskamper, bland annat för att ekonomin inte tillät inköp av en ny kostym. Reglerna favoriserade medel- och överklassen, inte arbetarklassen som "Börje" var sprungen ur. Hela livet hade han sin ideologiska hemvist inom socialismen.

För ekonomins och hälsans skull var det också extra viktigt för Erik att hålla sig borta från alkoholen, så han undvek alltid banketterna.

Superstatistiken

Under sina 14 säsonger i IFK Göteborg (Erik gjorde även några år i Örgryte men där saknas uppgifter) skyfflade han in otroliga 291 (!) mål på 220 matcher och blev svensk mästare tre gånger 1908, 1910 och 1918.

Han spelade även i Sveriges allra första landskamp mot Norge 1908 och gjorde fyra av målen i 11-3-segern på Balders Hage, Liseberg.

Han deltog visserligen i OS 1912, men totalt blev det bara 17 framträdanden och 14 mål för Blågult.

Med bakgrund av dessa fantastiska siffror kan man ju inte låta bli att undra hur allt hade utvecklat sig om Erik hade accepterat Tom Watsons proffskontrakt och provat lyckan på Anfield – sisådär 75 år innan Glenn Hysén tackade ja till Kenny Dalglish...

FOTNOT: Erik "Börje" Börjesson avled 1983 i Partille vid 96 års ålder. Sonen Reino (1929-2023) var med i det svenska silverlaget i VM 1958, något som Erik gärna beskrev som en av sina största höjdpunkter i livet. Nedan: Eriks autograf.

JULKLAPPSTIPS!
Årsmedlemskap i LFC.se
Kalle Kovács bok "Imagine Being Us"
Bankkort med Liverpoolloggan
Se alla PL-matcher med Viaplay
Läs om övriga produkter och förmåner

Läs hela artikeln

Vill du få ut mer av ditt Liverpool?