2025-11-10

Krönika: Många frågor – olika svar

Känslan under landslagsuppehållet präglas vanligtvis av det senaste resultatet. Denna gång svider det extra mycket och riskerar att innefatta både ältande och grubblerier.

Arne Slot ställde upp med ungdomarna i Ligacupen och i princip vaskade han möjligheterna för avancemang därigenom.

Med det sagt, inte säkert att förstaelvan hade vunnit eller ens gjort en bättre match mot Glasners Crystal Palace. Det gick hursomhelst att rationalisera kring valet av spelare i den matchen. Vi hade ju viktigare matcher; Aston Villa, Real Madrid och Manchester City.

Och nu har vi facit. 2-0, 1-0 och 0-3. Ja, man önskar ju såklart att det sista resultatet också skulle ha varit en vinst, men där kom plumpen. Precis lagom till landslagsuppehållet, så att tankarna kan spinna vidare på den usla prestationen i första halvlek och vart denna säsong är på väg.

Vad är det här egentligen?

Det är frågan åtminstone jag ställer mig. Och vad kommer jag fram till? Ja, det är lite oklart än så länge för mig. Upplevelsen är minst sagt splittrad.

Kanske lite som en reflektion av de senaste resultaten. Det såg för mig ut att vara på väg mot en ljusning i den mörka tunnel laget har befunnit sig i. Det såg ju faktiskt riktigt bra ut mot Real Madrid.

Defensiv soliditet och stabilitet som jag inte kan minnas på hela säsongen. Alla var ju bra i försvarsspelet, som börjar med pressande spelare i anfallet. Conor Bradley stoppade Vini Junior i den berömda byxfickan som bara är tillgänglig för försvarsspelare. Mbappé hade inte många rätt i matchen och låg, precis som sin brasilianske anfallspartner mest nere i gräset och såg frågandes ut efter närkamperna.

Vittring? Nu tar vi samma prestation över till Manchester och visar Pep Guardiolas numera svajiga och opålitliga Manchester City hur ett lag kan komma samman och prestera vid de stora sammandrabbningarna. En repris av förra säsongens "Real Madrid efterföljt av Manchester City". Det var åtminstone förhoppningen.

Prestationen påminde mer om den som uppvisades mot Brentford för några veckor sedan. Inget samspel mellan lagdelarna. Uppbyggnadsspelet hade ingen lösning på att City valde att spela samtliga fem mittfältare centralt i banan.

Mac Allister och gänget skulle ändå envisas med att försöka tråckla in bollen i mitten och så klart – det gick ju inte.

Facit – det är inte bra nog

För den som har sett på fotboll i mer än en enstaka säsong vet att prestationerna går lite upp och ned under säsongens gång, men för att ett lag ska gå vinnande med bucklor i slutet av säsongen behöver laget också ha lite flyt med resultaten när prestationen inte är på topp.

Mot Manchester City var prestationen inte ens i närheten av att vara på topp, men en kvittering vid läge 0-1.

Ja, det hade förmodligen förändrat på saker och ting. Nu valde domarna av någon, för mig, oförklarlig anledning att döma bort Virgil van Dijks nickmål efter Mo Salahs hörna.

Det målet kom från ingenstans, var egentligen inte alls rättvist sett till matchbilden, kunde ha förändrat momentumet i matchen, men dömdes felaktigt bort. Istället fortsatte spelet som det hade gjort innan.

Maximalt oflyt kan man tycka både vid 0-1 och 0-2 till City, sömnigt försvarsspel tycker jag.

Hur jag än vänder och vrider på det och försöker hitta förklaringar för enstaka händelser och sekvenser i matcher så landar vi ändå på ett inhemskt säsongsfacit som säger 11 spelade ligamatcher och nästan hälften av dessa (5) är förluster. Lägg därtill ett uttåg ur ligacupen. Vi är inte ens i mitten av november. Det ser inte bra ut.

Det ställs fler frågor, frågor som jag kommer att bära med mig in i landslagsuppehållet, frågor som kommer med olika svar beroende på känslan i stunden och balansen mellan optimism och pessimism.

Går det här att vända? Är ligatiteln körd? Hur bra är Arsenal egentligen? Är Arne Slot rätt man att ge fortsatt förtroende? Har laget tillräckligt bra spelare? Vad krävs för samstämmighet och jämnare prestationsnivå?

Ja... vad tycker ni?