För exakt nio månader sedan annonserade Jürgen Klopp att han skulle lämna Liverpool. Den 26 januari satt han och förklarade att tanken var tom. Energin var slut. Nio månader tar det för ett barn att växa till sig i magen fram till födsel – och nio månader var exakt vad Liverpool behövde för att födas på nytt!
Det var säkerligen många med mig som satt i chock eller stod hopplöst paralyserade när beskedet togs emot den där januaridagen för nio månader sedan.
Själv stod jag på en bensinstation på väg till ett lunchmöte och kände hur telefonen ursinnigt började burra. Notis på notis. Den vägrade ge med sig. Och så tog man upp den och möttes av mardrömsbeskedet. Det som varit skulle inte längre vara. En konstant i ens liv skulle bytas ut.
Jürgen Klopp gav många av oss våra största stunder som Liverpoolsupportrar. För oss som inte upplevde 70- och 80-talets glansdagar gav han oss stunderna som föräldrar och mor- och farföräldrar till dess bara hade berättat om.
Stunderna vi läst om men som vi knappt vågat drömma om att få uppleva själv. Men så var vi ju också doubters. Men förvandlades till believers.
Klopps yttersta vilja
Att ersätta Jürgen Klopp skulle alltid bli svårt. Svinsvårt, till och med. Omöjligt vill jag inte säga, för Klopp lärt ju oss att tro och drömma. Och framförallt att sluta tvivla.
Många har liknat det vid hur svårt det var för David Moyes att ersätta Sir Alex Ferguson i Manchester United tio år tidigare och där finns väl absolut paralleller och linjer att dra mellan de båda fallen.
Men i David Moyes ersatte Manchester United Sir Alex Ferguson med någon som skulle vara som honom. En kopia. Från en andrahandssortering. Dessutom hade Manchester United som klubb låtit Sir Alex krama ut det sista ur sin spelartrupp och skapat en obalanserad åldersstruktur. Där fanns ett lag för att vinna under Sir Alex sista år. Men där fanns knappast en trupp att bygga vidare på.
Situationen i Manchester United 2014 liknar därför snarare Liverpools famlande under det tidiga 90-talet och på inga sätt det Liverpool skulle komma att göra under de senaste nio månaderna.
Gjort alla rätt man kan göra
Ända sedan Jürgen Klopp stod och skanderade på Anfields innerplan att vi skulle ge nästa tränare samma stöd som han hade fått – och själv bröt ut i sång till Arne Slots namn – måste vi konstatera att Liverpool som klubb – och Arne Slot som ersättare till Jürgen Klopp – har gjort alla rätt man kan göra.
Adderar vi hur Jürgen Klopp själv även hanterade fjolårets transferfönster har vi ytterligare en dimension att addera. Ett fönster som byggde för vart vi nu är på väg – snarare än att vara den kortsiktiga vägen till framgång i fjol.
Vecka in och vecka ut ser vi till exempel Alexis Mac Allister, Ryan Gravenberch och Dominik Szoboszlai starta på mittfältet för Arne Slot nu. Spelare som gavs chansen att växa in i kostymen medan Jürgen Klopp visste att han sjöng på refrängen. Något vi inte kan vara nog så tacksamma över idag när framgången skördas.
Sedan Arne Slots ankomst finns det också massvis att berömma. Hans sätt att tala inte minst. Hans balans mellan att vara tacksam över det grundarbete Jürgen Klopp har gjort, men att också understryka att vi alltid ska kräva mer. Av oss själva. Av Liverpool. Balansen mellan att prata om Jürgen Klopp som en legend. Men också sig själv som någon som kan förbättra oss ytterligare.
ANNONS
Han gav mer eller mindre hela a-lagstruppen chansen att stanna kvar i somras. Han adderade inget förutom en truppspelare i Federico Chiesa. Han ska låta laget bevisa vad de går för. Han ska låta spelarna få se vad han själv går för.
Boring Liverpool? Really?
Så här långt kan man knappast heller klaga på utfallet. Förutom plumpen mot Nottingham på Anfield så har Liverpool så här långt vunnit elva matcher. Elva av tolv. Det är inte så otroligt som det låter. Det är faktiskt än mer imponerande än så!
Jag hör experter, kritiker och förståsigpåare prata om ett Liverpool som är tråkigare under Slot. Det saknas heavy metal-fotboll, gegenpress och galenskap. Ligger det något i det? Kanske. Är det något att bry sig om? Verkligen inte.
För efter att ha varit på plats i Leipzig i veckan och sett Liverpool vinna sin tredje av tre Champions League-matcher, sin sjätte raka bortamatch och gjort sin bästa säsongsinledning under en ny manager genom alla tider kan jag konstatera att det är bra jävla trevligt det med. Så om det här är tråkigt. Då har jag gärna tråkigt hela säsongen!
Det vi har sett i höst – och som lite förenklat beskrivs som ’tråkigt’ – är ett Liverpool som spelar med kontroll. Som väljer sina lägen i matchen att skruva upp och skruva ner tempo. Som är tryggare i att stå lågt, låta motståndarna ha bollen och hugga när chanserna ges.
Men som också, när man är i kontroll, kan skruva upp tempot under längre perioder, skölja över sitt motstånd och på bara några minuter döda en match.
Det vi har sett i höst är ett Liverpool som bara släppt in fem mål. Ett Liverpool som inte släppt in två i en enda match. Detta trots att vi redan behövt använda tre målvakter under årets säsong.
Chans att sätta ner foten
Arne Slot har byggt ett lag som spelar metodiskt, tryggt och kontrollerat. Som litar på varandra i både anfall och försvar.
Där Virgil van Dijk åter är Virgil van Dijk-bra och därmed bäst i världen. Och där Ryan Gravenberch där framför växt ut till en av världens bästa, defensiva, mittfältare. Det är nog ingen som anser att Martin Zubimendi saknas idag.
Mot Arsenal imorgon (söndag) väntar säsongens största test. Samtidigt sa vi samma sak förra söndagen.
Ett pånyttfött Chelsea skulle visa var Liverpool egentligen står sig efter att säsongsinledningen på pappret varit ”för lätt”. Sex dagar senare har vi passerat både testet mot Chelsea och en tuff bortamatch i Tyskland.
Man vet att det är nya tider när bortasegrar mot lag som AC Milan, RB Leipzig och Manchester United inte räknas som tillräckligt tuffa test…
Vid en seger rycker Liverpool ifrån Arsenal med sju poäng. Nio månader efter att Liverpools framtid var i gungning och Arsenal var de enda som var kvar för att utmana City. Nio matcher in på en ny säsong. Chansen för Liverpool att sätta ner foten är enorm!
Jag hoppas Liverpool hittar sina stunder i matchen att känna på möjligheten att gå för alla tre poäng. Huruvida en Saka, Ödegaard, Timber eller Calafiori kommer till spel återstår att se. Att de dock saknar William Saliba vet vi redan idag.
Vi är trots allt believers
Liverpool måste verkligen inte åka till London och vinna. Att undvika en förlust, ta en hedersam poäng och ha Arsenal fyra poäng bakom sig är med beröm godkänt ändå.
Men nu är vi ju trots allt believers, så varför inte se en seger framför oss? Ett avstånd på sju poäng ner till det Arsenal som inför säsongen lyfta fram som Citys enda utmanare…
Det må vara nio månader sedan delar av oss dog. Men imorgon kan vara en dag då vi återuppstått starkare än någonsin.
Över till dig Arne Slot, men jag är redo att drömma igen!
Bli medlem i Liverpool FC:s officiella svenska supporterklubb. Du får allt innehåll på LFC.se, utlottningar av matchbiljetter, medlemsresor till Anfield och rabatter i klubbshopen.
