– Hela Anfield måste glöda av energi mot Arsenal

Om matcherna mot Manchester United är säsongens viktigaste så är matcherna mot Arsenal årets roligaste. Mycket har förvisso hänt sedan dess, men än idag förknippar jag våra möten med Arsenal med det som kom att kallas “tidernas bästa 0-0-match” 2015. Efteråt bytte Peter Cech och Simon Mignolet tröjor med varandra efter att ha storspelat för sina respektive lag.

Kanske var det skrivet i stjärnorna att vi inför årets möte med Arsenal skulle anlända från tidernas kanske sämsta 0-0-match.

Det är så orimligt och samtidigt så vackert att samma resultat kan kännas så annorlunda – där och då spelade vi hem en poäng som tände ett hopp om att allt är möjligt. I söndags fick vi en poäng som jag är övertygad om kan komma att kosta oss hela säsongen. 

Men. För er som minns så gick ju säsongen 2015/16 helt åt skogen. Southampton och West Ham United slutade alla före oss i tabellen och vi fick nöja oss utan något europaspel kommande säsongen. Men fotboll är känslor och känslan såhär innan det stundande stormötet mot Arsenal är att vi har väldigt mycket att bevisa – såväl på planen som på läktaren. 

För det finns matcher som banar vägen för resten av säsongen. Det var nog få som såg ett annat utfall än en Champions League-titel efter matchen mot Barcelona, till exempel. Men det finns också matcher som kan stjälpa en hel säsong – matcher som känns som tre steg bak. Matchen mot Manchester United känns som en sådan. 

Vakna, fansen!

Ingen såg en annan utväg för förra helgens möte än en solklar seger för Liverpool samt att Erik ten Hag får spendera julen under ordentlig press. Kanske är det just därför som det hela blev som det blev.

För visst var det obehagligt tyst på nya mäktiga Anfield när det inte tycktes lossna efter första kvarten? När den första halvleken sedan var förbi och Liverpool visade på en skrämmande oförmåga att skapa någonting var det bara att förbereda sig på sämsta tänkbara utfall. 

Matchen påminde mig om ett Liverpool som jag trodde var ett minne blott. Att förlora matcher och att komma fel in i matcher är ju del av spelet. Det finns till och med någonting i ett övertaggat lag som spelar bort sig under matchens första minuter. Men ett lag som knappt verkar vara intresserade av att spela i säsongens kanske största prestigematch gör framtiden väldigt svår för sig. 

Liverpool har i år visat på en otrolig förmåga att hämta upp underlägen och mentaliteten som Jürgen Klopp hamrat in i de här spelarna har det skrivits spaltmeter om. Så hur är det möjligt att vi gör en sådan svag insats? Är det en tillfällighet eller har Erik ten Hag, av alla tränare, lyckats knäcka koden till hur Liverpool ska förlamas? Frågan måste få ställas… 

Det vore naivt att tro att ordningen är återställd bara för att vi städade undan ett West Ham United i cupspelet. De må ha en fin säsong, men ett möte i Ligacupen slår inte särskilt högt när den viktigaste perioden i ligan är i full gång och vi inte tycks vara intresserade – varken på planen eller på läktaren.  

Att Jürgen Klopp spenderade dyrbar tid framför mikrofonerna och vände sig till supportrarna borde vara ett uppvaknande för oss alla. Så låt oss inte förblindas av resultatet mot West Ham United på något sätt. Stora delar av de problem som blottades mot Manchester United kvarstår. 

Måste prestera bättre 

Nya Anfield var ju redo för folkfest - det här skulle bli julens stora fotbollshändelse. Det var som dukat för den mest högljudda “You’ll Never Walk Alone”-sången samt det största målvrålet som hörts under Premier League-eran.

Anfield förtjänar bättre än det som alla inblandade visade upp mot Manchester United och om hur det kunde vara så tyst måste frågor få ställas. När Kobbie Mainoo är den som eldar igång det största vrålet på arenan i matchens slutskede är någonting fel. Manchester United-supportrarna ska ju inte få höras, än mindre överrösta utbyggda Anfield. 

Missförstå mig rätt – jag förstår att den här poängen lika väl kan vara direkt avgörande för en framgångsrik säsong. Men allt jag kan se nu är att egentligen vem som helst har alla förutsättningar att stänga av det här laget genom att bara backa tillbaka och invänta paniken hos såväl publiken som spelarna. 

Virgil van Dijk hade en viktig poäng i att Manchester United kom dit för att inte förlora och medan det av många tolkats som en rimlig ursäkt till det oavgjorda resultatet kokar det inom mig. Det är professionella fotbollsspelare vi talar om, några av världens främsta till och med. Att försvara effektivt och stänga igen matcher har alla lag i Premier League förmåga till. Men ett titeljagande Liverpool med det laget som vi byggt ihop till ska ju – om någonting – trivas i exakt den typen av matcher. 

Vi har Premier Leagues bästa inläggsfot, vi har ett urstarkt lag på fasta situationer och vi har den kanske mest oberäknerliga fronttrion i hela ligan. Om allt det där förlamas av Jonny Evans, Luke Shaw och Scott McTominay och ett lag i totalt förfall så måste frågan om hur det kunde ske få ställas. 

Det är också i sådana här matcher som viktiga spelare måste leverera. Darwin Nunez är en makalös fotbollsspelare som har en otrolig förmåga att ta sig till lägen och medan andra gärna ser på hans nästan lika stora förmåga att bränna lägen finns ju gott om data som visar att han faktiskt är en viktig pusselbit som gör att hela laget presterar bättre.

Men det är en sak att bränna sju lägen mot Bournemouth för att sedan få in en boll till slut och en helt annan att inte riktigt komma till rätta i en match så som den i helgen. Jag tror att hans framtid i Liverpool är ljus, men om de största titlarna är vad vi vill slåss om måste han börja få ut mer av sin enorma talang. 

Ett glödande Anfield

Jag kanske är för gammaldags som ser på den här matchen på det här sättet – men för mig borde det vara i varje spelares DNA som representerar Liverpool att det här är matchen att visa allt man har. Hur gärna våra ledare än säger att “det är en match i mängden” och att “säsongen är lång” är ju den här matchen så mycket mer än så. Det är matchen jag kollar efter först när spelschemat släpps och det är oftast den sista matchen man minns tillbaka till innan säsongen summeras. 

Vi befinner oss i en direkt säsongsavgörande period. Det där var inte ett mästarlag som stod på Anfield och mötte Manchester United och de spelade inte inför en borg där allting var möjligt. De kunde lika gärna spelat matchen på Heden och fått med sig lika mycket från de föräldrar som släppt sina barn lösa på konstgräsplanerna intill. 

Om det här ska bli en säsong att minnas krävs mycket, mycket mer. Jag är övertygad om att alla inblandade har allt som krävs för att studsa tillbaka från det här med en revanschlusta som heter duga. Men då måste vi våga ställa frågor om vad som egentligen hände när folkfesten blev till årets sämsta fotbollskväll. Vi måste också våga hålla fast i den frågan och inte se mötet mot West Ham United som en distraktion från våra faktiska problem i år. 

Enda vägen framåt är att visa vad hela den här föreningen är kapabla till mot Arsenal.

Anfield måste glöda av energi och varje spelare ska spela som om det var för deras framtid i klubben. Hemifrån ska vi, istället för att räkna Darwin Nunez missade lägen, våga kräva mer av alla inblandade och tillsammans – klubben, Anfield och supportrarna, ska visa att enda vägen framåt efter den gångna helgen är en ensam serieledning och en urstark prestation att få prata sig hes om vid julbordet. 

Av Kalle Kovács

Fotnot: Jag skrev den här krönikan direkt efter slutsignalen och efter att tömt mitt ordförråd mot min vän Jonathan (förlåt, Jonathan) som haft oturen i livet att falla för Manchester United. Om den verkar drastisk så är det för att jag, säkert felaktigt, läser in alldeles för mycket i att spelare som bär vår tröja inte klarar av att prestera mot just Manchester United. I min värld, som inte på något sätt är facit, är det här matchen man skriver på för klubben för – inte matchen att ha en dålig dag.