– Är han större än Gerrard?

Man kan argumentera för att det gått inflation i Legend-epitetet hos spelare som gjort bra insatser för en fotbollsklubb. Diskussionen var aktuell i Liverpool-led för bara någon vecka sedan när Gini Wijnaldum vinkades av från Anfield. Men när det kommer till Jordan Henderson är det lika säkert som att vatten är vått. 

Redan sju månader, på dagen, innan han lyfte den där Premier League-pokalen i skyn skrev jag en öppenhjärtig text om min kärlek till Jordan Henderson. Jag ska försöka att inte upprepa mig själv eller bli för långrandig här. Men det har ju hänt en del sedan dess. 

Fotbollsmässigt fanns där inte mycket mer att bevisa. Resan från när Brendan Rodgers tänkte byta honom mot Clint Dempsey till att han drunknade i Jürgen Klopps famn på innerplan av Wanda Metropolitano hade vi redan gått igenom. Men bortom hörnet lurade en pandemi. 

Några månader efter min text om en längtan av att få se Jordan Henderson också lyfta Premier League-pokalen vändes världen upp och ner. Liv tog slut. Drömmar sattes på paus. Ingenting var längre så mycket värt. 

För en fotbollsspelare som drömt hela sitt liv om de stora titlarna, för en kapten som under fem år med bindeln transformerat Liverpool tillsammans med Jürgen Klopp och som nu var ett bar fjuttiga poäng från en första titel åt The Mighty Reds på 30 skulle man kunna tro att en bitterhet över den fotbollsmässiga frontalkrocken som det blev av allting skulle tynga ner någon. Herregud, det tyngde väl ner oss alla som bara är vanliga fans. 

Men medan fotbollen var på paus såg Jordan Henderson till att spela andra matcher. Och han har bara fortsatt sedan dess. När det debatterades huruvida spelare skulle ge upp sina löner tänkte Henderson längre än så. Lönerna genererar skatt och sänkta löner bidrar därmed till mindre pengar till sjukvården. Då blir bara klubbarna vinnare. Istället behöll spelarna lönerna med satte upp en sidofond där pengar placerades och dedikerades direkt till NHS. 

Och sedan dess har det egentligen bara fortsatt. 

Titeln blev hans och Liverpools redan den 25 juni och fyra veckor senare fick han lyfta pokalen på Anfield. Samme Kenny Dalglish som hade trott på honom nio somrar tidigare gav nu Jordan Henderson den största pokalen av dem alla. Han satt den i skyn till tonerna av A Sky Full of Stars och för alla med en koppling till denna fantastiska fotbollsklubb kan vi bara konstatera att Jordan Henderson är en av stjärnorna på den där himmeln. 

När det pratats om hur mycket Liverpool har saknat sina mittbackar i år kanske det lite väl lätt glöms bort hur mycket vi har saknat Jordan Henderson i den rollen där han är allra bäst. Han har dels inte spelat så mycket som vi behövt, men när han väl gjort det har det ofta varit i vikarierande roller där han inte är som allra bäst. Till nästa säsong, bredvid Fabinho och Thiago från start.... nä, men då jävlar åker vi igen. 

Under vintern passade Jordan Henderson också på att lämna över sina Sociala Medier till en organisation som arbetar mot mobbning, trakasserier och psykisk ohälsa. För Jordan Henderson handlar det alltid om att agera. Inte så gärna om att prata. 

Enda gången han stal tillbaka ansvaret över sina konton var när han var tvungen att ta ton på "Super League". Redan innan det havererade hade han samlat in alla ligans kaptener till ett möte. När Liverpool behövde enas var det med Jordan Henderson i fronten. 

Den här texten är egentligen bara en påminnelse till mig själv - och den som behöver det - hur lyckligt lottade vi ska vara över Jordan Henderson. Att han knöt näven den där sommardagen när det diskuterades kontrakt med Fulham och istället gav sig fan på att visa vad han kan. 

Jordan Henderson har växt ut till en av de största Liverpool-kaptenerna genom alla tider och kommer att minnas i historieböckerna som en av de riktigt stora. Om man vill hålla honom som större än Gerrard lämnar jag upp till var och en att besvara. 

Men att det ens går att ställa frågan säger egentligen allt. Jordan Henderson är en av våra allra största.