Bylunds betraktelser – Vecka 6

Jag har skrivit om den förut. Säkert för många gånger. Men det får man väl göra som Liverpool-supporter. Vi har ju trots allt en ganska utvecklad förmåga att återvända till gamla matcher, gamla säsonger och gamla ögonblick och vrida och vända på dem tills vi hittar ytterligare någon liten detalj som vi kan lyfta fram.

Våren 2019 var speciell. Liverpool tog 97 poäng och kom tvåa.

Vi förlorade en enda match under hela Premier League-säsongen och lyckades ändå inte vinna ligan. Manchester City tog 98 poäng och blev mästare med en enda poängs marginal.

Ett nederlag såklart. Men jag är, just idag, extra glad att jag inte hanterade det som ett sådant när jag vandrade ut från Anfield efter att ha stått kvar långt och länge och applåderat det jag hade fått uppleva hela den säsongen.

Visst. Det gjorde ont. När Wolves-matchen var slut den där maj-söndagen 2019 fanns det en tomhet där. Några tårar fälldes också, förstås. Man är ju inte mer än människa.

Men framför allt minns jag något annat. Att det inte kändes som att vi hade förlorat. Det kändes möjligen som att vi hade kommit fram till en liten vägkorsning. Men jag tror alla som stod där på Anfield den dagen. Eller satt hemma i sofforna och följde crescendot visste att vi bara behövde fortsätta lite till för att nå fullständigheten. Klimax. Perfektion.

När vi lämnade Anfield stod vi snart på puben The Valley igen och sjöng. Vi pratade om Madrid. Om Champions League-finalen som väntade. Om nya resplaner för att uppleva det bästa lag vi någonsin fått se. Om vad Liverpool hade blivit. Om Jürgen Klopp och om det fullständigt vansinniga lag vi precis hade fått uppleva under en säsong där nästan allt hade känts möjligt.

Från de första pintsen efter Wolves-matchen till Jordan Hendersons lyft av Champions League-pokalen i Madrid var det egentligen bara en enda lång fest.

Vi hade kanske förlorat ligan, men vi alla visste att vi egentligen hade vunnit något större. Den gemensamma upplevelse som hela säsongen hade varit.

Vi firade därför ett Liverpool som vi själva upplevde som världens bästa fotbollslag.

Och idag är jag, som sagt, än mer tacksam över att vi gjorde det. För nu vet vi någonting vi inte visste då.

Vad fan var det vi tävlade om?

Manchester City har nu, efter en lång och komplicerad process, fällts av en oberoende kommission för allvarliga regelbrott under perioden 2009/10 till 2017/18 – ett fundament som såklart sedan kom att vara grunden till alla eventuella framgångar även där efter.

Kommissionen har bland annat funnit att klubben lämnat felaktig ekonomisk information, använt skenavtal och artificiellt ökat sina intäkter och minskat sina kostnader med mer än 900 miljoner pund. Man slog också fast att City genom sitt agerande hade uppsåtlig avsikt att kringgå Premier Leagues regelverk.

Det är siffror. Det är juridik. Det kommer säkert att adderas ytterligare lager av juridik.

Manchester City har rätt att överklaga och någon slutlig sportslig påföljd är ännu inte bestämd. Men det finns en sak som inte kräver någon ytterligare juridisk analys från min sida. Tävlingsintegriteten har fått sig en rejäl jävla smäll. Och det är det jag har tänkt mest på.

Inte hur många poäng City eventuellt ska bli av med här och nu. Inte exakt vilken division de borde hamna i.

Utan vad det egentligen betyder för oss som har följt den här ligan under de här åren? För medan vi trott att vi tävlat. Har vi ens gjort det?

Vi har tittat på tabeller. Räknat poäng. Förbannat domare. Gråtit över insläppta mål. Jublat över sena avgöranden. Vi har köpt flygbiljetter, matchtröjor och bokat alldeles för dyra hotellrum. Vi har lagt våra helger, semestrar och ibland hela våra liv kring den här ligan, kring de här lagen. Vi som Liverpoolsupportrar. Men så många andra, som supportrar till andra lag i denna liga.

Det här förändrar allt

Vi har trott – eller i alla fall intalat oss själva – att vi tävlat mot varandra på samma villkor.

Men nu vet vi att Manchester City, enligt kommissionens slutsatser, under flera år medvetet kringgått reglerna som skulle gälla för alla.

Det förändrar inte så lite. Det förändrar allt.

Fotboll får vara orättvis. Det är en del av charmen. Orättvis i termer av den enskilda matchens utfall. Liverpool kan dominera en match fullständigt och förlora på ett skitmål i den 94 minuten. En spelare kan halka (vi om några vet!). En målvakt kan göra sitt livs match. En domare kan missa en straff.

Det är fotboll. Det är därför vi älskar den. Men själva tävlingen måste vara på riktigt.

Och när en klubb genom odrägliga ekonomiska upplägg skaffar sig förutsättningar som resten av ligan inte har, då är det inte längre bara en fråga om att någon var bättre på fotboll – eller hade tur med en studs. Då har man förändrat förutsättningarna för loppet. Medan vi andra godtroget har försökt att springa med.

Systematiskt fusk med förödande följder

Och detta är ytterligare en del som gör mig sorgsen. För City förändrade inte bara sig själva genom sitt systematiska fusk. De förändrade fotbollen runt omkring sig. Och knappast åt ett håll som varit att föredra.

När en klubb drar iväg måste alla andra bestämma sig för vad de ska göra. Ska man försöka springa ikapp? Ska man acceptera att man aldrig kommer att hinna med? Eller ska man försöka ändra hela sin modell?

Ska man börja spendera pengar som man egentligen inte har? Ska man höja riskerna? Ska man höja biljettpriserna? Ska man jaga nästa stora sponsor, nästa stora spelare, nästa stora intäkt?

Liverpool sprang efter så gott de kunde.

Manchester United sprang. Chelsea sprang. Arsenal sprang. Alla sprang på olika sätt.

För vad skulle man annars göra?

Det är svårt att stå kvar och vara sig själv när någon annan plötsligt har flyttat mållinjen.

Klubbar tappade greppet om vilka de själva var. Supportrar fick vänja sig vid biljettpriser, löner och transferbelopp som tidigare hade känts fullständigt absurda. Förväntningarna skruvades upp. Kraven blev större. Risken att misslyckas blev dyrare.

Allt för att hänga med i ett lopp där det nu visar sig att en av deltagarna hela tiden var dopad. Vi var alla bara cyklister som försökte pumpa däcken så bra vi kunde – medan Lance Armstrong for iväg där framför.

Jag kan leva med att någon annan har bättre spelare. Jag kan leva med att någon annan har en bättre tränare. Jag kan leva med att Liverpool missar en chans, släpper in ett mål eller gör en dålig säsong.

Det jag inte vill behöva leva med är känslan av att själva tävlingen var riggad från början.

"How much was the losing bid?"

Jag sprang på en gammal tweet av John W. Henry som till lika delar gör mig full i skratt, som lite mörkrädd över hur tidigt vi kanske kunnat sätta ett stopp för allting.

Den är från sommaren 2011.

Manchester City hade precis presenterat Etihad som ny namnsponsor för arenan i ett avtal som uppgavs vara värt norr om 400 miljoner pund.

John W. Henry ställde en enkel fråga:

"How much was the losing bid?"

Det kom förstås inget svar.

Det var någonting med Manchester Citys ekonomiska verklighet som fick människor att höja på ögonbrynen redan då. Henry förstod uppenbarligen vad som var i görningen.

Han behövde inte veta exakt hur alla upplägg såg ut. Han behövde bara ställa den mest självklara frågan i världen: vad skulle den näst högsta budgivaren ha betalat?

För om någon erbjuder hundratals miljoner för någonting måste det väl finnas en marknad som berättar vad det faktiskt är värt?

Eller? Femton år senare har vi fått ett betydligt mer omfattande svar på den där frågan.

Och det är kanske det mest svindlande med alltihop. Det här är inte längre en berättelse om att vi andra tyckte att City hade för mycket pengar.

Det handlar om att en oberoende kommission har slagit fast att klubben under den aktuella perioden använde ekonomiska upplägg som inte motsvarade en normal marknadsmässig verklighet.

Det var alltså inte bara att City hade djupare fickor. Det var att fickorna saknade botten.

Och mitt i allt stod Jürgen Klopp

För oss Liverpool-supportrar har det aldrig behövts särskilt mycket för att övertyga oss om att Jürgen Klopp är störst.

Vi såg det. Vi kände det. Vi levde i det.

Men om man försökte zooma ut från den röda bubblan har det samtidigt funnits en fullt rimlig fotbollsdiskussion om Klopp och Pep Guardiola.

Vem var bäst? Vem hade byggt det bästa laget? Vem hade lyckats skapa den mest dominanta fotbollen?

Och jag har aldrig haft något problem med den diskussionen. Fram till nu.

För den diskussionen byggde åtminstone på föreställningen att vi jämförde två tränare som arbetade med ungefär (igen: nåja!) samma förutsättningar.

Jürgen Klopp han byggde. Han utvecklade. Han rekryterade rätt spelare. Han skapade ett kollektiv där helheten blev större än summan av delarna. Han tog Liverpool från en klubb som inte hade vunnit ligan på trettio år till att bli en av de mest extrema poängmaskinerna i Premier Leagues historia.

Och samtidigt stod Manchester City där på andra sidan. Detta – i grunden – genomruttna fuskbygge.

Det gör – om möjligt – Klopps siffror nästan ännu löjligare när man tittar tillbaka på dem nu.

97 poäng. 99 poäng. 92 poäng.

106 av 108 möjliga poäng från mars 2019 till februari 2020.

Tre Champions League-finaler. Alla stora troféer som gick att vinna.

Och framförallt med ett Liverpool-lag som spelade fotboll på en nivå som tvingade oss att nypa oss i armen.

Premier Leagues bästa lag genom tiderna

Jag vill inte ha några titlar retroaktivt. Titlar firar man när man vinner dem. Sörjer när man förlorar dem.

Men jag hoppas innerligt att Manchester City blir av med alla sina. De tomma kolumnerna. Asteriskerna. Där kan vi alltid peka mot fuskarna. Och mitt bland alla tomma rader ser vi Liverpools maskin som nådde sitt eget crescendo i ligaspelet 19/20. Efter tio år av fuskande från Manchester City var det ändå Liverpool som nådde perfektionen. Himmelriket.

Och jag har med mig de där timmarna efter matchen mot Wolves 2019. Timmarna då vi hade förlorat. Men ändå kände hela vägen in i märgen att det vi upplevde var unikt.

Nu vet vi att vi egentligen firade de obesegrade ligamästarna. Liverpool Football Club. På 100 poäng. Utan en förlust. Jag kommer hata Manchester City och Premier Leagues saktfärdighet för att vi inte fick leva ut den känslan till fullo. Att Jürgen Klopps namn inte kommer att stå vid sidan av just den bedriften.

Men jag kommer i alla fall alltid ha med mig att jag och alla som jag var med den där dagen och kvällen visste. Att England bästa fotbollslag genom alla tider var det som Jürgen Klopp hade byggt.

Och nu då?

Citys titlar måste bort. Alla från 2009 och framåt som berörs av den här historien.

Inte för att fördela dem vidare som sagt. Men för att det ska behöva förklaras i generationer varför det saknas vinnare från en massa år. Kanske har någon hört om ett Manchester City som dominerade under de där åren… men varför står de inte som vinnare i historieböckerna?

Det går heller inte att skicka vidare titlar och pokaler till en ”tvåa” per automatik. Självklart skulle jag – och vi – med förståelse från en hel värld kunna peka på den där 97-säsongen och jag tror att alla förstår att vi förtjänar den titeln.

Men ger man det till en tvåa… då ska man nog ge till alla? Och plötsligt har vi exempel på tvåor som snarare bara ramlade in på den där andraplatsen utifrån hur en tombola bland redan Champions League-klara lag i slutet av en säsong kastade ut några olika klubbnamn.

Utfallen hade troligtvis varit annorlunda om man vetat att den där andraplatsen femton år senare skulle betyda en ligatitel. Men följdeffekterna är såklart så mycket större.  

Tänk tränare som hade fått stanna? Spelare som hade valt en annan klubb? Uteblivna Champions League-kvalifikationer? Lag som åkt ur?!

Det går inte att rekonstruera historien. Men man kan åtminstone erkänna att den blev förstörd.

Framför allt måste man se till så att det aldrig händer igen. Och därför måste straffet vara kännbart. På riktigt. Inte en bot som försvinner in bland andra kostnader. Inte ett symboliskt avdrag som blir en fotnot.

Om man systematiskt har pissat på reglerna måste det finnas ett pris som är tillräckligt högt för att ingen annan ens ska snudda vid tanken att göra något liknande igen i framtiden.

I min värld har Manchester City förbrukat sitt existensberättigande i engelsk fotboll. Deras ägare måste bort – hur många miljardinvesteringar Andy Burnham än må gå miste om. Det äcklar mig att han ens pratar om förståelse för ägarna så snart inpå att domen fallit. Det är i hela Englands intresse, med fotbollen som ett sådant starkt fundament i samhället, att vi aldrig närmar oss en liknande skandal igen. Hur många uteblivna investeringsmiljarder det än må kosta.

Städa upp. Rensa ut. Och skicka Manchester City hela vägen ner i den nedersta delen av pyramiden. Ut ur Premier League. Ut ur Football League.

Och så får de avgöra själv om de har intresse av att försöka vandra tillbaka. Kanske lär dem sig något längs vägen i så fall, åtminstone.