Fotbollskritik är viktigt och fotbollssupportrar, spelare och ledare ska tåla engagerade entusiaster som använder sig av både stora ord och snabba slutsatser.

Men i en allt snabbare värld, där man knappt tillåts hämta andan, är det lätt att bli fartblind. Då är det viktigt att ibland påminna sig om den verklighet som trots allt finns bortom sändningarna och sociala medier.

Nyligen gästade Andy Robertson ”Stick to Football” och än en gång fick vi en inblick i en säsong som bäst kan liknas vid en mardröm.

”Över en miljon människor kom och firade ligatiteln med oss. Dagen efter skakade vi hand och gav oss i väg på semester. Nästa gång vi sågs var vi på väg till Porto och Diogos begravning.”
– Andy Robertson

Det är hjärtskärande att lyssna på Andy Robertson i ”Stick to Football”. Det är också slående hur olika världar vi lever i.

Han sörjer fortfarande. Han ser fortfarande en vän som inte spelar fotboll med honom längre. En vän som han aldrig fick dela VM-resan med, så som de hade pratat och drömt om.

Två olika världar

För många supportrar har tragedin samtidigt förvandlats till ”ett jävla tjat”. Diogos sång har blivit en distraktion och säsongen som hans bortgång gjorde omänskligt svår har reducerats till ett misslyckande där en galen holländare förstörde allt som var Liverpool.

Fotbollen är kall och ändlöst cynisk. Nästan tvångsmässigt försöker även Andy Robertson själv prata om hur de ”trots allt är fotbollsspelare” och borde ha presterat bättre än de gjorde.

Problemet är att de ”trots allt också är människor”.

Unga människor. Människor som läser, lyssnar och ser hur omvärlden pratar om deras sorgearbete, deras bristande prestationer och om mannen som skulle leda dem genom alltihop men tycks tappat både fotbollskunskaperna och omklädningsrummet.

För laget var Arne Slot just en människa i sammanhanget.

En ledare som tillät dem att ta så mycket tid till sitt sorgearbete som de behövde och som såg till att det fanns hjälp för Diogos vänner och familj att få.

För supportrarna blev han samtidigt oduglig. Ett väsen knappt värt att tilltala med sitt faktiska namn.

Jag tror att det är viktigt att vi vågar se Diogo Jotas bortgång som den tragedi den var.

Det var inte en besvärande omständighet. Det var inte ett hinder på vägen. Det var en tragedi. En tragedi där det bara finns förlorare.

Den första faktiska säsongen

I ”Stick to Football” vädjar Andy Robertson till supportrarna att se den här säsongen som Florian Wirtz, Alexander Isaks och Milos Kerkez första.

Och medan han pratar går det nästan att se hur Gary Neville börjar lägga ihop pusselbitarna. Hur det som utifrån såg ut som en fotbollssäsong full av dåliga beslut och svaga prestationer också var någonting helt annat.

Vid sidan av svaga prestationer och ett lag som stundtals inte gick att känna igen fanns en grupp människor som bara försökte fungera efter att deras vän hade dött.

Jag har sagt det förut och jag vilar tryggt på den här kullen: Arne Slots ligatitel var en bragd. Han vann den tuffaste och bästa Premier League-säsongen under min livstid. Men kanske var hans största prestation någonting som aldrig kommer att synas i någon tabell, nämligen att han tog en grupp människor genom en tragedi.

För det förtjänar Arne Slot en ursäkt och ett tack för det han gjorde med Liverpool.

Bli medlem/abonnera på LFC.se
- 299 kr/år (25 kr/månad)
- 99 kr/år för familjemedlem
Läs om våra medlemsförmåner

Läs hela artikeln

Vill du få ut mer av ditt Liverpool?