Så vad gör man då? Man tänker. På det som varit, på det som kommer och på allt det där som egentligen inte går att påverka men som vi ändå ägnar alldeles för mycket tid åt att fundera på.
På en ny tränare som fortfarande håller på att hitta rätt reglage.
På en mittback som vägrar åldras på det sätt andra tycks ha bestämt att mittbackar ska åldras.
Och på en gammal kärlek som plötsligt dyker upp igen och river upp sår man trodde hade läkt.

Med beröm godkänt – men det riktiga testet börjar efter uppehållet

Liverpool har spelat fem ligamatcher. Två segrar och tre kryss. Vi har vunnit vår första Champions League-match, tagit oss vidare i Carabao Cup och är fortfarande obesegrade under Andoni Iraola. Fyra segrar, tre kryss och noll förluster.

Det får faktiskt med beröm godkänt.

I den bästa av världar hade vi kanske besegrat både Nottingham och Fulham också. Då hade vi suttit här med ytterligare fyra poäng och en betydligt vackrare tabellrad. Men samtidigt får vi gå tillbaka ända till januari för att hitta senaste gången Bournemouth förlorade hemma i ligan. Då mot de blivande mästarna Arsenal.

Så ska vi kräva mer från något håll, kanske vi fått acceptera lite mindre någon annanstans?! Elva poäng. Det hade kanske varit en riktigt, riktigt bra start. Men det här är mer än godkänt.

Framför allt tycker jag att Andoni Iraola redan hunnit visa något som gör mig väldigt nyfiken på vad det här kan bli. Han vill lära sig, han vill anpassa sig och han vill utveckla sitt spel. Det betyder inte att han kommer bli ”nästa Jürgen Klopp”.

Bournemouth, England, 20th September 2026. Andoni Iraola head coach of Liverpool during the AFC Bournemouth vs Liverpool Premier League match at the Vitality Stadium, Bournemouth. Picture credit should read: Paul Terry Sportimage EDITORIAL USE ONLY. No use with unauthorised audio, video, data, fixture lists, club league logos or live services. Online in-match use limited to 120 images, no video emulation. No use in betting, games or single club league player publications. SPI_058_PT_Bournemouth_Liverpool SPI-5013-0056

Och ärligt talat kanske vi ska sluta leta efter nästa Jürgen Klopp. Det kommer ändå aldrig finnas någon. Men kanske kan Iraola bli någonting annat – någonting som påminner om en perfekt blandning mellan det bästa av Klopp och det bästa av Arne Slot. En tränare som trots allt löste ett ligaguld, vad vi än tyckte om mycket av det som omgav hans ledarskap förra säsongen.

Iraola har en tydlig bild av hur han vill spela fotboll. Det märks. Men han verkar också förstå att han inte kan spänna bågen fullt ut i Liverpool och göra samma saker som hade varit fullt försvarbara i Bournemouth. Det här är Liverpool. Här handlar det om att ta poäng och vinna matcher samtidigt som spelet utvecklas. Vi kan inte sätta resultatkravet på paus i väntan på att spelet sitter till perfektion.

Och just det tycker jag mig ha sett bevis på att Iraola förstått under de första veckorna. Efter de två inledande 2–2-matcherna har reglagen justerats. Lite mer balans, lite mer kontroll och lite större respekt för hur motståndarna annars kan straffa oss.

Andy Robertson pratade nyligen väldigt klokt om skillnaden mellan Jürgen Klopp och Arne Slot. Klopp planerade egentligen endast för hur Liverpool skulle spela sin match, medan Slot förberedde laget utifrån hur motståndaren skulle spela. Kanske kan Iraola landa någonstans mitt emellan?

För än är Liverpool inte redo att bara spela sitt eget spel och förvänta sig att det räcker. Det här laget är inte överlägset sitt motstånd bara genom att vi själva maxpresterar. Men samtidigt får vi inte underskatta oss själva. Vi kan inte gå in i varje match med känslan av att vi måste anpassa oss så mycket efter motståndaren att vi glömmer bort vilka vi själva är.

Någonstans däremellan finns nog nyckeln. Att utveckla vårt eget spel, förstå motståndaren och hitta balansen mellan att kontrollera matchen och att fortfarande vara Liverpool. Och känslan är att Iraola förstått det också.

En rejäl tjur som ska tas vid hornen

Manchester City, Brentford, Brighton och Arsenal. Fyra raka matcher mot lag som tillhör den absoluta toppen av tabellen efter inledningen av säsongen. Det är det som väntar i ligan när Premier League drar igång igen. Och där kommer vi få se hur långt Iraola faktiskt har kommit.

För det är en sak att vara obesegrad när laget fortfarande håller på att hitta sig självt. En helt annan sak är att stå där mot Manchester City och Arsenal och behöva göra det igen. Hur ser Liverpool ut när motståndaren är tillräckligt bra för att straffa varje liten obalans? Hur mycket vågar Iraola hålla fast vid sina idéer mot de absolut bästa, och hur mycket kommer han att justera då?

Det kommer säga väldigt mycket om hur långt vi kommit när vi tar oss an denna rad av motstånd. Och troligtvis ännu mer om vart vi är på väg.

Den ibland märkliga debatten om Van Dijk

Jag fastnade för en bild efter Bournemouth-matchen. Jeremy Jacquet stod där bredvid Virgil van Dijk och man kunde nästan se ödmjukheten och glädjen i den unge fransmannens ögon när han tog emot priset som matchens lirare.

21 år gammal, ny i Liverpool och redan så trygg att han kunde stå på Vitality Stadium och se ut som om han varit Liverpoolspelare i fem år.

Manchester United, ManU v Liverpool - Premier League Virgil van Dijk of Liverpool during the Premier League match between Manchester United and Liverpool at Old Trafford, Manchester, United Kingdom, on May 3, 2026. Manchester Greater Manchester United Kingdom Copyright: xNewsxImagesx originalFilename:cosgrove-premierl260503_npkD0.jpg

Jacquet har naturligtvis vuxit upp med att titta på världens bästa mittbackar. En av dem? Virgil van Dijk. När Van Dijk nickade in segermålet mot Everton i sin Liverpool-debut var Jacquet tolv år gammal. Nu stod de där tillsammans.

Och någonstans där tycker jag att en del av den märkliga Van Dijk-debatten blir ganska svår att förstå. För jag ser fortfarande märkliga diskussioner om att Virgil van Dijk är ”slut”. Om att han inte längre är lika snabb, om hur han blivit för bekväm, om att kanske börjar bli för arrogant eller att åldern till slut har hunnit ikapp honom.

Och visst. Han är 35. Han springer inte som när han var 27 och han kommer inte vinna varje duell på exakt samma sätt som han gjorde när han kom till Liverpool. Men är det verkligen det relevanta?

När man pratar ofta om de stora mittbackarna genom historien bör man påminna sig själv om att man nästan alltid pratar om deras partnerskap. Franco Baresi hade Alessandro Costacurta. Paolo Maldini hade både Baresi och Alessandro Nesta. Rio Ferdinand hade Nemanja Vidic. John Terry hade Ricardo Carvalho. Sergio Ramos hade Pepe och senare Raphael Varane.

Och så har vi Virgil van Dijk.

Dejan Lovren. Joel Matip. Joe Gomez. Ibrahima Konaté. Olika spelare, olika profiler, olika generationer och olika faser i Liverpools olika lagbyggen genom åren. Och framför allt: väldigt få som under längre perioder själva varit den där självklara referenspunkten bredvid honom.

Det är en detalj som jag tycker hamnar alldeles för långt ner i diskussionen om Van Dijks storhet. För det är en sak att vara fantastisk när du spelar bredvid en annan fantastisk mittback. Det är en annan sak att vara den som hela tiden måste anpassa sig efter vem som står bredvid dig. Att leda, organisera, täcka upp och kommunicera. Att förstå vilka egenskaper din partner har och vilka ytor du därför själv måste kontrollera.

Van Dijk har gjort det med väldigt många olika mittbackar. Nu står han där bredvid en 21-årig fransman från Rennes. Och Jacquet ser plötsligt ut som om han hittat sin självklara trygghetspunkt.

Van Dijk är fortfarande konstanten. Det tycker jag säger väldigt mycket.

Van Dijk är 35 år. Han har kommit tillbaka till världstoppen efter ett avslitet korsband. Och han är fortfarande den som organiserar backlinjen, den som kontrollerar ytan framför målet och den som går upp och vinner dueller i offensivt när det behövs. Han är fortfarande den som alla våra motståndare måste förhålla sig till.

Det är lätt att stirra sig blind på att han kanske inte är exakt lika snabb som han var för fem-sex år sedan. Men hur väsentligt är det egentligen? Fart är en egenskap. Positionering är en annan. Timing, läsning av spelet, kommunikation, ledarskap och lugn är några andra.

Och förmågan att göra rätt saker innan situationen ens har blivit en situation.

Det är därför Van Dijk fortfarande kan se så förbannat bra ut. Han behöver inte längre vinna varje löpduell. Han behöver se till att löpduellen aldrig uppstår.

När vi om tjugo år sitter och diskuterar de bästa mittbackarna vi någonsin sett kommer Van Dijk inte vara någon fotnot. Han kommer vara där, längst fram i diskussionen. Och som med många andra, stora, spelare kommer man troligen uppskatta och förstå hans storhet ännu mer när vi inte längre har honom framför ögonen varje vecka.

Virgil van Dijk är inte bara en av de bästa mittbackarna i Liverpools historia. Han är en av de största mittbackarna som någonsin spelat fotboll.

En kärlek som aldrig kommer kunna ersättas

Och så var han där igen. Jürgen Klopp.

Liverpools förre tränare stod plötsligt vid en sidlinje igen. VÅR tränare. Där stod han igen. Men inte på Anfield. Inte med Liverpool. Men ändå med den där auran.

Och det var som ett slag i magen. Det var lika delar vackert som jobbigt.

NED: Netherlands v Germany. UEFA Nations League. Matchday 1. Germany head coach Jurgen Klopp during Netherlands v Germany UEFA Nations League match at Johan Cruyff Arena Stadium on September 24, 2026 in Amsterdam Netherlands. kpng Copyright: xBaguxBlancox xPRESSINPHOTOx PS_2627_NED_GER_687

Det var som att plötsligt se ett ex efter flera år. Man har hört att hon mår bra, man har bearbetat sorgen och man har intalat sig själv att det blev bra ändå. Att det kanske faktiskt var bäst för alla att man separerade. Att det viktigaste är att hon är lycklig.

Och så ser man henne igen. Med någon annan. Vackrare än någonsin. Och inser att man aldrig kom över henne.

Det skulle ju vara vi två för alltid? Hur kunde vi tro något annat?

För det är någonting med Klopp. Sättet han rör sig, de tindrande ögonen, leendet och framför allt hur de gamla Liverpool-spelarna fortfarande tittade på honom. När Van Dijk kramade honom ute på Amsterdam Arena. När Gravenberch och Gakpo log stort. Det finns någonting genuint där som inte går att fejka.
Det är kärlek. Riktig kärlek.

Men framförallt var det njutbart att se Klopp vid en fotbollsplan igen. Att se på honom medan han ser på sitt lag som sköljer fram. När Karim Adeyemi missar ett öppet mål och i stället för att kasta sig ner på knä och stirra upp mot himlen så vänder sig Klopp om och skrattar.

Ett läge som borde betytt 2-0 Tyskland och game over. Ett läge som faktiskt kostade Tyskland segern med facit i hand efter Gakpos 1-1.

Men vad det i slutändan ledde – eller inte ledde – till var sekundärt. Det var tryggheten. Den där fullständigt absurda tryggheten han utstrålar i allt han gör.

Som att han egentligen är färdig med fotbollen. Som, i en kanske haltande jämförelse, någon som varit med om en nära-döden-upplevelse och fått ett annat perspektiv. Som fångar varje sekund och förstår vad i fotbollen vi egentligen borde njuta av. Att det, hur sjukt det än låtar, kanske är sekundärt (ibland i alla fall!) om bollen till slut landar innanför eller utanför ramen.

Jürgen Klopp kommer aldrig behöva förklara sig igen. Aldrig försvara sitt CV i någon debatt om titlar och troféer. Aldrig förklara varför han spelade si eller så. Aldrig bevisa att han hör hemma på den allra högsta nivån.

Han har landat. Han vet. Vi vet. Han var bäst.

Och när jag såg honom vid sidlinjen igen insåg jag att jag absolut inte kommit över honom. Inte ens nästan.

Och jag vill ha honom tillbaka i mitt liv. För fotboll är så mycket roligare när man upplever den tillsammans med Jürgen Klopp.

Läs hela artikeln

Vill du få ut mer av ditt Liverpool?