Det är fortfarande alldeles för tidigt att ropa att Liverpool är tillbaka. Men efter Atlético Madrid börjar någonting kännas annorlunda. Inte bara i spelet, utan i sättet klubben låter, agerar och ser på sina egna misstag. Kalle Kovács om Andoni Iraolas säsongsstart.
Efter de inledande oavgjorda resultaten mot Newcastle United och Nottingham Forest var det med en viss försiktighet jag letade mig fram till slutsatser. Frågan om hur bra motståndarna egentligen var och vad resultaten ens sade låg som en blöt filt över den faktiska prestationen.
Ipswich Town var egentligen inte enklare att värdera. Liverpool vann matchen och spelade en fotboll som både chockade och gladde mig. Chockade för att det var det mest cyniska spelet jag sett från Liverpool under min tid som supporter. Gladde för att det faktiskt var ganska underhållande. Men, samtidigt var det ju Ipswich Town som stod för motståndet.
Det är egentligen först nu som jag vågar säga att det här nog kommer att bli bra, åtminstone på planen.
Visst, Atlético Madrid har kämpat de senaste veckorna, men det är hög tid att faktiskt börja ta Liverpool på allvar. Inte nödvändigtvis enbart på grund av prestationen, utan för att vi sakta men säkert börjar hitta tillbaka till en identitet som varit både borttappad och saknad.
Låt mig vara ytterst tydlig: vi är inte framme på långa vägar.
Liverpool har en lång resa framför sig, både på och vid sidan av planen.
Problemen är större än tränarposten
Jag känner mig bekymrad över hur den sportsliga ledningen behandlat Alexis Mac Allister. Hela Jürgen Klopps mantra var att han ville skapa en trygg miljö för spelarna, där de vågade misslyckas.
Nu verkar Liverpool snarare vara en miljö där spelare aktivt uttrycker nedstämdhet över hur de behandlas.
Det går att hitta förklaringar, men att det skulle vara något positivt köper jag inte.
Likaså är det anmärkningsvärt att samma doubters som Jürgen Klopp omvandlade till believers nu tycks ha så låga tankar om sin klubb att Liverpool inte bara kunde falla mot botten utan också faktiskt nå den, bara ett år efter ligatiteln.
Det går fort i fotboll, både upp och ner, men den brist på tro som finns bland Liverpools supportrar just nu säger någonting om hur mycket som gått förlorat.
Andoni Iraola kommer inte kunna laga allt som gått sönder under Arne Slot, eftersom ganska lite av det mest svårlagade faktiskt förstördes av personer långt bort från ledare nära fotbollen.
Han kommer kunna fixa spelet. Han kommer kunna ingjuta ny energi i spelare som vi redan gett upp på. Men klubben behöver ta itu med betydligt större problem än så, och därför blir rekryteringen av en sportchef som vågar drömma – och som kan få oss andra att tro – ytterst viktig.
Ett ansvarstagande som säger någonting
Så vad får mig då att tro att det här blir bra?
Jo, att Andoni Iraola efter matchen mot Atlético Madrid gav oss en glimt in i en värld som annars hålls stängd.
När han för TNT Sports berättade att han bar ansvaret för Liverpools tuffa start på matchen, och samtidigt gav en liten inblick i hur laget sakta men säkert letade sig tillbaka in i den, kändes det som nygamla tider i Liverpool.
“Too many individual performances were not of the standards that I am used to”, sa Arne Slot efter sin första förlust mot Nottingham Forest.
Individuella misstag. Enkla misstag. Motståndare som är bättre på alla positioner. Oskärpa framför mål. Slarv i backlinjen.
Tränare har många sätt att förklara matchresultat och även om de ofta sticker in ett “givetvis bär jag också ett ansvar” så är det nästan alltid spelarna som får bära hundhuvudet så länge tränaren själv inte är pressad.
Men här stod Andoni Iraola och tog på sig ansvaret. Direkt. Kanske är det så enkelt, och så cyniskt, att han såg att han hade mer att vinna på att ta på sig ett misstag som i slutändan ändå ledde fram till en justering som vände matchen.
Skulle det hela vara så noggrant uttänkt är fallhöjden vid framtida motgångar ungefär lika stor som Liverpools ras i supporterbarometern. Därför tror jag faktiskt att det här säger mer om hans person än om hans mediestrategi.
Varmare och mänskligare
Liverpool har saknat värmen. Liverpool har saknat mänskligheten.
Misstag är en del av sporten och med tanke på hur många unga spelare som trots allt värvades in under Richard Hughes hoppas jag att de får samma förutsättningar som de spelare som en gång gick och vann allt.
För kanske är det just där den gångna sommaren en dag får en helt annan betydelse.
Så fort transferfönstret stängde rapporterade journalister nära klubben att den sportsliga ledningen var mycket nöjd. Detta trots att en hel fotbollsvärld tycks se någonting helt annat när den betraktar hur Liverpool skötts de senaste två åren.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att ha hela bilden utifrån. Kanske väger den stabilitet som klubben hänger upp säsongen på tyngre än avsaknaden av etablerade spelare på viktiga positioner. Vi får väl se…
Tro på de som är här
Och kanske är en magisk transfersommar inte alltid den där en klubb värvar färdiga världsstjärnor som omedelbart får hela fotbollsvärlden att applådera.
Det är många ungdomar som Richard Hughes värvade in och de håller på att göra sig redo för sin stora entré på världsscenen. Vi har flera spelare från vår akademi som vi undrat när de ska få chansen. Nu kanske är tiden.
Men då måste klubben börja skicka ut andra signaler än de vi sett och som vi fortfarande ser. Att Andoni Iraola så tydligt skyddar och tar hand om sina spelare kommer kunna ta spelargruppen väldigt långt, men ska klubben lyckas och uppnå stora mål behöver fler kliva fram och våga ta samma typ av ansvar och ingjuta en tro även hos supportrar.
Bli medlem/abonnera på LFC.se
- 299 kr/år (25 kr/månad)
- 99 kr/år för familjemedlem
Läs om våra medlemsförmåner
