Ännu en vecka har passerat och med det kan vi konstatera ett transferfönster som stängt och att det vankas match redan ikväll. Och Liverpool jagar fortsatt sin första Premier League-seger sedan 25 april (!).
Liverpool har spenderat pengar. Massor av pengar. Förra sommaren på Florian Wirtz, och Alexander Isak (och många fler därtill!) och vi har nu fått Bradley Barcola. Ändå sitter jag här och gnäller över att vi inte köpt en defensiv mittfältare och en högerback. Kanske är det jag som är problemet. Men jag tror faktiskt inte det.
För det som stör mig är inte att Liverpool inte värvar. Det är att klubben verkar ha tittat på samma trupp som vi andra och kommit fram till en helt annan slutsats kring var problemen finns. Pengarna verkar ha funnits. Valet har ändå varit att prioritera andra saker.
Jeremie Frimpong har tyvärr hittills visat sig vara för svag defensivt för att vi ska kunna låtsas som att problemet är löst. Och då kommer nästa fråga: är det verkligen Conor Bradley som ska rädda oss?
Jag hoppas innerligt att han gör det. Men att redan nu sätta press och med det börja stressa fram honom ur ännu en rehab för att vi helt enkelt inte har löst positionen känns sådär i magen. Bradley har redan en historik av skadeproblem. Ska vi verkligen lägga ännu mer belastning på en ung kropp som gång på gång sagt ifrån?
Och om alternativet istället är att vi redan i omgång tre skickar ner Dominik Szoboszlai som högerback – är det verkligen en genomtänkt trupp då?
För då uppstår nästa problem: mittfältet.
Mac Allister. Gravenberch. Trey Nyoni.
Det är i princip det vi har att jobba med om Szoboszlai ska springa runt och täcka högerkanten. Och då har vi alltså löst ett problem genom att skapa ett annat.
Iraola pratade om att han är nöjd med truppen. Han har såklart inget annat val. Han lyfte spelarna som är på väg tillbaka från skador och såg uppenbarligen potential i det vi redan har. Fine.
Men borde vi inte kräva mer?
För om ytterbackspositionerna och det defensiva mittfältet fortsätter att kosta oss poäng har jag väldigt svårt att klandra ännu en tränare. Då måste blickarna riktas uppåt, mot den sportsliga ledningen.
Även om Richard Hughes nu lämnar oss till vårt öde – vilket jag personligen mest känner en ganska stor lättnad över. En man som hela tiden verkar ha haft fokus på olika håll bör aldrig ges mandat att långsiktigt leda något så stort som Liverpool Football Club.
Jag vill inte att Liverpool bara ska vara nöjt med att ha en bra trupp. Jag vill att Liverpool ska ha den bästa tänkbara truppen. Idag. Och för framtiden.
Men just nu står jag här med en hel del frågetecken.
Barcola – den skinande leksaken är här
Förra veckan skrev jag att det nästan kändes som att Liverpool väntat med Barcola för att få den där nya, skinande leksaken att landa precis när kritiken mot resten av transferfönstret började bli jobbig. Nu är han här.
Det här är en spelare jag verkligen vill se i Liverpool. Farten, utmaningsspelet, oförutsägbarheten och känslan av att någonting kan hända varje gång han får bollen – det är precis den typen av spelare som gör att man vill slå på tv:n en halvtimme tidigare än man egentligen hade tänkt. Det är den typen av spelare som kommer får Anfield att resa sig och leva ut igen.
Och gällande trupplanering och vart det kanske brustit på annat håll kan jag verkligen hålla med Iraola i resonemanget kring Barcola. En spelare som på senare år främst utgått från vänsterkanten. Och därmed inte nödvändigtvis är det där ”Salah-ersättaren” vi jagat.
När det kommer till offensiva stjärnpjäser vill jag hellre att Liverpool köper den bästa spelaren än att man stirrar sig blind på den mest naturliga utgångspositionen.
I ärlighetens namn tyckte jag egentligen mest det var ganska befriande att till exempel se oss tvinga Cody Gakpo ur hans comfort zone och spela honom till höger istället för vänster. Enligt mig – och Iraola – något som en världsklassytter ska kunna hantera.
Stackars Harvey Elliott
Jag har tänkt ganska mycket på Harvey Elliott det senaste året.
Inte bara på honom som fotbollsspelare, utan på honom som människa. För det är trots allt där allting börjar. En fotbollsspelare måste må bra i huvudet för att kunna bli den spelare han faktiskt har förutsättningar att vara.
Och vad hände egentligen med Harvey Elliott?
Under sommaren 2025 är han en av de ledande spelarna när England vinner U21-EM. Han gör mål i finalen och leder ett engelskt lag där spelare som Elliot Anderson, Alex Scott, Jarell Quansah och Tino Livramento också återfinns.
Han borde stå där med känslan av att världen ligger framför honom. Istället väntade ett år som nästan inte kunde ha blivit värre.
Jag förstår att han ville ha en ny utmaning. Jag förstår också varför Aston Villa kändes så logiskt. Elliott är som bäst i en roll som på många sätt liknar den Mohamed Salah haft i Liverpool – och därmed var liksom vägen in i en startelva låst. Han ska få operera i en offensiv roll där han får komma rättvänd, hitta ytor och använda sin vänsterfot.
Med flytten till Villa såg jag en Harvey Elliott som tog ett steg nedåt på stegen – för att sedan kunna ta två steg upp igen. Men allt blev fel.
Emery var inte övertygad. Låneavtalet var konstruerat på ett sådant sätt att ett köp blev aktuellt först om Elliott spelade tillräckligt mycket. Och därför spelade han inte alls.
Frysbox. Bänk. Någon enstaka minut här och där.
Och plötsligt sitter en spelare som för inte särskilt länge sedan bar England till ett U21-guld och undrar vad fan som hände.
Det gör någonting med en fotbollsspelare. Man tappar rytmen. Man tappar formen. Och kanske tappar man också lite av tron på sig själv.
Nu har han hamnat i Valencia.
Och jag hoppas verkligen att det här är platsen där han vaknar igen.
Men det är svårt att inte känna en viss sorg över att det var här han hamnade. Valencia är inte längre Valencia. Mestalla är fortfarande en av Europas mest klassiska fotbollsarenor, men klubben som en gång lät oss se världens bästa spelare är i dag en spillra av det lag som stod på toppen av spansk fotboll i början av 2000-talet.
Men ändå. Kanske är det precis där Harvey Elliott behöver vara.
I en klubb som behöver någon. I en klubb där han förhoppningsvis får spela vecka in och ut. I en klubb där han får känna att han betyder någonting igen.
För Harvey Elliott förtjänar att få fart på sin karriär. Och framför allt förtjänar han att få känna sig som Harvey Elliott igen.
Premier Leagues monstersommar
45,2 miljarder kronor. Det är vad Premier League-klubbarna spenderade på spelare i sommar.
Fyrtiofem komma två miljarder.
Det är en siffra som nästan blivit så absurd att den slutar betyda någonting. Men tittar man på hur pengarna faktiskt rör sig blir det ännu mer fascinerande.
Av de 33 dyraste affärerna under sommaren hade 30 minst en engelsk klubb inblandad. I 23 av dem var en Premier League-klubb köpare. Och i nio av de tio dyraste affärerna var det en Premier League-klubb som stod där med plånboken.
Premier League är inte längre en del av marknaden. Premier League har blivit marknaden. Marknaden är Premier League.
Och Liverpool är naturligtvis en del av den här utvecklingen. Vi har slagit våra egna transferrekord gång på gång på gång. Wirtz. Barcola. Isak.
Det som var ett rekordköp i går blir plötsligt en siffra som måste överträffas i morgon.
Och någonstans undrar jag: när tar det slut? När kommer inbromsningen?
Med 45,2 miljarder nyss spenderade känns det i alla fall som att Premier League precis bestämde sig för att det här med transferrekord nog lär fortsätta ett tag till.
Min elva mot Ipswich
Alisson
Szoboszlai – Araujo – Van Dijk – Kerkez
Mac Allister – Gravenberch
Munoz – Wirtz – Gakpo
Isak
Jag hade en idé förra helgen: att balansera upp högerkanten genom att flytta upp Szoboszlai och låta honom hjälpa Frimpong. Men redan nu känner jag att vi är bortom räddning där. Hur vi än klipper och klistrar får vi inte riktigt ihop det.
Och därför är jag åtminstone tacksam över att Szoboszlai håller pokeransiktet utåt och säger till Iraola att han spelar där tränaren vill ha honom. Samtidigt som han visserligen har "Professional Midfielder for Liverpool FC" som bio på Instagram. Och inte bara fotbollsspelare alltså...
Och jag tror knappast att en spelare som aspirerar på att vara en av världens ledande mittfältsmotorer innerst inne älskar tanken på att under längre perioder vikariera som högerback. Men han är så illa tvungen.
Jag tycker också att Araujos inhopp motiverar att han faktiskt får en start före Jacquet. Den unge fransmannen må vara framtiden. Men Liverpool måste balansera det mot vad som är bäst här och nu.
Trey Nyoni stod för ett piggt inhopp och jag hade absolut kunnat tänka mig att se honom från start. Men jag tror ändå att Iraola vill få oss att fungera som kollektiv med de tyngre namnen på planen innan han börjar laborera alltför mycket. Så Mac Allister och Gravenberch får nog chansen igen.
Framför dem vill jag se Wirtz centralt, med Munoz och Gakpo på kanterna. Vem som spelar på vilken sida spelar faktiskt mindre roll för mig. De kan gärna byta.
Gakpo var kanske inte lika bekväm till höger senast, men samtidigt gillade jag att han tvingades göra något annat än den där återkommande sekvensen vi sett så många gånger.
Förbi en. Förbi två. Ett litet kliv åt vänster, stanna upp, vik in åt höger och leta skott.
Rakt på ett blockerande ben. Igen. Igen. Och igen.
Kanske kan en annan kant tvinga fram lite mer variation.
Och längst fram? Alexander Isak.
Han gjorde hattrick för Newcastle senast han spelade på Portman Road. Det vore ju onekligen ganska trevligt om han gjorde det igen.
Och såklart. Med halvtimmen kvar. Nummer 29 lyser på fjärdedomarens skylt (om han får rätt på den denna gången!). Barcola. Debut. Åtta minuter senare firar han 3-0-målet han skjutit in från 22 meter.
Je suis à Liverpool. C'est parti!
Hur går era tankar inför helgen?
