Hillsborough 36 år: Richard överlevde tragedin

Lördagen den 15 april 1989 är en dag som Richard Moore aldrig glömmer. Det som skulle bli en fotbollsfest förändrades på några minuter till en mardröm som ingen hade kunnat förutspå.

Att han överlevde får närmast betraktas som ett mirakel.

I dag uppmärksammas 36-årsminnet av den fruktansvärda tragedin.

För 53-årige Richard Moore är fotboll en stor del av livet och det är inte så konstigt eftersom han är uppväxt i fotbollens förlovade land England, närmare bestämt i Scunthorpe. Tidigt blev Liverpool FC laget i hans hjärta och han har följt sitt lag i ur och skur. Trots att han flyttade till Sverige och Hässleholm 1995 har han inte givit upp sitt lag och resorna han gjort till både England och ut i Europa för att se Liverpool är otaliga.

1989 var det fortfarande väldigt prestigefullt att vinna FA-cupen och när Liverpool hade chansen att ta sig till finalen på Wembley genom en semifinalseger över Nottingham Forest slöt som vanligt supportrarna upp. Semifinalen spelades på neutral plan – Hillsborough i Sheffield – och normalt sett skulle det inte ha inneburit några problem.

Men det var mycket som gick snett. Alldeles för mycket.

– Bara det att vi tilldelades Leppings Lane, som var en mycket mindre sektion än den andra läktaren, var felaktigt. Liverpool hade ju så många fler fans på plats än Forest, berättar Richard Moore.

* Richards minnesbilder från lördagen den 15 april 1989 är knivskarpa. Foto: Stefan Sandström

Han och hans kompisar hade åkt tidigt till Sheffield för att kunna insupa atmosfären. De gillade att vara på plats i god tid för att kunna välja plats på läktaren. Trots att Richard bara var 17 år och att 36 år passerat, har han fortfarande en knivskarp minnesbild av hur det såg ut när de skulle gå in på arenan.

– Det vara bara en liten öppning och när man gick in genom den såg man inte hur det såg ut på läktaren, så alla tog såklart den vägen in. Sen stod där några poliser som vanligt, just då var det inget konstigt med det.

Väl inne på läktaren var det inte så mycket folk eftersom det fortfarande var en dryg timme kvar till avspark, så de kunde stå där de ville.

– Jag ville gärna stå i mitten bakom målet medan Marion ville stå långt fram, så när det började komma mer folk intog vi våra platser.

Richard märkte snart att något var fel. Fler och fler tryckte sig in på Leppings Lane som hade kapacitet för 10 000 åskådare. Problemet var dock att 25 000 Liverpoolsupportrar var på plats i Sheffield och ville in på arenan, så trycket utifrån var enormt.

– De som var på väg in hade ingenstans att ta vägen eftersom de leddes in på samma ställe och trycket på läktaren var hemskt. Jag har aldrig någonsin känt ett sånt tryck, man kunde inte ta sig någonstans utan bara följde med, berättar en märkbart tagen Richard.

Rörelserna och trängseln på läktaren förde honom allt längre fram mot stängslet, som på den tiden fanns för att hindra fans att ta sig in på planen.

Trots oroligheterna valde domaren att blåsa igång matchen. Samtidigt klämdes 97 människor till döds och 766 skadades.

– Trycket blev värre och värre och jag tänkte att jag klarar inte detta längre. Jag kunde inte röra mig och kände inte marken, förklarar Richard.

Men helt plötsligt mötte han sin räddare. När han stod tryckt mot stängslet var det någon som klättrade upp och tog tag i hans armar. Första försöket att dra upp honom misslyckades, men på andra försöket följde Richard med och kunde sättas i säkerhet.

– Vem det nu än var så räddade han livet på mig.

"Hjälpte så många vi kunde"

* Tidningsurklipp där en 17-årig Richard Moore (vänster) tillsammans med en kompis hjälper en okänd man att få sjukvårdshjälp. Den finns inramad tillsammans med matchbiljetten från FA-cupsemifinalen på Hillsborough. Foto: Stefan Sandström 

Väl ute från läktaren fick Richard en bättre bild av den katastrof som utspelade sig framför hans ögon och det var otäcka bilder som sedan etsat sig fast på näthinnan. Människor kämpade för livet samtidigt som polisen vägrade öppna dörren till stängslet.

– Jag tror att polisen inte ville öppna eftersom de trodde att det var kravaller på gång. Egentligen var det inte så konstigt med tanke på vad som hänt tidigare år, men när en kille tryckte upp en polis mot stängslet så tvingades de öppna den dörren.

– Vi hjälpte så många vi kunde. Det värsta av allt var att det inte fanns några ambulanser på plats. Sedan kom det hur många som helst, men det öppnades inte för dem så att de kunde köra in på arenan. Vi tvingades bära skadade människor över hela planen till en utgång där Nottinghams supportrar stod och vi blev bara utskrattade av dem, berättar Richard, som vände tillbaka in på arenan för att leta efter sin kompis Marian McCabe.

Samtidigt såg han poliser som inte gjorde någonting trots att det låg fullt av skadade och döda människor överallt.

– Det var fruktansvärt att se. Men jag hittade inte Marian och tänkte att hon säkert hade tagit sig ut från arenan och åkt hem.

I det läget grep känslorna tag i Richard och han satte sig ensam på en läktarsektion och bröt ihop, för att sedan lämna arenan.

– Jag glömmer aldrig tystnaden som var på tåget hem. Alla satt bara helt tysta.

Förlorade sin vän

Även om Richard hade förstått vilken katastrof han varit med om var det först nästa dag när han köpte tidningen som han insåg vidden av den. I tidningarna kunde han läsa om vad som hänt och om alla dödsfallen.

Men ännu värre var bilden som chockade honom svårt. På en stort uppslagen bild i en av tidningarna såg han sin kompis Marian McCabe (huvudbilden) som på ett fruktansvärt sätt trycktes upp mot stängslet. Just då visste han inte om att hon omkommit i samband med det, men han kunde ana det värsta och fick det också bekräftat senare.

Den enorma tragedin påverkade såklart Richard, men samtidigt orkade han inte att tänka på det.

– Man var ung och försökte bara gå vidare för det kom nya matcher, men det fanns alltid i huvudet.

När den första utredningen av olyckan kom utpekades Liverpools supportrar som skyldiga, något som fick Richard att känna hopplöshet.

Den 15 april varje år hålls minnesstunder för de 97 som fick sätta livet till, men Richard har aldrig orkat närvara.

Händelsen på Hillsborough har påverkat Richard Moore på mer än ett sätt, men att ge upp kärleken till fotbollen har han inte haft en tanke på.

Sedan katastrofen har han fortsatt gå på fotboll och samlingen av biljetter, halsdukar, programblad, signerade tröjor och mycket annat som han har i sin ägo är imponerande.

– Fotbollen har gett och ger mig så mycket och jag försöker nu föra över den känslan till mina barn.

Av Robert Rolf

– reporter på Norra Skånes Tidning och supporterklubbens korrespondent i Hässleholm

Denna artikel publicerades på LFC.se första gången den 15 april 2014, men är uppdaterad och delvis omskriven för att anpassas till dagens 36-årsminne. Richards historia som överlevare på Hillsborough är alltför viktig för att någonsin falla i glömska.