📹 Njut av "sista intervjun" med Klopp

I den nästan timmeslånga intervjun är relationer och de starka band som skapats under åren i Liverpool ett tema som står i fokus.

– Det är superspeciellt. Vi kände oss omedelbart som hemma, välkomnade. Det kändes så från start, det är det som är så speciellt med människorna i det här området, Scousers, det är väldigt speciellt. Vi kände oss stöttade, vi kände oss älskade, vi kände allt. Och ja, vi levererade i stunder och vi kämpade alltid. Det är vad människorna förväntar sig. 

– Det är den största win-win-situationen jag någonsin sett och upplevt i mitt liv eftersom ingenting hade hänt utan dessa människor och kanske hade inte exakt samma sak hänt om det var någon annan som ledde laget.

– Det var som handen i handsken från första dagen fram till idag, det är det som gör det så svårt och känslosamt att ta farväl, trots att jag vet att det till 100 procent är rätt sak att göra. Nu känner nog folk samma sak på ett annat sätt än när jag meddelade det i januari. Jag är så glad att vi har kunnat få det här laget på spåret så att den som kommer in kan hjälpa dem att fortsätta framåt.

Idag får Klopp för sista gången chansen att uppleva en match på Anfield från tränarbänken.

– Det är otroligt, det är det bästa någonsin. När man som barn drömmer om att spela på högsta nivån eller när man som äldre spelare drömmer om att coacha på högsta nivån, då drömmer man om de stora matcherna. Men man kan inte drömma om någonting som det här eftersom det är overkligt. Sedan kommer man hit och människorna här gör det verkligt, det är helt klart någonting alldeles extra.

– Det är svårt att beskriva. Jag vet inte ens om problemet är att jag inte har engelska som modersmål, det är bara svårt att beskriva. Man måste uppleva det. Vi alla har gjort det och vi vet hur mycket det kan påverka. Vi alla vet vad the Kop kan göra för en match, vi alla vet vad Anfield kan göra med en motståndare. Men det måste vara i linje med insatsen: Anfield utan ett bra lag är inte exakt samma Anfield som med ett väldigt bra lag.

– Under en lång period så var vi kanske ett av de bästa lagen i Europa, mellan 2018 och 2020 kanske det bästa laget i Europa. Det kändes exceptionellt. Bara den sista biten av den perioden var utan supportrar på plats, annars var dem där och visade vad sammanhållning kan leda till. Det var otroligt. Jag kommer aldrig att glömma det, ingen kommer att glömma det.

– Man går ut och så sjunger de "You'll Never Walk Alone" och det är aldrig en händelse i mängden. Aldrig. Jag vet inte hur många hemmamatcher jag har haft, kanske runtikring 200 stycken, och det har alltid varit speciellt, tack vare människorna här.

Under sina år i Liverpool har Klopp verkligen fått supportrarna att tro på laget igen. Det var någonting han nämnde redan under sin första dag på Merseyside när han pratade om att gå från "doubters to belivers".

– Jag har gjort en hel del intervjuer i mitt liv och just det är den svåraste stunden: "Vilket budskap har du till folket?" Och då dök det upp hos mig att vi måste gå från "doubters to belivers". Nästa dag hölls presskonferensen och jag sa det igen då. Det var uppenbarligen starten på någonting speciellt. Jag hade älskat att säga att det var planerat, men det var de inte, det bara dök upp hos mig då.

Det var just den mentaliteten som lade grunden för så många fantastiska stunder för LFC-familjen.

– Vi behövde börja växa tillsammans igen, det var uppenbart. Jag kanske blandar ihop matcherna lite, men det kan ha varit Crystal Palace, inte en jättebra match, jag tror att det blev ett kryss. Men när jag vände mig om så lämnade folk arenan med 15 minuter kvar av matchen och jag tänkte: "Eh, det där är konstigt." Så efteråt på presskonferensen var jag inte rädd för att säga vad jag tyckte – så har det alltid varit. Jag vill inte göra någon upprörd, men om jag känner att någonting inte är rätt... på 15 minuter, till och med på fem minuter, så kan man göra tre eller fyra mål, det är möjligt. Men om vi ger signalen från utsidan att vi inte längre tror på det, hur kan spelarna – de är unga människor, de har 80 minuter i benen, de pustar som gamla hästar, det är väldigt intensivt – om folk då plötsligt säger: "Jag tror inte att de kommer klara av det", hur ska det då gå?

– Några veckor senare så mötte vi West Brom, en sen kvittering, jag såg att supportrarna fortfarande var kvar och då sa vi tack. Det var en av de största missförstånden från allmänhetens sida eftersom jag tror att Tony Pulis sa: "Okej, om Liverpool firar ett kryss mot West Brom på det där sättet, vad går fel i fotbollsvärlden med tanke på pengarna de spenderar?" Vi ville bara säga tack, inte fira ett kryss mot West Brom. Vi ville säga tack. Det var ett viktigt steg. Det var inte som att vi tänkte: "Kom igen, vi måste göra det här för supportrarna", det var bara en genuin sak att göra, så som vi kände - tack för att ni stöttade oss fram till slutsignalen, tack. Sedan tog vi oss framåt steg för steg.

I intervjun, som är väl värd att titta på i sin helhet, får managern frågan vad som är det sista officiella uppdraget han har med Liverpool och om det är slut när han lämnar Anfield under söndagen.

– Nej, vi har en fest. Folk säger att jag ska hålla ett tal på arenan. Sedan har vi ett event efter matchen – folk säger att jag ska hålla tal. Jag håller tal nu, jag höll ett tal igår, jag har gjort många intervjuer. Så efteråt är det fest och ett tal och en vecka efter matchen är det en ceremoni, jag kommer att vara där men jag vet inte om man kan kalla det för ett officiellt uppdrag. Det är nog sista gången, men jag ser det inte så.

– Jag kommer inte vara manager längre men enligt mig – och det är väldigt viktigt så det är därför jag nämner det så ofta – jag förblir en ambassadör för LFC Foundation och jag måste behålla nyckeln till staden, jag tar inte lätt på det. Jag är ganska säker på att klubben inte kommer behöva min hjälp i framtiden, men jag kanske kan hjälpa staden genom att vara här, se till att vissa saker får uppmärksamhet, jag hade älskat att göra det. 

– Det är inte ett hot, men jag kommer att komma tillbaka! 

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *