Robbo-wan's Tuppence: Cheers to Steven Gerrard!

Jag såg inte ens skottet som från 30 meter förde Liverpool till förlängning, och sedermera titeln, mot West Ham.

Sittandes på The Carrington i avsides Katoomba 20 mil från Sydney satt jag och bittert kollade ned i ölen när de flesta andra på stället såg det som en vanlig kväll för att festa.

Min, numera, frus bästa kompis Sarah knuffar mig på axeln och hojtar om att någon i rött satt ett mål. Jag ser upp lagom till att reprisen vevas och hör Sarah säga ”Rob, are you crying?”.

Vafaan... Jag är tuffare än så. Det är klart att jag inte gråter. Men det gör jag. Jag sitter och ser Stevie G sätta målet som utjämnar från vinkel efter vinkel... Och jag gråter!

Nu avslutar han sin spelarkarriär, och jag tänker inte ens gå in på vem som är Liverpools bästa spelare genom tiderna. King Kenny eller Captain Fantastic!

Det är som att be mig välja mellan Bill Shankly och Bob Paisley.

Båda har varit avgörande för klubben på sitt sätt. Kenny Dalglish var motorn, pådrivaren och hjärtat i en närtill ostoppbar röd maskin. Steven Gerrard detsamma i en klubb som genomgått identitetskriser, konstanta nystarter och trots detta en hel del framgångar.

När min son skulle namnges föll varken Ian, Kenny, Alan eller Barney min fru Alicia i smaken - så nu sitter vi med William och med undertecknads namn blir det som av en händelse Bill och Bob i hushållet. 

I efterhand har jag insett att Steven kanske gått igenom eftersom hon tycker Gerrard är lite het.

Steven Gerrard har personifierat något som knappt existerar i dagens fotboll. En local lad som förblir klubben trogen. Han har symboliserat Liverpool Football Club i med och motgång på ett sätt som de som aldrig lidit kan föreställa sig.

En sak är säker... Steven Gerrard går aldrig ensam!

You’ll Never Walk Alone!