2022-12-05

Dokument: Vad händer efter Fenway Sports Group?

I förra veckan publicerade vi ett dokument som genomlyste de tolv åren med FSG som ägare av Liverpool.

Men vad händer om det nu är dags att vända blad?

Officiellt heter det att FSG är 'öppna för nya samarbetsmöjligheter och investeringar' men nog tusan luktar det fullskalig försäljning?

Här tittar vi på vilka som har råd att köpa – och vilka som kan gynnas av att slå till.

Med ett världsmästerskap i Qatar som nu går in i slutrundorna har diskussionerna kring sport washing troligen aldrig varit mer omfattande och djupgående än nu.

Hela VM-projektet i det lilla Gulf-landet uppges ha kostat sinnessjuka två tusen miljarder kronor och följer i raden av flera projekt där länder med stora brister i sin respekt för mänskliga rättigheter försöker köpa sig legitimitet genom att vara en del av fotbollsvärlden. Eller rentav ta plats i dess centrum.

När FSG nu letar köpare av Liverpool Football Club kommer det därför att vara av stort intresse att följa hur mycket de lärt sig av staden de verkat i under tolv år – och folket som finns i den.

Kommer de enbart titta på den köpare som kan betala mest? Eller kommer de noggrant överväga vilka som kan säkerställa att deras arv kommer att minnas med stolthet?

Under söndagen framkom dessutom hyggligt trovärdiga uppgifter om att ett saudi-qatariskt konsortium förbereder ett bud på klubben.

Det går sannerligen att argumentera för att många av dagens fotbollsägare är pest eller kolera. Öppnar vi tillräckligt många garderobsdörrar kommer vi troligen hitta lik lite här och var. Men nog finns det väl ändå grader i ägarhelvetet?

De två senaste stora klubbförsäljningarna i England ger oss troligen en fingervisning om vilka alternativ som finns.

Saudiarabiens färger

Den 8 oktober 2021 blev det officiellt att PIF – den statliga, saudiska, investeringsfonden – tog över majoritetsägandet i Newcastle United genom att köpa Mike Ashleys innehav om 80% till ett pris på cirka £300 miljoner.

Ganska exakt det FSG betalade för Liverpool elva år tidigare. Och kanske kan likheterna dras till en vilande jätte med mytomspunnen historia, anrik arena och stor supporterskara som körts i botten av en katastrofal ägare? Vad vi ser idag, bara ett drygt år senare, är att Newcastle i alla fall redan andas morgonluft och trots ganska beskedliga investeringar nu flyger fram i Premier League.

För Newcastles del så blev 'lösningen' för att komma på fötter och ges en framtidstro på fotbollen att ta på sig de sportstvättade uniformerna. Rentav ordagrant när man på bortaplan idag spelar i Saudiarabiens färger.

Med ett Abu Dhabi som rönt stora framgångar i Manchester City och ett Qatar som – i tillägg till de där tusentals miljarderna som lagts på VM – plockat Neymar, Mbappé och Lionel Messi till Paris Saint Germain var det såklart bara en tidsfråga om När Saudiarabien också skulle ta upp kampen i den, ursäkta uttrycket, stora snoppmätartävling som pågår nere på Gulfen.

Den som översåg stora delar av det saudiska intåget i Newcastle och som än idag fungerar som en ledande figur i katakomberna på St James’ Park är Amanda Staveley (bild ovan) ett namn som det nog ringer en klocka för hos de flesta Liverpoolfans som varit med sedan en tid tillbaka.

Redan 2008, när striderna rasade mellan Liverpoolfansen och firma Hicks/Gillett, agerade hon ombud för en grupp investerare i Dubai som ville förhöra sig om möjligheterna att rida in på Merseyside och ta över ägandet av Liverpool.

Staveley satt bland annat i möten med Tom Hicks son, Tommy, men det kunde aldrig konkretiseras något att ta vidare. Med Hicks och Gillett inte bara på gemensam kollisionskurs med fansen så stred de även internt och så snart den ena fick nyss att den andra såg över investeringsmöjligheter från ett håll sattes det käppar i hjulet från det andra.

Staveley var också delaktig i Abu Dhabis intåg i Manchester City kort innan hon presenterade Tommy Hicks med intresset från Dubai. När han frågade varför de inte erbjudits möjligheten från Abu Dhabi var svaret att den ägargruppen ville börja med ”en mindre klubb”.

Dyrt moraliskt pris

PIF – Public Investment Fond – som idag äger Newcastle grundades 1971 och har direkt koppling till det saudiska styret och investerar i landets intresse med Kronprins Mohammed bin Salman som ytterst ansvarig, även om det dagliga arbetet idag sköts av Yasir Al-Rumayyan.

Fonden har idag innehav till ett värde av totalt £492 miljarder och för att sätta Newcastleköpet i kontext behövde de alltså bara avsätta 0,06% av sitt kapital för att ro i hamn affären. Motsvarande om en person med en lön på 30 000 går och handlar för 19 kronor…

Letar man absurda pengar är det därför inte överraskande att det är mot dessa breddgrader det tittas. Kombinationen av djupa skattkistor, en vilja att legitimera styret i landet och – som vi var inne på – den interna konkurrensen mellan Gulfstaterna att spänna bågarna mot varandra gör det till extremt attraktiva marknader för den som har en 'folklig produkt’'och intresset att kapitalisera på den.

Samtidigt kommer pengarna med ett dyrt moraliskt pris. Bara ett halvår efter att Saudiarabien tagit över Newcastle – och ja, vi får säga att det är landet när banden går som de gör – avrättades 81 personer i en av de största massavrättningarna de senaste decenniet trots löften om att gå mot avskaffande av de dödsstraff som dessutom ofta föranleds av mer eller mindre obefintliga utredningar och minimal bevisbörda.

Enligt Human Rights Watch utfärdades exempelvis hela 41 av dödsstraffen mot shiamuslimer som länge utstått systematisk förföljelse och diskriminering i landet. Ofta räcker det att de talar ut i protest för att istället stämplas och dömas som terrorister. Och därmed få betala med sina liv.

Förutom en förföljelse och diskriminering av minoriteter ser vi också stor avsaknad av lika rättigheter för kvinnor som män och att HBTQ-personer lever i stor rädsla. Ser vi till Förenade Arabemiraten där vi hittar både Dubai och Abu Dhabi är exempelvis homosexualitet listat tillsammans med terrorism, mord och våldtäkt som ett av brotten som kan leda till att du döms till dödsstraff.

I Qatar kan den som utför en 'homosexuell handling' dömas till tre års fängelse och böter, medan en muslim kan dömas till dödsstraffet under Sharialagarna.

I en intervju med Sky Sports i slutet av november sa Saudiarabiens Idrottsminister, Prins Abdulaziz bin Turki Al-Faisal, att hans land – genom den privata sektorn eller genom statligt ägda bolag – borde vara öppna för att ta sig an en ännu större del av den engelska fotbollskakan.

Med även ett Manchester United som uppges vara ute till försäljning menar Prins Abdulaziz att möjligheterna är stora.

Citat från Prins Abdulaziz:

– Jag hoppas det (att vi kan äga fler klubbar i framtiden, reds. anm). 

– Om siffrorna ser bra ut och kalkylen går ihop så. 

– Vi kan ta in pengar genom den privata sektorn eller så kan företag som styrs av kungariket kliva in.

– Premier League är världens bästa liga och det är den mest sedda ligan i världen. 

– Den har redan ett starkt fäste i hela Asien och om det inte redan är den största idrottsligan här så är den det snart. 

– Vi har massvis med ’die hard’-fans här i landet så det vore säkert en bra investering för alla.

Huruvida Liverpool och Fenway Sports Group blickar mot Gulfen eller inte återstår att se. Att kapitalet finns där behöver det dock inte tvistas om.

Frågan är bara om det ytterst tveksamma bagaget som följer med den stora pengasäcken är värt att ta genom säkerhetskontrollen på John Lennon Airport…

Lobbyisterna

Även om steget till att Liverpool ägs av en Gulfstat fortfarande må vara en bit bort kan vi samtidigt konstatera, mitt under det brinnande VM-slutspelet, att mästerskapet redan används för att på många sätt knyta band som kan användas i framtiden.

Exempelvis kommunicerade Liverpool för bara några veckor sedan att John Barnes, den förre storspelaren, nu var officiell ambassadör till klubben. Samtidigt har han inför VM varit avlönad lobbyist för Qatars Supreme Committee för att ”slå ner på myterna om Qatar” på ett sätt som ska ”framstå som trovärdigt och utan att ge sken av att vara en betald röst” (vilket det dock verkligen framstått som om man följt honom på sociala medier under mästerskapet).

Detta uppdrag avlönades han alltså för innan han sen suttit i exempelvis BBC och uttalat sig om hur ”Europa kanske måste titta sig själv i spegeln” och att ”vi själva förväntar att man "tar seden dit man kommer’”. Ett sätt att sopa Qatars problematik under mattan, med en what-aboutism om hur det varit på andra ställen i världen för femtiotalet år sedan.

Även Jason McAteer, som bland annat arbetar för LFC TV och är en ofta använd figur i officiella sammanhang, var inför VM avlönad av samma organisation och har sedan under mästerskapet arbetat för beIN Sports, den qatariska statens egen TV-kanal.

Må vara att detta är enskilda fall och individuella beslut. Men var går till slut gränserna när de hela tiden flyttas och med säckar av pengar, sakta men säkert, suddas ut och legitimeras av röster som vi alla genom åren sett upp och lyssnat till?

Om vi låter representanter för vår fotbollsklubb vara språkrör för deras land och legitimera deras styre – är vi då särskilt långt från att vara beredda att ta del av deras pengar?

Stay in the USA

Redan ett halvt decennium innan Gulfstaterna klev in i den europeiska toppfotbollen hade det här med sportstvätt tagit fart. Mitt framför näsan på oss – även om det tog drygt 19 år att inse det.

2003 tog Roman Abramovitj över Chelsea Football Club och det som i många år bara kom att handla om pengacheckar som köpte några av världens bästa fotbollsspelare till de blå delarna av London avslutades till slut tvärt i att Abramovitj tillgångar frystes i det sanktionspaket som riktades mot några av Vladimir Putins närmaste män när den ryska presidenten valde att verkställa det fullskaliga invasionskriget mot Ukraina.

För Chelseas del såg läget snabbt ut att bli akut och under den tidiga våren 2022 skakades klubben av enorm osäkerhet där det från dag till dag diskuterades huruvida de ens skulle få sälja biljetter, flyga till bortamatcher eller betala ut löner.

Försäljningsprocessen lades i knät på den brittiska regeringen som fick överse arbetet och den 30 maj 2022 bekräftades till slut försäljningen då ett konsortium, ledda av affärsmannen Todd Boehly (bild nedan) signerade papperna som innebar att Chelsea kunde klippa de ryska banden och istället falla i amerikansk ägo.

Köpeskillingen uppges ha landat på £2,5 miljarder medan den nya ägargruppen även dedikerat £1,75 miljarder till ytterligare investeringar under en tioårsperiod, under vilken man även förbundit sig att inte sälja klubben vidare.

Upplägget konstruerades av den brittiska regeringen för att begränsa Roman Abramovitjs vinst från affären och det tros att den totala investeringen på £4,25 miljarder från Todd Boehly och hans affärskollegor kan ha fått FSG att vilja agera på en marknad som, när Chelsea låg ute för försäljning, hade flera spekulanter beredda att pumpa in likvärdigt kapital.

Todd Boehly är idag både delägare i Los Angeles Dodgers (baseball) och Los Angeles Lakers (basket) genom olika konstellationer och flera likheter kan ses med John W. Henry och hur Fenway Sports Group jobbat genom åren.

Hans intåg i Los Angeles Dodgers fick dessutom, precis som i FSG:s fall med Boston Red Sox, ett lag med år av underprestationer i bagaget att gå hela vägen till toppen och en seger i World Series, när man vann finalen mot Tampa Bay Rays med 3-1 2020.

Om stora titlar väntar Chelsea inom kort återstår väl dock att se. Trots bara ett halvår som ägare har Todd Boehly åtminstone redan gjort avtryck. Först öppnade han skattkistan rejält åt Thomas Tuchel hela sommaren och spenderade stort på spelare som Marc Cucurella (£60 miljoner), Wesley Fofana (£75 miljoner), Raheem Sterling (£50 miljoner) och Kalidou Koulibaly (£35 miljoner) för att bara några veckor in på säsongen sedan sparka den manager som tagit Chelsea till en smått mirakulös Champions League-titel bara 15 månader tidigare.

Den frostiga stämningen mellan Tuchel och Boehly ska dock ha uppkommit ganska direkt då Boehly önskade att ägarna och tränarna hade en Whats App-grupp gemensamt där man kunde ”diskutera laget”, något Tuchel absolut inte var intresserad av. Tuchels frustration ska framförallt ha eskalerat vid en initial diskussion där Boehly tyckte att Chelsea borde spela 4-4-3…

Boehly har också skapat rubriker genom att öppna upp för diskussioner kring att man kunnat tänka sig nya namn på lagen i Premier League – som London Cowboys för Chelsea till exempel – och sätter vi det i kontext till ett Liverpool som stod i brand när stadsnamnet eventuellt skulle varumärkesskyddas kan vi väl vara bara spekulera i världskriget som brutit ut om FSG velat döpa om oss till Merseyside Machines...

Lägg där till hans förslag om All Star-matcher (där Klopps topplock gick) och ni börjar förstå att en del ägare kan hinna med ungefär lika många märkliga idéer på bara ett halvår som FSG får kritik för att ha kommit med under dryga tolv år.

SOS kräver insyn

Vart än FSG vänder blicken nu kommer de att övervakas av oss fans som kommer att kräva en röst i de diskussioner som till slut aktualiseras. Spirit of Shankly har krävt att där finns supporterrepresentation vid slutförhandlingarna kring en ny ägare och att det görs klart strängare, interna, 'fit and proper'-test än de som Premier League gör för att godkänna om en ägare är accepterad eller ej att kliva in i den engelska toppfotbollen.

I en djungel av avvägningar där oändligt med kapital eller ett mer stramt och återhållsamt affärstänk ska vägas mot vart pengar kommer från, på vilka grunder de vill in i den engelska fotbollen och om en förståelse för en stad, dess fans och all den historia som varit där långt innan dem och som kommer förbli långt efter det är borta – där någonstans, där ska man försöka hitta vad som är rätt ägare för ens fotbollsklubb.

Troligen tänker vi alla olika här.

Troligen kan någon tycka 'att om City, PSG och Newcastle kan blunda så kan vi det med.'

Troligen känner någon att de, om så blir fallet, inte längre vill vara med.

Troligen tycker någon att det bästa av allt vore att FSG bara var kvar medan någon tycker att en förändring måste ske.

Troligen tycker någon att det viktigaste är att pengar kommer in.

Troligen tycker någon att det viktigaste är att rätt personer kommer in.

Troligen tycker någon att det inte spelar någon roll så länge vi har kvar Jürgen Klopp.

Troligen känner en annan att Jürgen Klopps dagar kanske snart är slut.

Liverpool står inför ovissa tider och vi vet inget om vad som väntar härnäst. Allt vi kan konstatera är att FSG åtminstone tagit oss från ruinens brant till den absoluta toppen av världsfotbollen. Och det har inte betalats med blod.