– Larma om ni lever

Bild till nyheten – Larma om ni lever
Efter nio poäng på sex ligamatcher och den sämsta starten i Premier League under Jürgen Klopps ledning kändes det ganska skönt att bänka sig till Champions League-hymnen och inramningen från Neapel istället. Det var något annat. Något nytt. En chans att börja om. Men istället var det som att allting tog slut.

Liverpools första 45 minuter mot Napoli igår är de absolut sämsta jag någonsin sett. Och vi pratar liksom inte ”det sämsta man sett under Klopps ledning den senaste månaden”. Vi pratar verkligen det sämsta jag någonsin sett. Det som spelarna visade vid Napolis 2-0 var på allvar på en nivå som jag inte ens skådat under min egen tid som bakfull innermittfältare i Skånes sämsta reservlagsserie.

Den som kan sin nutidshistoria och rivaliteten mellan Napoli och Liverpool vet att vi varit i södra Italien och förlorat förr i Champions League. Både under hösten 2018 och 2019. Säsonger som sedan kom att bli helt fantastiska ändå. Det kanske kan vara en liten livlina att gripa tag i? Nej, knappast.

För det vi såg igår påminner snarare om något som laget som var och spelade i Neapel 2010 hade kunnat prestera. Det Roy Hodgson-lag som var på San Paolo och spelade 0-0 med Pepe Reina, Martin Kelly, Martin Skrtel, Jamie Carragher, Paul Konchesky, Jay Spearing, Christian Poulsen, Jonjo Shelvey, Milan Jovanovic, Ryan Babel och David Ngog. I ärlighetens namn tror jag till och med att även den elvan åtminstone försökte lite mer.

Inte bara en formsvacka

Under hela säsongsinledningen har vi kunnat konstatera att något inte velat klicka till 100%. Försvaret är inte lika mycket på tå. Mittfältet orkar inte hålla upp varken press eller energinivå som förr. Och anfallet är stelt, sterilt och utblåst på idéer.

Det har gått att skylla på skador. Åtminstone har man kunnat ursäkta Klopp och laget på grund av allt klipp och klistrande det fått bli. Och klart kan det märkas i en period när ett lag tappar en spelare som Sadio Mané.

Men det vi såg igår handlar inte om en spelare hit eller dit. Om en liten formsvacka eller ett lag som bara behöver gnugga några detaljer. Om vi har varit en skadeskjuten patient under säsongens första månad var man igår tvungen och fråga sig om vi rentav hade dött.

Försvarslinjen var lojare än aldrig förr. Virgil van Dijk verkade inte bekommas över faktumet att spelare efter spelare joggade förbi honom. Joe Gomez kanske brydde sig, men det spelade tyvärr ingen roll. Han spelade som om han druckit grappa hela dagen.

På kanterna får Andy Robertson och Trent Alexander-Arnold en just nu att sakna Martin Kelly och Paul Konchesky. Och med tanke på att James Milner hade gjort åtta hela säsonger i Premier League redan när Milan Jovanovic jagade bollen på San Paolo kanske det inte är så konstigt att klippet i hans steg, tolv år senare, inte är av kvaliteten som behövs för att vinna fotbollsmatcher i Champions League.

Jag vill inte låta skuggan falla över James Milner. Men det är taskigt mot både honom, hans lagkamrater och oss fans att han ska behöva springa runt där. Det är smärtsamt, olidligt och ovärdigt. För han klarar verkligen inte av det.

Total avsaknad av energi

Jag skrev redan på transferfönstrets sista dag, innan det blev klart med Arthur, att det är en pinsam situation vi satt oss i där mittfältet uppenbarligen inte är av kvaliteten som behövs för att tävla mot de allra bästa. När den delen rämnar faller dessutom dominobrickorna en efter en.

Klopp envisas med att spela samma typ av spel, med sin höga backlinje, och det är just nu rena motorvägen igenom för vilket motstånd som helst.

När Jürgen Klopp fick frågor om Arthur på presskonferensen förra veckan konstaterade han att han är i ”en perfekt ålder för en mittfältare”. Ändå är han med sina 26 år helt unik i truppen då han är ensam mittfältare i spannet mellan 22-28 år. Det är gubbar och det är kids. Inga i den perfekta åldern som Klopp talar om.

Undantaget är i och för sig Naby Keita; men där vill Klopp varken prata om varför han inte finns att tillgå ­– eller uppenbarligen inte ens involvera honom i Champions League-truppen han tog ut.   Samtidigt är han uttagen till landslagsspel för Guinea och hela soppan börjar lukta riktigt illa. 

Liverpool är just nu på en extremt mörk plats och i det absolut sämsta skick vi varit i under Jürgen Klopp. Under de becksvarta vintermånaderna 2021 hade vi en mittbackskris utan dess like att förhålla oss till. Det finns inte samma uppenbara quick-fix att peka på nu.

Istället står Jürgen Klopp med en ålderstigen trupp där de flesta verkar titta snett på sina lagkamrater istället för att titta sig själv i spegeln. Det hängs med huvuden och det tas varken löpningar för sig själv eller sina kamrater. Alla är just nu de sämsta versionerna av sig själv.

Ledarna måste kliva fram

Spelare som Virgil van Dijk, Trent, Robertson, Fabinho, Hendo och Salah är stommen Klopp valt att bygga sitt Liverpool 2.0 på. Det är spelare som fått nya feta kontrakt och som skulle säkra att vi kunde byta ut spelare på övriga positioner och behålla det DNA som man så ofta pratar om. Istället är detta kärnan som just nu presterar sämst av alla.

Vill man leta spelare som åtminstone försöker är det istället till ungdomar som Carvalho och Elliott man får gå. Eller till en Luis Diaz som åtminstone försöker erbjuda ensamcirkus på kanten och visa någon jävla form av frustration. I övrigt är det tomma blickar och hängande huvuden.

Det här laget har förtjänat rätten att få kämpa för sin upprättelse. De har gett oss allt och lite till. Men när Andy Robertson återigen står i mixade zonen efter gårdagens match och konstaterar att det är ”för dåligt och vi måste rannsaka oss själva” låter han tyvärr bara som en repig skiva med tanke på att han sagt samma sak efter flera matcher redan. Det är dags för laget att larma om de verkligen lever.

I letandet efter tröst kanske vi kan hoppas att det åtminstone inte kan bli så mycket sämre nu. Men även det har jag tyvärr också trott tidigare i höst. Redan på lördag väntar Wolves och nästa vecka står Ajax för motståndet på Anfield. Allt annat än seger där så kan det vara ett mindre Mount Everest att bestiga även i Champions League. Efter bara två omgångar.

Jag vill inte ta orden i min mun riktigt än, men ser vi inte en klar förbättring illa kvickt så måste vi fråga oss om vi nått vägs ände. Om det bästa Liverpool-laget i historien nu har sjungit på sin sista vers – och om det stora nybygget är den enda vägen framåt. För när du både springer och sprintar mindre än dina motståndare i varje match – hur mycket du än lovar dig själv, dina lagkamrater och fansen att det inte ”får se ut så här en vecka till” – då är frågan om kapaciteten helt enkelt inte finns. Och frågan är om sagan är slut.

Vi vet att vi har att göra med världsspelare. Vi har världens bästa tränare och vi vet vilken högstanivå som finns. Men kanske kan också den sista mentala knäcken ha varit att vi missade Premier League-titeln med en poäng, Champions League-pokalen efter en tung förlust... och ändå gavs det inget stöd för laget att ta nästa steg under sommaren. Samtidigt som man såg Manchester City addera världens bästa anfallare. Jag säger absolut inte att det är en ursäkt till prestationerna vi ser just nu. Men det kan vara en av faktorerna till att håglösheten är så total.

Klopp har nu ett enormt ansvar på sina axlar att åtminstone få spelarna på rätt mentala bana igen. Att locka fram storspelarna ur alla. Maximera utväxlingen från de fina fötter som vi vet finns. Kanske är Thiago åtminstone ett litet svar på alla de frågor vi har. Kanske kan Matips återkomst skänka någon form av trygghet där bak.

Vi är en månad in på säsongen och man griper efter halmstrån för att inte ge upp totalt. Vi är bara månader från veckorna då vi kunde vinna allt. Nu frågar man sig faktiskt hur vi någonsin ska kunna vinna igen.  


51 kommentarer

  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
Stöd våra sponsorer