– Tack för 5h0wen!

Bild till nyheten – Tack för 5h0wen!
Här satt jag på min kammare och bad och hoppades att Liverpool skulle komma ut och våga spela. Här satt jag och drömde om att vi kanske kunde vinna med 2-3 mål om verkligen allting klickade till slut. Och så fick vi det här? Hur bortskämd ska man hinna bli av detta laget innan det tar slut. Orden räcker ju inte längre till. Men jag älskar er, era jävlar!

Min krönika från lördagen inför årets största match avslutades med ett stilla hopp om att vi nu, en gång för alla, skulle sätta kniven i Ole Gunnar Solskjaers tränarkarriär. Inte för att jag inte gärna ser honom träna Manchester United för evigt - för jävlar vad det vore roligt - men för att vi faktiskt skulle stå för en så klassisk insats att ägarna till slut inte kunde stå emot längre. Men det här. NOLL JÄVLA FEM? Nej, det fanns såklart inte på kartan. 

Jag har varit förhoppningsfull inför den här matchen. Klart mycket positivare än vad jag brukar vara under en vecka där jag vet att slutstationen är 90 minuter av ångest framför TV:n när söndagskvällen kommer krypande. Jag har faktiskt hela veckan trott att vi, utan problem, borde kunna åka till Old Trafford och vinna. Och det brukar jag aldrig känna. 

Det har säkert att göra med mindervärdeskomplexet man växte upp med där United alltid var en storlek större. Jag kan vara rationell nog och förstå att våra matcher mot Manchester City och Chelsea idag både är viktigare och svårare än de mot Manchester United - men det kommer aldrig att finnas en match som gör mig lika illamående som denna när den väl står där framför en till slut. 

När vi en timme innan match också nåddes av nyheten att Fabinho var skadad och att Jürgen Klopp plötsligt började spelade lotto med Ibrahima Konaté rakt ut i hetluften mot självaste Cristiano Ronaldo - och att Sadio Mané var förpassad till bänken... ja, då mådde man inte direkt bättre. 

Då kom pulsen. Nervositeten. Och var det kanske en känsla av att jag ville spy som kom där precis innan avspark med?

Men så blåstes det igång. Av Anthony Taylor från Greater Manchester. Och sen hann man knappt väckla upp spypåsen innan den ringde bakom De Gea. Klapp, klapp, klapp och Naby Keita gjorde inget misstag. 0-1. 

Misstag var däremot något som världens dyraste mittback gärna stod för och åtta minuter senare hjälpte han väldigt vänligt till med att se till så att bollen rann igenom Uniteds mittförsvar och ut till Trent Alexander-Arnold. Något som numera i 11 fall av 10 betyder att han hittar in till en attackerande anfallare och det blir mål. Jota. 0-2. 

Det var en håll käften-start precis som mot Atletico i tisdags. Då som nu, 0-2 efter 13 minuter. Och vi minns ju hur det gick den gången. Lite för mycket naivitet och lite för lite cynism öppnad upp för spanjorerna att äta sig in i det igen. Om min nervositet började lägga sig? Icke. Den ökade nog snarare. Nu fanns ju verkligen allt att förlora. 

Men som tur är så är det ju faktiskt inte mitt mående som sätter tonen för spelet ute på planen. Medan en annan skiter knäck bara av att sitta i soffan framför TV:n springer ju en 22-årig Ibrahima Konaté runt ute på Old Traffords matta och tar bort bollen framför fötterna på Cristiano Ronaldo gång efter annan. Sen spelar han fram den till ett mittfält som tråcklar den vidare till en Roberto Firmino som i sin tur dansar fram den till Mohamed Salah. Det var stundtals som det såg ut som att Roberto Firmino, helt seriöst, mötte ett gäng spelare ur ett P12-lag när han fick bollen i offensiv tredjedel. Han gjorde ta-mej-fan exakt vad han ville. 

När Mohamed Salah till slut frispelades i den 38:e minuten sjönk till och med pulsen på mig. Åtminstone ner mot hög istället från skyhög. När han skickade in 4-0 precis före paus kunde jag kosta på mig att börja jubla. 

Det var en blandning av så otroligt mycket press och nervositet tillsammans med faktumet att jag nog inte förstod vad som hände. Jag är ju uppväxt med den ofrånkomliga faktan att Manchester United SKA vara bättre än Liverpool. Hur i helvete var det möjligt att vi nu hade åkt till deras gata och dragit ner byxorna på dem? 

Hela pausvilan handlade nu om att försöka leta rätt på någon form av Inception-totem för att försäkra mig om att jag inte drömde. 

Självklart vore man inte en luttrad Liverpool-supporter om man inte hann tänka att Manchester United trots allt gjorde tre mål i andra halvlek mot Atalanta för bara några dagar sedan. Tänk ett eller två snabba? Och sen en körning från det. 

Men jag glömde såklart att Atalanta inte har Mohamed Salah. 

För om någon hann tänka att det kunde bli spännande såg Mohamed Salah till så att så aldrig blev fallet. Han gjorde sitt 10:e mål på 9 Premier League-matcher och sitter nu på bussen tillbaka till Liverpool med matchbollen under armen. 

Han har 15 mål på 12 matcher och har dessutom assisterat till ytterligare fem mål den här säsongen. I studion innan matchen ville de inte diskutera utifrån frågeställning om "Salah eller Ronaldo är bäst... utan kanske vem som betyder mest för sitt lag". Men snälla, låt oss diskutera vem som är bäst. Eller bara konstatera. För det är Mohamed Salah. Och han är inte bara bättre än Ronaldo. Han är bäst i hela världen. 

Vi är 2,5 månad in på säsongen och Mohamed Salah gör mål eller assist var 56:e minut för Liverpool Football Club. Han slår rekord efter rekord och han har redan gett oss miljontals anledningar att älska honom för evigt. När han skickade in 5-0 och kameran vändes mot Alex Ferguson gav han oss ytterligare en. 

Att kameran efter några sekunder sedan lyckades fånga upp Sir Kenny Dalglish också gjorde ju knappast saken sämre. Ett filmklipp på bara några sekunder som antagligen var talande för hur flera miljoner fans världen över kände just där och då. 

Från Paul Pogbas röda kort handlade det om defilering i mål för Liverpool. Det var som att spela kvadraten mot några koner (så äntligen fick Maguire några likvärdiga lagkamrater) och vi kunde slå av på takten. Vi spelade borta, mot Manchester United, på Old Trafford och kunde spara kraft inför mötet med Preston North End i veckan. Ta in den mening och förstå att den faktiskt är alldeles sann. 

Jag hade en stilla önskan om att Klopp skulle attackera denna match som om det vore Norwich, Crystal Palace eller Watford. Han hörde bön och höjde till det dubbla. 

"Är du nöjd nu, din bortskämde jävel?" kan han välförtjänt skicka tillbaka där han sitter på bussen mot Liverpool och firar med några öl. 

Det är faktiskt helt otroligt vad detta lag och denna manager bara ger och ger. Jag är den förste att räcka upp handen för att erkänna just hur bortskämt jag beter mig ibland. Jag har så stora krav och så höga drömmar. Jag vill så mycket - och hoppas ännu mer.  Det smärtar mig också redan att inse att inget Liverpool-lag och ingen Liveprool-manager i framtiden kommer att kunna mäta sig med det vi upplever just nu. Det är såklart ett senare problem. Men vafan. Det borde aldrig få ta slut. 

Detta lag har gett oss mer än vi någonsin vågat drömma om. Matcher, kvällar och pokaler vi kommer att skryta om bland våra vänner och stolt berätta om för våra barn. Senast Liverpool vann med 5-0 mot Manchester United var 1925. För nästan hundra år sedan. Det var dessutom på Anfield. En bortaseger så här stor har aldrig hänt mellan lagen. 

Vi sitter just nu vid bordet där Klopp skriver om historieböckerna för Liverpool Football Club. Där Mohamed Salah är huvudpersonen och där drömmar väcks till liv. 

Jag vet nog inte riktigt var jag landade med allt det här. Men allt jag vill säga är: Tack. 


17 kommentarer

  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
Stöd våra sponsorer