– Man kunde se det komma

Bild till nyheten – Man kunde se det komma
Sällan har väl en spelmässigt så imponerande 3-0-seger på bortaplan i Premier League lämnat en med så mycket funderingar, magont och tveksamhet. Matchen var ju i det närmsta perfekt. Men där är smolk i glädjebägaren och stora frågetecken som man ändå vaknar upp med idag.

Efter de första 45 minuterna mot Chelsea för två veckor sedan skrev jag att det var fotbollens riktiga återkomst efter 18 månader dvala. Det var fart, frenesi och fullständigt fantastiskt. 

Efter 20 minuter igår fanns där ytterligare än sån period av fotboll att addera. Wow, så härligt det var. 

Redan där hade Liverpool kunnat göra fler mål än det som Mohamed Salah till slut rakade in, hans 100:e totalt i Premier League, och det fortsatte därefter. När vi väl kom till pausvilan hade vi nog kunnat ha ledningen med 4-0 redan. Och någon gång kommer det såklart att straffa en att man inte bättre förvaltar sina chanser. Inte satt jag väl ensam och skräckmålade bilder om 1-1 i 88:e minuten från en fast situation?

Det som dock upprörde mig mest i paus var att domare Craig Pawson la bedömningsnivån på en märkligt hög nivå. Efter förra säsongens VAR-fiasko - och där allt sannerligen gick till en extrem överdrift åt andra hållet - är nu ordern från högre ort att "låta spelet bölja på". 

Jag satt innan matchen igår och såg den BBC-dokumentär om Premier Leagues begynnelse som nu finns att se på SVT Play - och det var helt ärligt nästan som att vi var tillbaka i början av det 90-tal som lät spelare som Vinnie Jones med flera göra lite mest hur de ville.

Matchen hade knappt blåsts igång innan Mohamed Salah flög förbi på kanten, vände bort Kalvin Phillips och drogs ner. Vi pratar såklart inget våld här, men en solklar frispark. "Spela på", enligt Pawson. 

Där finns såklart den generella bedömningsnivån som nu ligger på en i mitt tycke orimlig ribba. Men det finns också den individuella mot Mohamed Salah. Hade Jack Grealish fått frispark direkt han spelat bort sin motståndare och fått ett ben utsträckt efter sig? Såklart. 

Det fortsatte sedan med att de båda mittbackarna Cooper och Llorente gjorde ner spelare en efter en. Visst, det blev gula kort där, men det var också bland de tydligare försöken till spelförstörelse man varit med om. 

Framåt slutet av andra halvlek flög sedan Mohamed Salah förbi Junior Firpo, som han gjorde mest hela tiden, och blev nerdragen. Bollen gick vidare till Jota som skickades i backen av den redan varnade Cooper. Resultatet av två solklara gula kort? En frispark. 

Jag ska verkligen inte säga att det är någons direkta fel att Harvey Elliott idag vaknar upp med en fot som nu behöver månader av rehabilitering. Men det var tyvärr ingen överraskning att det till slut kunde riskera att bli så. 

Pascal Struijk ville såklart inte skada Harvey Elliott när han kastar sig efter honom. Men med en annan bedömningsnivå tidigare under matchen hade han förstått att det där inte kommer accepteras. Han hade kanske ändå tänkt till en gång till?

Jag ska ärligt säga att jag inte klarat av att titta på de rörliga bilderna igen. Jag hann få med mig fotens fullständiga förflyttning ut från övriga benet redan i de där första bilderna och med en 7-årig son bredvid mig var det snarare att trösta än att försöka förstå och analysera. När Viaplay helt från ingenstans valde att spela sekvensen igen i studion ville jag kräka. 

Jag ska därför inte uttala mig kring exakt hur ful satsning var från Struijk. Men den kom bakifrån, i full fart, med egen kropp ovanför marken, flygandes in över både ben och boll på Elliott. Visst "når han bollen" som den mest uttjatade ursäkten för allt övervåld lyder. Men längs vägen dit passerar han, ordagrant i detta fallet, igenom Harveys stödjeben. 

Efter matchen var det en märkbart taken Jürgen Klopp som mötte pressen. Han sa såklart alla de saker man visste att han skulle säga. Hur skadan såklart överskuggar allt just nu, men att insatsen överlag var bra. Att laget tappar momentum och fokus efter chocken som det innebar att se sin lagkamrat bäras ut med foten i en skör tråd. Men han tystnade också en sekund, såg ut att samla kraft, redo att säga vad han tyckte och tänkte om den domarnivå som till slut tog oss till det som förde Harvey Elliott till sjukhus. 

Men han svalde ner det. Han besparade sig nog tre matchers avstängning där, men det hade varit befriande att få höra. Vi pratar om att vi ska "gynna fotbollen". Jag tycker det vore på sin plats att nu fokusera på att skydda våra fotbollsspelare. 

Istället lever vi nu i en tid där organisationer och arrangörer gör vad de vill med spelarna, med allt från att kräva helt orimligt många matcher från dem till att resa rakt in i covidkaos bara för att fylla sitt syfte som skådespelare i det spektakel som någon annan vill ta betalt för - till att vi är beredda att offra deras hälsa och karriärer för att "spelet ska få flöda". 

Om det inte vore för utgången av situationen hade Craig Pawson inte ens varnat Pascal Struijk. Det kanske visar någon form av empati att hissen till slut gick hela vägen upp även i Pawsons skalle när spelare i det närmsta stod och grät runt 18-åringen. Men jag hoppas verkligen de styrande organen förstår att millimeteroffsides från armhålor eller straffgranskningar i flera timmar är något helt annat än direkt fult och förstörande spel som vi nu verkar vilja främja. 

Vi måste skydda stjärnorna. Vi måste skydda sporten. Det finns ingen som kommer vinna på en fotboll som andas tidigt 90-tal igen.


5 kommentarer

  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
Stöd våra sponsorer