– Ge oss 90 minuter att vara stolta över

Säsongen 20/21 är mardrömssäsongen som inte ens fanns med i de mest dystopiska scenariona. När Liverpool lyfte den första ligatiteln på 30 år i juli 2020 var det ju med hopp om en framtid som lovade så mycket mer. 

Pandemifotbollen hade fått vara ett nödvändigt ont för att avsluta det som redan hade påbörjats med 30 fantastiska insatser. Men snart skulle publiken tillbaka. Snart skulle även Liverpool växla upp igen efter att ha gått på treans växel genom de avslutande matcherna som ändå aldrig var av någon riktig betydelse. Där fanns ett ljus i tunneln.

Men det ljus som fanns där i juli det slocknade redan några månader senare och sedan rullades den ena mörkläggningsgardinen ner efter den andra. Visst vann vi lite fotbollsmatcher där under hösten. Vi vann till och med tillräckligt många för att ligga med i den absoluta toppen. Men var det roligt? Var fotboll något man verkligen gladdes åt?

Läktarna fortsatte eka tomma och utöver det lilla magpirret som de där decembermatcherna mot Wolverhampton och framförallt Tottenham gav mig har det varit en mardröm att försöka vara känslosam kring en maskinell sport som utövats av 22 personer helt utan inlevelse från en levande omgivning. När fotboll bara blir mål, millimetrar och resultat. Då är den ju nästan ingenting.

Allting rämnade

På de folktomma läktarna såg man dock till att där fanns videokameror. Så att man med säkerhet kunde förstöra de få chanserna till känsloyttringar som man ändå kunde kraftsamla till hemma i TV-soffan. När jag firade Jordan Hendersons derbymål med en glidtackling över vardagsrummet för att sedan vakna till liv igen av att en hudflärp på Sadio Manés armbåge tydligen var offside (bild nedan) försvann även den chansen. Det var aldrig längre lönt att fira ett mål.

På många sätt var det kanske just den förmiddagen på Goodison Park som allting ändå rämnade. VAR-debaclet, van Dijks allvarliga knäskada, Thiagos mystiska frånvaro som följde av Richarlisons idiottackling. Glädjen sögs ur en – och då var vi fyra veckor in på säsongen.

Visst vann vi som sagt några matcher därefter. Men det var oftast inte fotboll det pratades om. Det var skador hit och covid dit. Det gick inte ett landslagsuppehåll – som det envetet envisades med trots att världen stod i lågor – utan att en spelare eller två kom tillbaka med covid. Det var klippkort för de flesta i sjukstugan. Var du mittback kunde du räkna med att snart ha en skada som riskerade din karriär.

Tog oss med storm

Höstens kanske ändå lilla glädjeämne stavades Diogo Jota. Värvningen slog ner som en bomb när den offentliggjordes och många tycktes vid en första anblick höja på ögonbrynen över både spelaren, men framförallt också prislappen. Men som han tog oss med storm. Gav du honom chansen gjorde han mål. Oavsett om det var från start eller ett inhopp på femton minuter. Hans fantastiska hattrick mot Atalanta. Hans avgöranden mot West Ham och Sheffield United. Och sen en betydelselös kväll i Herning.

När även Diogo Jota, som varit säsongens enda egentliga injektion positivt, försvann tog säsongen slut. Det var nog dit vi orkade, men sen tog det aldrig fart igen.

Utöver Mohamed Salah är han den enda spelare som presterat en godkänn prestation över hela säsongen. Från samtliga övriga förväntar jag mig mer.

Liverpools ligasäsong är ett fundamentalt fiasko även om vi såklart har massvis av förklaringsunderlag i alla de skador vi drabbats av. Men jag sitter inte här idag och analyserar varför allt blivit som det blivit. Jag konstaterar bara hur uselt det blev.

Från 99-poängs-mästare till 46-poängs-form över de senaste 17 matcherna. Det är så illa det faktiskt är; form som med nöd och näppe hållit en kvar i Premier League. Från mentality monsters till pannben av mjukglass. Från bäst i världen… till ja, vad är vi egentligen idag? Respass ur Carabao Cup mot Arsenal. Ett farväl till FA Cupen mot Manchester United. Det blev inte ens spännande mot Real Madrid och nu riskerar vi att missa Europa nästa säsong. Och i misären har där inte ens varit några glädjeämnen att bita sig fast i.

Den första förlusten mot Everton på Anfield sedan 1999. Ingen derbyseger alls den här säsongen. Respass, som sagt, mot Manchester United i FA-cupen och inte heller mot våra svurna rivaler har det blivit någon trepoängare – än.

Ge oss lite glädje

Jag hoppas därför att samtliga spelare och ledare förstår vad matchen imorgon kan ge. Jag är knappast särskilt positivt inställd till att vi kan klara en Champions League-plats den här säsongen oavsett hur vi presterar men vi kan ju sannerligen konstatera att loppet är kört om vi inte tar tre poäng på Old Trafford. Men jag tycker faktiskt det är sekundärt.

Vad jag hoppas att våra spelare och ledare tänker när det går ut till match imorgon är att det är deras sista och enda chans att ge en enda sekund av glädje under en säsong som varit bortom all räddning.

I England fylls äntligen pubarnas öl-trädgårdar upp igen och imorgon kommer människor sitta i massor och skrika sig hesa tillsammans i hopp om tre poäng. För alla de som hållit inne på sina känslor, som fått sina känslor strypta och sitt engagemang nästan utplånat, hoppas jag innerligt att vi som lag samlar kraft och faktiskt ger något tillbaka imorgon.

Det kan inte vara så uselt igen. Det får bara inte ske.

Jag bryr mig inte om vem som spelar eller hur det ser ut. Jag skiter i om vi missar hundra chanser och släpper in femton mål. Bara. Vi. Vinner.

Manchester United är riktigt bra just nu och jag är livrädd att det kan bli blodigt om vi står med samma höga backlinje som mot Newcastle. Vi gjorde det mot just United i FA-cupen och offrade där, mer eller mindre, Rhys Williiams framtid som elitfotbollsspelare. 

Låter vi Rashford, Greenwood och Cavani springa i den typen av ytor är jag tyvärr ganska säker på att det blir en tredje match utan seger mot United den här säsongen. Och ännu ett mörkt moln på denna säsongshimmel.

Så var nu för fan lite taktiska, cyniska, sviniga och förbannat jävla energifyllda. Gå ut och visa att ni bryr er om den usla säsong ni gjort. Att ni skäms över den och lider av den precis som vi. Gå ut och ge oss 90 minuter vi kan vara stolta över.

… även om det såklart kommer att sluta med att Bruno Fernandes gör 1-0 på en feldömd VAR-straff i den femte av fyra övertidsminuter.

Robin Bylund

Inlagt av: