– Tack för allt, dörren är där!

Bild till nyheten – Tack för allt, dörren är där!
Hur gör man för att riskera en klubbs 129-åriga historia? Hur gör man för att bränna upp allt – ofta väldigt bra – arbete men lagt ner under 11 år som ägare? Hur räcker man ett stort jävla finger till alla fotbollsfans utan att för en enda sekund ta ansvar för vad man gjort? Fråga Fenway Sports Group. Och fråga John W. Henry. De 48 timmarna som nyss passerat gör de nu omöjliga som ägare framöver.

Super League är död. Åtminstone för de engelska klubbarna och framförallt för Liverpool Football Club. Det är det viktigaste här och nu. De senaste 48 timmarna har känts som 48 dagar. Kanske veckor. Eller år. Jag har nog förbrukat tolv omgångar batteri på dator och telefon för att hålla mig uppdaterad om läget och det är nog bara att blunda när man får sin skärmtidsredovisning kommande måndag. Vilka alldeles sanslöst galna dagar vi varit med om.

Jag skrev i måndags om att jag knappast var överraskad av att vi kommit dit vi kommit. Att cancersvulsten förr eller senare skulle växa till den grad att den kom till explosionsstadiet var det alltid låga odds på. Här och nu när jag skriver detta har ju faktiskt inte ens de spanska eller italienska klubbarna officiellt dragit sig ur heller. Problemet är verkligen inte borta.

Vi får heller inte tro att Sky Sports, Uefa eller fotbollsprofiler som David Beckham är the good guys för att de tagit ton de senaste dagarna.

Den ultimata stenen i glashus måste ju faktiskt ha kastats av Manchester Uniteds förre frisparksspecialist när han postade på Instagram igår att ”football is a competition based on merit” när han samtidigt själv fick sitt fotbollslag Inter Miami som en del i sitt kontrakt med MLS.

Hycklarna har varit många de senaste dagarna och även om slaget nu är vunnet mot Super League måste kriget fortsätta i samma stil mot alla övriga instanser framöver.

Patrick Bamford sa det kanske bäst av alla efter matchen mot Leeds i måndags kväll.

”Det är svårt att ta in allt faktiskt. Jag förstår såklart all frustration men det är enastående att se hur det kraftsamlas när det rör en fråga som påverkar folks pengar. Tänk om vi såg samma krafttag i frågor om exempelvis rasism”.

Det Bamford lyfter är en av två viktiga delar nu. Dels att vi fortsätter använda supporterkraften när vi ser orättvisor framför oss. Det andra är att vi fortsätter hålla fotbollens ledare ansvariga framöver.

Nu är det kanske inte Florentino Perez och Super League längre. Men tro för guds skull inte att Aleksander Ceferins Uefa är bättre. Eller tror ni det var en slump att Karl Heinz Rummenigge och Nasser Al-Khelaif, ledare för de två största klubbarna som på pappret motsatte sig Super League, igår valdes in till de högst ledande positionerna i intresseorganisationen ECA under tiden som fotbollsvärldens stod i brand utanför deras fönster?

Eller att medan en hel fotbollsvärld protesterade mot stängda ligor så röstade Uefa igenom förslaget att två platser faktiskt alltid ska gå till ”lucky losers” som är de bäst placerade koefficientlagen som missar turneringen via sitt lands kvalsystem? Som om det vore på plats redan till hösten exempelvis hade gjort att faktiskt den av Chelsea och Liverpool som missar Champions League via ligan faktiskt ändå hade varit garanterad en plats i Champions League.

Vi vann slaget mot Super League igår. Låt oss nu fortsätta kriget lite till.

Boris Johnson, som såklart är emot att man på kapitalistiska grunder vill bryta sig loss från solidariskt ansvar i en fungerande union (host host), var själv en aktiv röst i debatten igår och det kanske smartaste som någonsin kommit ur den mannens mun var nog när han öppnade dörren för att man borde se över möjligheten att införa en 51%-regel likt den vi ser i Sverige, eller kanske ännu mer likt den i Tyskland. Där det helt enkelt inte går för någon utomstående att ensamt köra över klubbens stora bas och kärna. Samtidigt är han nog tyvärr nöjd med att det lilla slaget vanns igår. Och lär lämna kriget till oss andra nu. Men man måste ändå få drömma.

Jag hoppas vi ser aktiv lobbyism från supportergrupper om strängare regler vad gäller efterföljsamheten av Financial Fair Play (eller ja, att man börjar följa det överhuvudtaget) och varför inte ta diskussionen hela vägen till lönetak och krav på fullständigt balanserade böcker utifrån den egna verksamheten. Varför ska vissa lag kunna gräva djupt i sina Oligark- och Sheikhfickor när övriga lag står vid ruinens brant till följd av en plågsam pandemi? Vi måste få till en förändring på allvar.

Med detta sagt kan vi fokusera på Liverpool som klubb. På Fenway Sports Group som ägare. Och vad fan som händer nu.

För snart 11 år sedan räddade John W. Henry och hans grupp av investerare oss från Tom Hicks och George Gillett. Den amerikanska duon hade kört klubben både sportsligt och ekonomiskt i botten och det hade länge skanderats om att yanksen måste bort.

Uppenbart till den grad att vi var okej med att helt nya yanks kom in istället.

Exakt hur man upplevt de 11 åren som passerat med Fenway Sports Group tror jag vi alla har vår egen relation till. Vad man anser vara bra ägarskap eller snålt ägarskap. Om det är bra att betala lånen före man erbjuder Luis Suarez ett nytt kontrakt eller om man borde agera omvänt.

När vi står där vi står idag och inser att pengar till slut höll på att förstöra fotbollen kanske vi alla åtminstone ska enas om att ett nytt spelarköp på bekostnad av en ekonomisk hållbarhet inte alltid är svaret på våra problem i alla fall. Även om vi som en historisk maktfaktor i fotbollen alltid kommer att förvänta oss att Liverpool Football Club hittar ett sätt att konkurrera med de allra bästa. Men det får inte kosta vad det kosta vill.

Man kan sannerligen argumentera för att Fenway Sports Group både gjort det riktigt bra; vi är mer eller mindre skuldfria, vi har Jürgen Klopp, en utbyggd arena med planer på mer, vi vann vår första ligatitel på 30 år och vi har skördat framgång i Europa. Ska man vara krass kan man kanske inte begära mer?

Men vi har samtidigt passerat år av stora besvikelser. Vi har sett beslut om stora ökningar av biljettpriser i sista stund behöva pudlas på grund av backlashen från supportrarna och vi såg hur ägarna för ett drygt år sedan var beredda att utkräva statliga stöd för att permittera samtliga sina anställda.

Det har varit högt och lågt. Men det har aldrig varit lägre än det blivit nu. Och jag ser ingen väg tillbaka.

Helt utan att kommunicera eller diskutera med supportrar skickade man mitt i natten mot måndagen ut en kortfattad kommuniké om en vision om att kliva in en nya Superliga. Helt utan en enda kommentar från någon i Liverpools ledning, eller Fenway Sports Groups högsta topp. Det var Glazer, Perez och Agnelli som istället fick kommunicera vad Liverpool eventuellt skulle bli en del av. Ingen annan. Inget mer.

Inte ens under måndagen när protesterna ekade i kör tog man ton. Istället slängde man Jürgen Klopp och James Milner under bussen. Här boys, den här smällen får ni ta som tack för allt ni gjort.

Hade Jürgen Klopp valt att lämna sitt jobb där och då hade jag förstått honom. Han är en man av folket, en man med genuina socialistiska värderingar och som aldrig någonsin skulle ställa sig officiellt bakom ett projekt som detta. Han är det bästa som hänt Liverpool Football Club i modern tid och ändå lät alltså våra ägare honom stå och klä skott för deras satans ofog. Redan där rann min droppe över.

När det under gårdagen sedan mobiliserades ytterligare från fansen. När högafflar och facklor på allvar närmade sig fotbollens epicentrum och situationens kulmen till slut nåddes utanför Stamford Bridge. När reträtt var det enda alternativet. Inte ens då hade där växt ut någon stake i de fega kräken.

Istället kom ännu en nattlig kommuniké om att klubben nu drar sig ur planerna på en Superliga.

”In recent days, the club has received representations from various key stakeholders, both internally and externally, and we would like to thank them for their valuable contributions.”

Key stakeholders? Ni menar från fansen? Från klubbens bultande hjärta? Från oss som faktiskt bryr oss om dess värderingar på riktigt? Nej, nu kan ni dra åt helvete.

Jag vill också i sammanhanget stanna upp och applådera de som på riktigt talade från hjärtat för en förändrad syn å Liverpools vägnar. Till Jordan Henderson som redan tidigt under tisdagen hade sammankallat till ett möte, som om inte demonstrationerna igår hade räckt, förhoppningsvis hade varit vändpunkten här idag.

Till Kenny Dalglish som tog ton. Till att Jordan Henderson igen för att han sen satte det sista trycket på ägarna redan igår kväll när han samlade alla lagkamrater till att ta ställning på fansens sida. Mot de som betalar deras lön. 

Man kan tycka att det är en självklarhet. Men det är långt ifrån vad vi sett från många andra och det var med rysningar genom hela kroppen jag läste spelare efter spelare posta samma ord:

”We don’t like it and we don’t want it to happen. Our commitment to this football club and its supporters is absolute and unconditional.”

Till och med Ozan Kabak tweetade. En spelare som inte ens har kontrakt med oss om två månader. Vars vara eller icke vara i klubben framöver rent teoretiskt skulle kunna hänga på pengar från ett eventuellt europeiskt cupspel. I det stora, tyckte jag det lilla var fantastiskt att se.

I samma sekund som jag skriver detta uttalar sig nu John W Henry för första gången. Han pratar om att en Superliga aldrig skulle kunna ske utan fansens backning – och ändå frågade han oss aldrig innan. Han ber om ursäkt för att Jürgen Klopp och spelarna fick ta smällen i måndags – ändå försökte han aldrig förekomma det. Han ber om ursäkt – men jag är inte beredd att ge honom den.

Det enda vettiga han säger i de drygt tre minuter långa klippet som publicerats i Liverpools kanaler är att Liverpool Football Club är ”er klubb”. Alltså våran. Han vågar inte längre säga att den är hans. Och det ska stå väldigt klart att den inte är.

Vissa saker förlåter man. Vissa saker knyter man näven i fickan och går vidare ifrån. De senaste 48 timmarna kvalar inte in där.

Gräset lär inte vara grönare på särskilt många andra platser och jag förstår verkligen de som menar på att vi inte kan hitta bättre ägare någon annanstans. Där var elva Superligaklubbar till med lika idiotisk ledning. Där sitter pampar i storklubbarna som tackade nej som istället klappar Uefa medhårs till den grad att man vill spy.

Inte ens de mindre klubbarnas ägare ska komma undan och få framstå som några änglar. Crystal Palace Steve Parish var till exempel ute och svingade hej vilt om hur illa det var att storklubbarna nu bara såg till sin egen ekonomi. Samma Parish som utan problem la en röst för att man skulle ”null and void” Premier League-säsongen 19/20 eftersom hans Palace riskerade att åka ur. Där och då var det inte så viktigt med ”sporting merit” och att göra upp på planen. Eller att klubbar som då skulle gått upp ur Championship riskerade att få stanna kvar där. 

Men att alternativen inte är bättre räcker inte som argument för att vi ska acceptera Fenway Sports Group framöver. Jag säger inte att FSG ska auktionera ut Liverpool imorgon. Men vi supportrar måste aktivt arbeta för en förändring. Vi kan inte förlåta detta också.

John W Henry och Tom Werner kommer aldrig vara välkomna på Anfield igen, så vad har de ens för egenintresse av att vara kvar? Pengarna de investerade 2010 har redan mångdubblats och för allas skull hittar de nu en annan väg framåt.

Ett första steg bör rimligen vara att kommunicera att de själva frånsäger sig alla aktiva roller som har med styrandet av Liverpool Football Club att göra. Och det långsiktiga bör vara att hitta en köpare som kan ta vid.

Somliga saker går bara inte att förlåta.

  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
Stöd våra sponsorer