– Bara att glömma gårdagen

Liverpool har redan råkat ut för, vad som känns som, ett hundratal skador och sjukdomsfall den här säsongen och när vi konstaterar att vi bara är nio ligaomgångar in på den märkligaste fotbollssäsongen som kanske någonsin kommer att spelas vet vi också att det väntar 29 omgångar där vi inte kommer att ha någon av våra ordinarie mittbackar tillgängliga. 

Vi saknar världens bästa högerback, världens bästa lagkapten och världens bästa one-season-wonder, i form av Mohamed Salah, fick avstå två veckors fotbollsträning på grund av positiva covid-tester. 

Addera ett par, tre, mittfältare som är borta och att Thiago Alcantara - en av fyra Liverpoolspelare på FIFA:s The Best-lista - är en av dessa.

Liverpools säsongsinledning och de skador som följt den har varit bortom all parodi. Och under de förutsättningar som nu råder måste vi såklart förstå att det knappast blir klang och jubel när matcherna avlöser varandra var tredje dag. 

En morgon då världen vaknar upp till saknaden av Diego Maradona kanske det är på sin plats att respektera, minnas och applådera storhet. Han var en fotbollsspelare jag själv var för ung för att få uppleva - men såklart en profil som jag, precis som alla andra, aldrig någonsin kommer att kunna glömma. 

Men som med allting annat känns det som att uppskattningen alltid kommer lite för sent. Argentina utlyser nationell sorg i tre dagar och Napoli har redan kommunicerat att San Paolo döps om till Diego Armando Maradona/San Paolo. Hyllningar han såklart förtjänar. Men uppskattning man kanske kunde varit lite tidigare med?

Jag ser också att fotbollssajter världen över konkurrerar i att samla tankar och omröstningar från fotbollsfans kring om Maradona "var den störste av de alla". Eller är det Pelé? Eller Messi? Eller Ronaldo? Jag kan inte undgå att må lite illa över att man ens för en sån diskussion en dag som denna. 

Just idag kanske vi snarare borde stanna upp och förstå att de där diskussionerna är vatten värda? Att vi kanske bara ska applådera alla de fantastiska fotbollsspelare som förgyllt vårt liv genom sina prestationer på fotbollsplaner världen över i flera decennier? Men vad vet jag. 

Utsvävningen ska såklart landa i Liverpool igen. Det är ju ändå därför ni är här. Men jag tycker där finns en likartad tendens att allt hela tiden ska synas i sömmarna och överanalyseras till förbannelse. Det krävs så lite för att det plötsligt ska ifrågasättas eller gnällas. När det enklaste nog bara vore att njuta av helheten. 

Var vissa spelare direkt dåliga igår? Ja. Är det spelare Jürgen Klopp kommer vända sig till när det verkligen brinner till? Nej. Ni behöver inte vara oroliga. 

I söndags mot Leicester saknades Virgil van Dijk, Joe Gomez, Trent, Henderson, Thiago och Mohamed Salah. Sex spelare som alla bör anses vara givna i vår bästa elva. Ändå gick vi ut och slog tabellettan med 3-0. 

Tre dagar senare, och bara 64 timmar innan vi igen ska spela en Premier League-match, bytte vi även ut Fabinho, Andy Robertson, Roberto Firmino och Diogo Jota. 

Addera att spelare som annars är precis bakom startelva, typ Oxlade, Shaqiri, Keita, också är borta så förstår ni var i hackordningen Klopp befann sig när han pekade på spelarna som var uttagna att försöka försvara våra färger mot Atalanta. 

Efter 5-0 borta i Bergamo var det såklart lätt att skratta hånfullt och undra hur snacket om detta övermäktiga Atalanta kunnat leta sig hela vägen in i de svenska fotbollsstugorna. Det där fick ju nästan Richard Norlings försök till att kopiera Gasperini till att se lyckat ut. 

Men Atalanta är såklart ett jättebra lag. Återkommande i den italienska toppen och en hårsmån från att skicka ut PSG ur Champions League i somras. Någonstans går såklart gränsen av vilka resultat man kan kräma ut när spelarna inte längre heter som de brukar när vi spelar match - och när fokuset, och orken, inte längre är 100%.

Liverpool vann sin första titel på 30 år och på grund av pandemin har man fortfarande inte fått fira den på riktigt. Jordan Henderson lyfte pokalen inför ett folktomt Anfield och även om området utanför arenan fylldes med en del upprorsmakare - och Dejan Lovren - är såklart hela staden förtvivlad över faktumet att gatorna inte fått fyllas till breddan och ta emot en paraderande buss genom stan. 

Med den nageln i ögat är jag övertygad om att Liverpools största mål är att vinna den där titeln igen och hoppas på att möjligheterna för ett ordentligt firande är bättre när vi närmar oss sommaren 2021.

I en säsong som redan är komprimerad och påfrestande - och där skadorna vänt ytterligare upp och ned på allt - kommer Liverpool, för att nå det målet, behöva kompromissa. Matchen igår, den var en av de kompromisserna. 

Även med bästa laget på planen och 100% fokus fanns det ingen garanti för en vinst. Jag tycker det blir så banalt och förenklat när vissa skriker att vi bara kunde startat ett bättre lag, vunnit, och varit klara för slutspel. Det är nästan direkt verklighetsfrånvänt att tro att sporten just nu skulle vara så enkel. 

Nä, jag förstår Klopp och jag förstår spelarna. Visst hoppades man kanske på att kunna knycka en seger till slut. Visst var det för jävla störigt att Atalanta gör 0-1 just när en kvartett med spelare står redo att komma in för att flytta fram positionerna. Men i ärlighetens namn, är det så mycket att bry sig om? 

Det viktigaste var att vi inte fick några nya skador och att utgångsläget för avancemang fortfarande är fantastiskt. Vi hade lika gärna kunnat inleda gruppspelet med kryss i både Bergamo och Amsterdam och då hade vi haft 8 poäng istället för 9 även om vi hade vunnit igår. Utgångsläget är alltså fortfarande helt fenomenalt och i tillägg har vi dessutom ett lag som kommer att orka spela på lördag igen. 

Det är bara för spelarna att bada isbad, stretcha och rehabilitera på Kirkby - innan de reser ner till Brighton redan imorgon. 

Det är där och då jag förväntar mig ett Liverpool som presterar på topp igen. Det är där och då vi tar tre nya poäng, som är viktigare än allt som kunde komma ut ur gårdagen.