– LFC var min familj, sedan hatade de mig

Bild till nyheten – LFC var min familj, sedan hatade de mig
Fernando Torres öppnar upp om tiden i Liverpool, varför han valde att lämna och om hur tufft det var att återvända till Anfield iklädd en Chelsea-tröja.

I samband med lanseringen av en ny dokumentärfilm "Fernando Torres: The last Symbol" har Torres gett en intervju till The Times där han pratar om de två engelska klubbar han spelat för: Liverpool och Chelsea.

Flytten till England gjorde spanjoren 2007 när Liverpool köpte loss honom från Atletico Madrid för £20M.

– En av anledningarna till att jag bestämde mig för att gå till Liverpool var eftersom att Rafa (Benitez) var där, säger Torres.

– Han ringde mig nästan varje dag för att prata om sitt projekt. Xabi (Alonso), Alvaro Arbeloa, Pepe (Reina), de ringde mig också, så det kändes som att jag skulle passa in där.

– Jag började att läsa om Liverpools historia. Jag förstod inte riktigt hur stor klubb Liverpool var. Jag förstod snabbt det unika förhållandet mellan supportrarna, spelarna och klubben. Det var som en familj och det var precis vad jag behövde. Jag skulle lämna Atletico för första gången i mitt liv och flytta till ett nytt land. Jag kunde inte språket och var ensam.

– Jag behövde känna mig välkommen, inte bara hemma hos Pepe och de andra spanjorerna utan också i klubben och ute på planen. Liverpool hade det som krävdes för att jag skulle fatta beslutet att lämna mitt hem. Liverpool passade perfekt för mig.

Perfekt kemi med Steven Gerrard

Väl i Liverpool utvecklade Torres ett högklassigt samarbete med Steven Gerrard.

– Han är en ikon i Liverpool. Det var svårt att prata med honom till en början. Jag var inte modig nog. Jag var överväldigad över att Steven Gerrard var min lagkamrat. Jag hade en otrolig respekt för honom. Jag kunde inte tro att jag skulle träna och spela matcher tillsammans med honom.

– Han gjorde mitt spel komplett. Det enda jag behövde var honom. Han hade allt som spelare. Jag behövde inte be om bollen längre, det enda jag behövde göra var att löpa in i rätt yta. Han var perfekt för mitt spel. Det var en fröjd att spela tillsammans med honom.

– Samarbetet kom helt naturligt. I Atletico spenderade jag mycket tid på att kommunicera med spelarna runtomkring mig och förklara hur jag skulle löpa. Med Steven behövde jag inte prata. Allt kom helt naturligt. Det var som om jag hade spelat tillsammans med honom i hela mitt liv.

– Jag kunde se att Steven tänkte att jag kunde bli bäst i världen. Att det kom från honom var stort för mig. Jag kunde bli bäst i världen, bara för att han menade att det var möjligt.

– Jag var den spelare jag var tack vare honom. Om inte Steven hade varit med i laget i alla år i Liverpool så är jag säker på att jag inte skulle ha gjort lika många mål som jag gjorde.

Kärleken till Liverpool-familjen

Torres gjorde succé på planen och blev snabbt älskad av supportrarna.

– Jag förstod snabbt vad Liverpool-supportrarna ville se: folk som gav 100 procent och som alltid gav allt för varje boll. En grabb som gav allt var den spelare som supportrarna ville se.

– Anfield är unikt. This is Anfield-skylten och de trånga omklädningsrummen. Varje krok bär på en historia som folk i klubben kunde berätta om. Alla historier från Shankly och Paisleys dagar. Jag älskade det.

– Jag saknar detta i den moderna fotbollen där allt är nytt, allt är stort och med nya arenor. Jag älskade Anfield på grund av att allt var annorlunda. Även nu med den nya läktaren så har varje korridor en historia att förmedla. Det var fantastiskt för mig att vara en del av den klubbens historia. Det gjorde att jag förstod hur stor och viktig klubb det var och vilket ansvar man hade när man bar tröjan.

Flytten till London

Trots kärleken till klubben kom i januari 2011 beskedet om att anfallaren skrivit på för Chelsea. Han berättar att han inte var nöjd med dåvarande ägarna Tom Hicks och George Gillett.

– Det var tufft att lämna Liverpool.

– De försökte att sälja klubben. Jag vet inte vad de gjorde, men de jobbade inte med Liverpools bästa i åtanke. De ville inte Liverpool någonting gott. De ödelade projektet som vi hade ganska snabbt. Mascherano, Alonso och Benitez lämnade klubben. De började att hämta in unga spelare. De bytte ut hela staben, fysioterapeuterna och läkarna.

– De förklarade för oss att de ville bygga någonting över de kommande åtta till tio åren. Jag lyssnade på vad de sa och började fundera på vad som skulle hända med mig. Jag hade lämnat mitt hem, min barndomsklubb, eftersom att jag var säker på att Liverpool skulle vara platsen där jag kunde vinna titlar - så säger de att de behöver tio år. Jag hade inte tio år. Jag behövde hitta en klubb där jag kunde vinna titlar. Jag var mitt i en katastrof som ägarna hade skapat.

När Fenway Sports Group tog över klubben under hösten 2010 gjorde manager Kenny Dalglish ett försök att övertala Torres om att stanna, men spanjoren hade bestämt sig och valde att lämna in en transferansökan. I media kritiserades han kraftigt.

– De behövde en syndabock. Jag tycker inte att jag förtjänade det. Det var inte det bästa sättet att lämna klubben på. Varje gång jag återvände till Anfield med Chelsea så buade supportrarna ut mig. Jag kände att Liverpool var detsamma som min familj, men nu hatade de mig. Det sårade mig. Men om jag hade varit Liverpool-supporter och läst allt det som skrevs i media om varför jag lämnade så hade jag kanske också buat ut spelaren. Med tiden har jag och supportrarna blivit vänner igen.

– Jag bestämde mig för Chelsea eftersom att jag kände att den klubben kunde ge mig titlar. På den tiden var Manchester City på gång att bygga den klubb de är idag och jag kände att de behövde mer tid. Chelsea hade Lampard, Terry, Drogba, Ashley Cole och Petr Cech. Alla dessa storstjärnor. Jag var säker på att de hade sina bästa år framför sig. Jag var säker på att de skulle vinna Champions League. En så pass bra generation kunde inte undgå att vinna titlar.

– Jag visste att Chelsea var en annan typ av klubb jämfört med Liverpool och Atletico. Troligen en väldigt kall klubb full av stora stjärnor med stora egon. Men jag var en toppspelare, så jag tänkte att jag skulle passa in väldigt bra.

Iskylan i Chelsea

Tiden i Chelsea blev dock inte som Torres hade tänkt sig.

– Det hjälpte kanske inte att övergången skedde i januari, eftersom att truppen redan var bestämd. Det var svårt att passa in. Jag kände hela tiden att jag behövde en familj. Jag kände att jag behövde vara en del av omklädningsrummet och spendera tid med mina lagkamrater, äta middag tillsammans, spendera tid med varandras familjer, med barnen, men detta hade jag inte någonting av i Chelsea.

– De första sex månaderna var riktigt illa. Jag drog mig tillbaka. Jag pratade inte med någon. För första gången i min karriär så gjorde jag inte mål och jag hade tappat sättet jag spelade på. Jag fick också en knäskada. Jag kan dock inte klandra någon, det var mitt eget fel att jag inte var benägen att prestera på en bra nivå.

– Jag hade några väldigt fina ögonblick i Chelsea, men jag presterade inte regelbundet. När du inte gör det så hamnar du utanför laget. Jag var säker på att jag kunde fortsätta att vara en toppspelare, men inte där. Det kunde man se efter att jag gått tillbaka till Atletico. Jag nådde en hög nivå igen, eftersom att det handlar om självförtroende. Det är mentalt.

Andra källor: Liverpool.no


15 kommentarer

  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
Stöd våra sponsorer